I början av juni åkte Seniorens reseklubb till Svalbard. 25 deltagare, en reseledare och en representant för Senioren deltog. Vi varvade bussturer och hisnande naturupplevelser med spännande studiebesök, bland annat i Gruva 3.
Dag 1
Väckning halv fem. Samling på Arlanda 5.45. Vi var närmare 20 stycken som hade den lilla blomknappen på jackan, den som visade att vi ingick i gruppen. På Gardemoen mötte reseledare Christer Kullberg.
Inflygningen till Longyearbyen kändes dramatisk, vingarna nästan nuddade fjälltopparna när vi flög mellan bergen. Bussen från flygplatsen till stan/hotellet tog – 7 minuter! Fint fräscht hotellrum.
Först på programmet stod naturvandring. Efter en kvart med buss var vi framme och möttes av två guider med gevär, en i förtrupp och en därbak. Vi gick in i Endalen, det finns även Tvådalen och Tredalen. Gatorna i byen heter 100, 200 osv. Inga namn, bara siffror.
Vi gick ca 1,5 tim in i dalen med höga berg omkring, sedan vände vi och gick tillbaka samma väg. Det var för blött att gå uppe på bergssidorna. Vi såg polarren och några små lila blommor, purpurbräcke. Att plocka blommor på Svalbard är helt förbjudet.
I juni kommer fåglarna och stannar till och med juli. Sen är sommaren slut.
Genomsnittstemperaturen har varit högre än normalt under de senaste 66 månaderna. Och numera är fjorden utanför Longyearbyen isfri.
Det finns ca 3 000 isbjörnar på Svalbard. Det händer att isbjörn ses inne i byn. 1995 blev en flicka tragiskt nog dödad strax ovanför byn.
Vi äter middag på stans andra hotell, eftersom vårt hotell var bokat för deltagarna i Svalbard maraton som går av stapeln imorgon. Det kommer att finnas patrullerande vakter mot isbjörnsfaran när löparna är utanför byns gränser.
När det var dags att koja lyste solen fortfarande från en klarblå himmel. Tack och lov finns det mörkläggningsgardiner.
Dag 2
Idag ska vi åka båt. Vår grupp och en annan grupp på närmare 40 Norrköpingsbor plus några amerikaner kliver ombord på ett litet men till synes stabilt skepp nere i hamnen, 5 minuters bussfärd från hotellet.
Solen skiner, inga moln, men den minsta lilla vindpust är iskall!
Efter ca 3 timmar tvärs över Isfjorden (gungar bara lite) kommer vi till Esmarksglaciären. Glaciären uppges vara som högst 60 meter, och en liten båt som lagt till i närheten ser mycket liten ut.
Vi får faktiskt se två kalvningar (när stora issjok rasar ner i havet), en är liten men en hyfsat stor, enligt vår guide. Mycket speciellt!
Någon i besättningen hivar upp ett isblock ur sörjan. Det är glasklart med några små bubblor i. Det 7000-åriga blocket hackas snabbt upp och serveras med whisky till hela gruppen. Coolt!
Intressant är att isen inte smälter, varken ute i solen eller inne i värmen, på flera timmar.
Färden går vidare mot Barentsburg, ett ryskt gruvsamhälle, där cirka 800 ryska medborgare (hela familjer) bor och arbetar. På vägen serveras barbeque och på grillen ligger val, gris o lax.
Det är svårt att sluta beundra bergen/fjällen runt omkring. Men det kommer att bli svårt att berätta för omvärlden om dess dragningskraft och storhet, det går liksom inte att förklara.
För att komma upp till ”staden” går vi närmare 300 trappsteg upp till torget. Här tas vi emot av ryska guider.
En märklig plats, precis som Longyearbyen. Industriell nybyggaranda à la guldletare i USA, blandat med toppmodernt. Gamla ruckel från början av 50-talet (tyskarna bombade både Longyearbyen och Barentsburg under kriget) blandas med nybyggda, färgglada flerfamiljshus. Gruvan ligger nästan mitt i byn. Här finns sjukhus, kulturhus, bibliotek, skola kantin (inga mataffärer!), hotell, restaurang, pub, postkontor. En byst av Lenin på särskild plats samt ortodox kyrka med plats för ca tio stående tillbedjande. Guiden talar varmt om att arbetet i gruvan är hårt, att man tar hand om varann och skapar vi-anda. Bråkstakar och fyllbultar skickas ut direkt.
På vägen hem passerar vi ett fågelberg fullt med fågelliv. I närheten ser vi ytterligare ruckel till hus, Grumantbyen, en av Sovjet byggd och övergiven boplats från första halvan av 1900-talet.
Dag 3
Guidningstur runt Longyearbyen. Samma fina sol idag. Och lika kalla vindar. Trots att termometern visar ett par plusgrader.
Första anhalt: Svalbard museum. Vi fick oss mycket lärorikt om Svalbard till livs – natur, klimat, uppbyggnad, kol, jakt, jakt, jakt, invånare, nybyggare osv. Museet är inrymt i samma byggnad som universitetscentret. Det är världens nordligaste utbildningsinstitution, har undervisning och forskning inom arktisk biologi, geologi, geofysik och teknologi.
