Närmare var fjärde väljare är 65+, men bara 7 procent av ledamöterna i riksdagen är seniorer. – Vi vill ha in nya fräscha 70-åringar, säger SPFs ordförande Karl Erik Olsson.
OBS – DENNA ARTIKEL ÄR FRÅN OKTOBER 2013. EN NYARE ARTIKEL OM ATT KRYSSA IN SENIORER HITTAR DU HÄR:
65-plussare har länge varit underrepresenterade i politiken, i förhållande till sin andel av befolkningen och väljarkåren. Så är det fortfarande när det gäller de välarvoderade heltidsuppdragen i riksdagen. Medelåldern bland ledamöterna var efter valet 2010 den lägsta hittills. Vartefter tiden gått har seniorerna blivit fler och när riksdagen tog sommarvila i mitten av juni var 23 ledamöter 65+. Det är 7 procent, att jämföra med att åldersgruppen utgör närmare en fjärdedel av väljarna.
Finns i kommunpolitiken
I kommunerna och landstingen, där den stora majoriteten av landets politiker verkar på sin fritid, har bilden däremot förändrats. 65-plussarna var efter det senaste kommunalvalet fortfarande för få i förhållande till sitt antal (minus 7 procentenheter) men de har stadigt blivit fler och hela politikerkåren är snabbt åldrande. Den vanligaste åldern på en kommunalpolitiker var 1991 48 år, 2010 hade siffran stigit till 62. Statistiska centralbyrån tror att 65-plussarna blir överrepresenterade i kommuner och landsting efter nästa års val.
Bristen på unga ses som allvarligare
Detta märks också i Veteranens samtal med partierna. Seniorernas bristande representativitet, särskilt i riksdagen, ses generellt som ett mindre problem än att de unga politikerna är för få (minus 12 procentenheter bland de under 30 i kommunerna och 14 stycken i riksdagen) och att nyrekryteringen går trögt. Det finns farhågor om att alla platser i landets politiska församlingar inte kommer att kunna fyllas i framtiden. Flera partier påpekar dock att förnyelse inte nödvändigtvis måste innebära föryngring – dörrarna ska hållas öppna även för seniorer som vill engagera sig.
Partierna säger samstämmigt att representativiteten är viktig – politikerna ska återspegla befolkningen. Forskare brukar dela in den i åsiktsrepresentativitet – att politikerna och väljarna tycker samma sak – och social representativitet – att politikerna är som väljarna när det gäller sådant som ålder, kön, utbildning, klass och ursprunglig etnicitet.
– Det är bra om båda finns, men om jag måste välja tar jag den åsiktsmässiga, säger Sören Holmberg, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
– En kvinnas åsikter kan representeras av en man och en äldres av en ung. Vårt demokratiska system går i huvudsak ut på att folkviljan ska realiseras och då spelar sådant som kön och ålder inte så stor roll – det är åsikterna som är det viktiga.
”Åldersrepresentation allra viktigast”
SPFs ordförande Karl Erik Olsson, tidigare parlamentariker och minister, håller till viss del med.
– Representativiteten är viktig, men särskilt åsiktsrepresentativiteten, den sociala är inte alltid adekvat. Generellt kan man inte säga att alla är bra för att de är gamla, men andra grupper skulle inte acceptera att bli sedda över axeln på det sätt som vi blivit.
Karl Erik Olsson är speciellt bekymrad över bristen på äldre i riksdagen.
– I beslutsprocessen måste hänsyn tas till samtliga aspekter och jag har svårt att tro att man kommer ihåg alla problem för äldre i en viss fråga om de inte är representerade. Det handlar inte bara om äldrefrågor, äldres erfarenheter är positiv för politiken som sådan. Om vi tar trafikfrågor som exempel tänker yngre kanske på framkomligheten för bilister, när äldre i stället har fokus på sävliga fotgängare.
SPF har tillsatt en grupp som funderar på hur förbundet ska agera i valrörelsen.
– Risken finns att det blir ännu färre äldre i riksdagen efter valet, säger Karl Erik Olsson. Vi vill ha in nya fräscha 70-åringar med ett annat fokus än de som redan suttit där i 15–20 år. Tänkbara åtgärder är att påpeka för partierna att det är viktigt att nominera kandidater från alla åldersgrupper och att göra reklam för att man kan kryssa de äldre. Personvalet har inneburit en förändring. Partierna har inte längre hela makten över vilka som blir valda. Jag har själv blivit invald via personröster en gång, till Europaparlamentet.
Sören Holmberg är från sin forskarhorisont skeptisk till personval.
– Kryssa politiker utifrån grupptillhörighet är ingen vettig strategi. Vi tillhör alla många olika grupper och alla i en viss grupp tycker inte likadant. De flesta väljare vet för lite om de enskilda politikerna för att vilja kryssa någon – man vill veta mer än vilka kategorier de tillhör. Samtidigt kan man inte säga att kryssandet alltid är meningslöst, om man vet vad en viss politiker vill. Visserligen röstar de mycket sällan annorlunda än sitt parti, men de kan slåss för sina hjärtefrågor i utskott och i opinionsarbetet.
Text: Sten Arndt
