Inger Stark började jobba när hon var 16 år, och förutom en kortare period av sjukskrivning har hon jobbat hela sitt liv. Ändå är det svårt att få det att gå ihop nu.
Lite mer i pensionskuvertet hade hon nog hoppats på efter allt prat om höjd pension och sänkt skatt.
– Visst blev det en liten höjning på pensionen och en liten sänkning på skatten. Jag ligger snäppet över fattigpensionärerna, men det är tufft ändå när man är ensam. Nu till exempel är det arton dagar kvar till pensionen kommer, och det gäller att hålla hårt i plånboken.
Kreditkort som hjälp
Det är fyra och ett halvt år sedan Inger blev änka. Hon bor i en hyresrätt i Farsta, söder om Stockholm, lyckades byta från den trea hon och maken bodde i till en tvåa.
– Jag kom ner lite i kostnad, nu har jag en hyra på 6 000. Sen är det el, försäkringar, matkostnader. Jag har ett kreditkort också, när jag ska hämta ut dyra mediciner eller får andra extrautgifter måste jag använda det. Men det får inte skena iväg, då kommer jag aldrig ikapp.
Snålar in så gott det går
Inger fick i år en inkomstpension på 10 828, en tilläggspension på 4 569 och en premiepension på 1 103. Totalt fick hon en ökning på sin pension efter skatt med 210 kronor, och en skattesänkning på 345 kr. Det blir en sammanlagd ökning med 555 kronor, totalt 13 601 kr netto.
– När alla utgifter är betalda är det ju inte mycket kvar att röra sig med, säger hon. Jag försöker snåla in så gott det går, köper mat på Lidl och kattmat på Ö&B.
11 år utan pensionspoäng
Ingers första jobb var på Postgirot, där hon jobbade tills hon blev 27 år.
– För de åren får jag inte ett öre i pension, så var det då, inga pensions-poäng förrän man fyllde 28.
Efter det utbildade hon sig till barnskötare, och jobbade på förskola i många år, tills hennes reumatiska sjukdom satte stopp för det. Därefter fick hon ett administrativt jobb på stadsdelsförvaltningen.
– Så man kan säga att jag jobbat hela mitt vuxna liv, egentligen mer eftersom jag började när jag var 16.
Gör om systemet från grunden
Att man från regeringens sida främst vill hjälpa dem som har det allra sämst ställt, tycker Inger är bra.
– Vi kan inte i ett land som Sverige, ha fattigpensionärer. Att man som äldre inte har råd att bo kvar, eller inte får ihop månaden utan hjälp av sina barn, det är skamligt. Det enda rätta är att göra om systemet, från grunden.
Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Tomas Södergren