Mest exotiskt: alla fick ta av skorna och gå runt i lånade Foppa-tofflor!
Nerifrån stranden/museet kör bussen upp till änden av stan, Nybyen, strax ovanför gruva 2. Det tar ca 10 minuter i långsam takt. Vägarna är enfiliga och helt utan streck, inte ens övergångsställen.
Förr bodde gruvarbetarna här, nu bor här studenter och Galleri Svalbard. Här finns den norske konstnären Kåre Tveters samling. Lite i stil med Lars Lerin, men färre färger, mest vitt i olika nyanser, några mörkare streck eller svart natt. Vi fick se en kort film om polarnatt o polarljus. Vackert.
I marken såg vi pålar som stack upp – permafrosten lyfter upp allt som är i jorden efter några år. Därför begravs ingen här längre, skeletten trycks upp ur jorden.
Hela byn bombades av tyskarna för att inte norrmännen skulle ha fortsätta bryta kol. Men de byggde nytt, därför är allt på Svalbard kulturminnesmärkt sedan 1949. Varenda pinne och sten! Så rör inget, det är förbjudet att plocka ens ett grönt blad!
Rundturen avslutades med världens mest fotograferade skylt, den som varnar för isbjörn.
Guiden bor själv i Nybyen, innan hon flyttade in fick hon en veckas säkerhetskurs med rifle och signalpistol.
Dag 4
Besök i Gruva 3. Molnigt väder, för första gången = Kallt!
Gruvorna får sitt namn/nummer efter i vilken ordning fyndigheten har upptäckts. Gruva 3 var i drift 1972-1996.
Bussfärden gick upp på berget rakt ovanför flygplatsen. Häruppe ligger också ingången till det globala frövalvet, där fröer från hela världens fröbanker lagras i väntan på att användas när krig eller naturkatastrofer slagit ut grödor i hemlandet.
Gruvan startade alltså 1972 och lades ner 1996, från en dag till en annan. Det ser ut som om arbetarna bara släppt verktygen, hängt av sig overallerna och gått hem, vilket nog var vad som hände.
Det betyder att allt är kvar, kläder, pinup-kalendrar, kaffekoppar, anslag om fackklubbsmöten, veckotidningar i lunchrummet, klotter på väggarna osv.
Longyearbyen grundades av en rik amerikan, John Munroe Longyear. Vid en promenad på stranden kunde han plocka kolbitar direkt från marken. När han kom hem lät han analysera kolet och upptäckte att det var av väldigt god kvalitet. Han kom tillbaka och började med gruvdrift 1906. Gruva 1A hade en stor olycka och stängdes, gruva 1B likaså. Så gick det på. Idag är det endast drift i 7:an och i Barentsburg.
Huvudgångarna går horisontellt rakt in i berget, från varje huvudgång (3:an hade två), går mindre gångar ut, från dem går ännu mindre gångar, i kryphöjd, som ett träd med grenar.
Det var ett mycket hårt arbete med tunga redskap och i princip inga möjligheter att skydda sig mot koldammet. I berget är det permafrost, -4 grader. När du jobbar, kanske halvliggande i en gruvgång med 60 cm takhöjd och med en borrmaskin som väger 20 kg (den var tung att bara lyfta i ena änden), blir du svettig, kläderna klibbar, munskyddet får en ishinna på insidan, koldammet äter sig in i porerna… Jobbet i gruvorna är en mörk period i Norges historia.
Lunch i puben, dagens soppa var tomat – med kokt ägg och bröd. Helt ok!
Museirunda på eftermiddagen på egen hand. Wildphoto gallery ställde ut foton på isbjörnar och andra arktiska djur. I den lilla kyrkan fick vi också ta av oss om fötterna.
En trappa upp fanns ett samlingsrum med sittgrupper och kaffe framdukat för självbetjäning, till valfritt pris. I kyrkorummet hittade vi äntligen krukväxter – orkidéer!
Drack kaffe i lugn och ro. Sinnet går verkligen ner i varv här, inga bilar, inget som händer, inget kan springa iväg från oss.
Dag 5
Idag reser vi hem, från denna gudsförgätna håla – som känns vänlig och lättillgänglig, bara man har rätt kläder. Norskan blir enklare att förstå för varje dag…
Planet från Svalbard går enligt plan, med en mycket kort startsträcka innan vi är i luften. Landningsbanan slutar ju ute i sjön…
I Tromsö måste vi gå av planet för att gå igenonom pass- och säkerhetskontroll igen.
Så blir det stopp – dåligt väder försenar vår avgång med drygt 20 minuter. Oron sprider sig – kommer vi att hinna med våra plan till Stockholm respektive Kastrup?
Piloten kör in en del av tiden och dessutom är Stockholmsplanet lite sent – så vi får till och med en halvtimme att slå ihjäl på Gardemoen. Sedan får äntligen gå på planet hem till Arlanda och Stockholm. Borta bra men hemma bäst!
Några av deltagarna gjorde egna turer. Lars Samuelson har bidragit till bildskörden med följande djurbilder:
