Valrörelsen går in i sista kurvan, men utspelen gentemot de äldre väljarna är fortfarande få. De bindande löftena ännu färre.
I partiernas valmanifest hittar man mest ideologiska markeringar; såväl FP som C och V, för att ta ett exempel, betonar vikten av ”valfrihet”. I praktiskt taget alla program talas vackert om äldres rätt till ett värdigt liv och självbestämmande. Men vägen dit ser olika ut.
KD föreslår rätt till äldreboende för personer över 85 år utan biståndsbedömning. I alliansens äldredel av det gemensamma valmanifestet finns förslaget med, liksom annan sedan länge pågående KD-politik i socialdepartementet: kommunerna ska tvingas erbjuda alternativa utförare, fortbildning av äldreomsorgens personal och chefer ska fortsätta – och demensvården ska utvecklas med en nationell plan.
Dessutom gör man om den så kallade kömiljarden till en ”samordningsmiljard” som ska vara ett prestationsbaserat stimulansbidrag till landsting och kommuner som kommer överens om samverkan för en förbättrad vård och omsorg om äldre. Av KD-kravet om att förstatliga sjukvården syns inget spår i alliansens manifest.
I alliansens gemensamma manifest återfinns sommarens Centeridé på äldreområdet: 100 stimulans-miljoner per år under fyra år i ett försök att höja matkvaliteten i äldreomsorgen.
Partierna i politikens utkanter lovar mer i sina valmanifest än de partier som har större chans att ingå i en regering.
SD vill exempelvis utjämna skatteklyftan för 14 miljarder, se en ”kraftig” ökning av antalet trygghetsboenden och ett även utökat stöd för landets anhörigvårdare.
V vill lagstifta om rätt till fasta jobb på heltid. Bemanningen i äldreomsorgen ska förstärkas med en öronmärkt satsning »som fullt utbyggd kommer att räcka till 10 000 fler undersköterskor«.
MP illustrerar en grundläggande ideologisk konflikt i svensk politik när man lovar att anställa fler i vården och äldreomsorgen »i stället för nya skattesänkningar«. Alliansens analys är den omvända: det är jobbskatteavdragen som fått fler i arbete och som därmed möjliggjort större resurser till välfärden.
Vinster i välfärden väcker starka känslor i väljarkåren, men får inte samma genomslag i partiernas vallöften. Givetvis får frågan stort utrymme hos V som vill lagstifta mot vinstuttag. Seriösa bolag kan omvandlas till företag utan vinstintresse. S, MP och FP är de andra partier som vågar närma sig frågan. S vill stoppa vinstjakten och skärpa kvalitetskraven. MP har en kluven inställning i frågan. Först öppnar det för vad man kallar en »rimlig avkastning«, i nästa andetag säger man att syftet ska vara att bedriva vård och omsorg. FP vill se ett långsiktigt ägaransvar och anser att företag med kvalitetsbrister inte ska få plocka ut vinst.
Av regeringsalternativen är S – än så länge – mest frikostiga gentemot pensionärsväljarna med bindande löfte att sänka pensionärsskatten med fyra miljarder. SPF har i valrörelsen pekat på en Sifo-undersökning som visar att 700 000 pensionärer är beredda att byta parti på grund av pensions- och skattefrågan.
Alla vet att gruppen väljare som bestämmer sig den sista veckan är så stor – tre av tio väljare 2010 – att den ensam kan avgöra valet.
Sent omsider är alla valmanifest offentliggjorda – de enskilda partiernas såväl som alliansens gemensamma. Men frågan är om alla kort verkligen är lagda. Om viljan finns går det givetvis att frigöra det reservutrymme som behövs för att få till en sista avgörande vindkantring i den viktiga äldre väljaropinionen.
Jan Arleij
Peter Söderlund
