Njut av hösten på Cypern

Tanken är att lämna det höstgråa Sverige för att med hjälp av hyrbil och dagsvandringar hitta det genuina Cypern – men mot slutet av veckan promenerar vi rakt in i öns svenskkoloni

Vi utgår från storstaden Limassol på sydkusten och åker första dagen till naturreservatet på Akamashalvön. Den tvåfiliga vägen skär rakt genom den bergiga landsbygden på öns västra del. När vi passerat sista krönet stannar vi till vid tavernan Makrinari i den lilla byn Polis med utsikt över Chrysochoubukten. Vi äter fetaostsallad och moussaka och njuter av lugnet. Det lokala ölmärktet Keo är en angenäm bekantskap. Det känns bra att kunna sitta ute på verandan utan att frysa.
Vi fortsätter tills vägen slutar vid Afrodites källa. En gammal kvinna säljer äpplen från en kärra. Här kan man hyra en åsna av Aphrodites Donkeys och ge sig av på en ridtur i naturreservatet.

Vandring i doft av mynta, rosmarin och jord
I lugnt tempo vandrar vi upp mot den första utsiktsplatån. Stigen är bred och lättgången trots lutningen. Vi passerar betande getter och möter andra vandrare. Akamashalvön är Cyperns största nationalpark. Här finns 580 olika växter och det doftar av mynta, rosmarin och jord. Stigen går mellan pinjeträd och i ständig kontakt med det blågröna Medelhavet.
På vägen tillbaka i hyrbilen besöker vi ett av öns finaste kloster, uppkallat efter den heliga Neofytos. Idag bor tio munkar här. Vi kommer just innan solnedgången. Dagens sista strålar silar genom cypresser och ett 300 år gammalt olivträd. I det guldfärgade kyrkorummet förbereds en kvällsmässa. Väggbilderna i de gamla kryptorna målades på korsriddartiden, vilket framgår av de heroiska motiven. En stund på denna lugna plats gör gott i själen.

Picknick med vinbladsdolmar, oliver och färsk apelsinjuice
Dagen därpå tar vi hyrbilen upp mot bergskedjan Troodos. Här finns flera rustika gammaldags fjällhotell, enstaka restauranger och en skidlift. Vi ser till slut toppen på Mount Olympos, 1 952 meter över havet. Här går den europeiska vandringsleden E4, som sträcker sig som ett band över hela Cypern från Famagusta i öster till Akamas i väster.
Vi hittar en fantastisk utsiktplats nära vägen. Upp ur ryggsäcken kommer halloumi, vinbladsdolmar, rökt skinka, oliver, bröd och färsk apelsinjuice. Luften är frisk och klar. Härifrån kan man ta E4-leden till ännu högre punkter, men vi nöjer oss med en kortare vandring. Det tål att påpekas att man helt slipper de svenska fjällens fasa – myggen.
Vi har bokat rum på Casale Panayiotis som ligger några kilometer norrut i Kalopanayiotis. När vi kör in i byn har det hunnit bli mörkt och det är svårt att hitta. Som tur är stöter vi på en vänlig bybo som berättar vilken gränd vi ska ta. Det finns kök på rummet så vi kan laga en sen middag.

Besök i byns finaste byggnad
Efter en stadig frukostbuffé ska vi vandra igen. Vi gör några smörgåsar, fyller kaffe i våra termosar och stoppar ned apelsiner i ryggsäckarna. Precis som på ett svenskt fjällhotell.
Efter några meter stannar vi för ett besök i byns finaste byggnad, klostret Agios Ioannis Lampadistis, som finns med på Unescos världssarvslista på grund av de många byzantinska väggmålningarna med märkligt klara färger som stått sig i tusen år.
Vandringen denna dag blir meditativ. Det är sol och 15 grader varmt. Trots det behagliga klimatet möter vi inte en enda vandrare, bara någon enstaka jordbrukare. Stigen är lätt att gå men ganska sparsamt skyltad. Det är ingen större risk att gå vilse eftersom dalgången är på vår vänstra sida under den milslånga vandringen. Dagarna är korta – solen går ned tidigt
på dessa breddgrader – och vi är glada att hinna fram till grannbyn Oikos innan solen försvinner bakom de höga topparna i Troodosmassivet. Från Oikos kan vi ta den smala, slingrande vägen en kilometer tillbaka till vårt hotell.
Att lägga sig hyfsat tidigt i en lugn bergsby är bra semester. Varje timme ljuder kyrkklockans spröda klang. Annars är det helt tyst. Benmusklerna kopplar av. Sömnen kommer smygande.

Provsmakning av världens äldsta vin
Färden går vidare till Omodos, en sympatisk by med ett torg skuggat av mullbärsträd och kantat av kaféer och en biljardhall. I byns många vinbutiker och bagerier pågår en stillsam kommers. Svartklädda kvinnor saluför utsökta vita broderier som de hängt upp på grändernas väggar. Vi hittar The Wine Press Museum där man kan provsmaka det världsberömda Commandariavinet.
– Det serverades vid bröllopet mellan Rikard Lejonhjärta och prinsessan av Navarra på slottet i Lemesos (Limassol) 1191. Commandaria är faktiskt världens äldsta vinmärke, säger Michalis som sköter museet.

Vi köper en flaska tioårig Commandaria från Prophet Elias Winery. Drycken är bärnstensgul, mycket god och påminner mest om vällagrad sherry.
Vi kan inte lämna Omodos utan att ha besökt Det Heliga Korsets kyrka vid torget. Namnet har den fått av att det sedan år 150 förvaras vad som sägs vara ett stycke av Jesus kors här. Tyvärr kan man inte se själva träbiten, den är innesluten i ett silverrör. Men bara tanken på att legenden skulle kunna vara sann sätter fantasin i rörelse. Lusten att lära sig mer om Cyperns historia tilltar.

Åskoväder sätter punkt för bad i havet
Som avrundning på resan ska vi ta oss de cirka tio milen till badorten Ayia Napa på östkusten och njuta av havet. Att simma i 25-gradigt saltvatten och läsa deckare i vilstol känns lockande. Vid ankomsten brakar ett kraftigt åskoväder löst med blixtar och skyfall som varar flera timmar. Vi hinner precis få våra rum och har i alla fall tak över huvudet.
När ovädret äntligen avtar och strömmen kommer tillbaka går vi ut för att se oss omkring och äta en bit. Vi bor nära huvudgatan Nissi Avenue, som på sommaren lär vara rejält röjig. Ovädret har säkert bidragit, men här är så gott som öde denna kväll. Vi hamnar på restaurang Flames, ett ställe som ser ut att kunna ta emot flera hundra gäster. Vi beställer deras meze-meny med ett tiotal lokala rätter. De enda övriga gästerna är Åsa och Lennart Lange från Stockholm. De gratulerar oss till att ha valt en av de mest genuina krogarna i stan. De var här i Ayia Napa första gången på bröllopsresa för 20 år sedan. Nu är de tillbaka, Lennart som nybliven pensionär.
– Det är väldigt många svenska veteraner som tillbringar vinterhalvåret här, berättar han. Vi ska ut och dansa ett gäng svenskar imorgon. Ni får gärna haka på om ni vill se hur svenskkolonin har det.

Dagen därpå knackar vi på dörren till Kerstin och Penttis »andra hem« i en hotellanläggning. Här har de tillbringat höstarna 18 år i sträck.
– Vad sägs om en Campari med apelsinjuice? undrar Pentti och presenterar oss för resten av sällskapet. Alla som samlats känner varann väl och ska vidare till närbelägna restaurang Mangas där det är dans till orkester varje fredag.

Under drinken berättar Kerstin hur deras årscykel ser ut. Hela hösten är de här. Lever ett skönt liv i mycket bra klimat med en hel del sociala fritidsaktiviteter som boule, morgonjympa och varpa.
För att hålla nere levnadskostnaderna veckohandlar de på en stor supermarket en mil bort. Dit cyklar de! Inredningen i det enda rummet är minimalistisk men fungerar bra tycker de. Sitt riktiga hem har de i villan i Leksand.
– Innan vi åker hit i oktober sätter vi fram alla julsakerna. Dan före doppare-dan kommer vi hem till Dalarna. Då är det bara granen som saknas och den hugger vi på eftermiddagen. Sedan är det bara att börja fira jul med släkten, maten har de ordnat. Vi är hemma i Sverige fram till mars då vi oftast brukar unna oss ett par veckor på Kanarieöarna.
– Våren och sommaren är vi i sommarstugan vid Holsjön och även om vädret inte alltid är så bra så vet vi att vi ska tillbringa hela hösten på soliga, varma Cypern. Så det är inte synd om oss, säger Kerstin och skålar och säger att vi måste bege oss.

Svenskgänget går på dans
Uppe på Nissi Avenue, i ett av alla två-våningshus med grälla neonskyltar, ligger Mangas. Svenskgänget har förbeställt och vi slår oss ned vid långbord. På fördrinken har vi lärt känna ytterligare några svenskar och samtalen rullar på.
Som på en given signal börjar dansen. Alla är uppe på golvet, oavsett om det är en tryckare eller en bugglåt. Stämningen är bra och påminner mest om gamla Sandgrund i Karlstad.
Reportageteamet, ännu ej i pensions-åldern, känner framåt midnatt att vi måste tänka på refrängen. De pigga seniorerna visar däremot inga tecken på att vilja lämna dansgolvet. Den sista låt vi hör är Vicky Leandros L’Amour est bleu.
Klockan åtta morgonen därpå möter jag en solbränd Kerstin som redan är ute på sin vanliga strandpromenad. Strax därefter kommer Åsa och Lennart vandrande i gympaskor och shorts. Det är 24 grader i det klara havsvattnet. Man behöver inte trängas under simturen före frukost.
Det är Kerstins 18:e höst här. Det är lätt att förstå varför hon trivs.

Text Göran Willis

Kommentera