Magiskt i Venedig

Venedig är ett mirakel. I femtonhundra år har staden stått emot krig, pest och översvämningar där den balanserar på hundratals lerbankar ute i Adriatiska havet. Skönheten lockar tretton miljoner besökare varje år. Men det går att finna frid.

Känslan av att träda in i en annan värld infinner sig vare sig man kommer med tåg eller båt. För den som åker med tåg från fastlandets stökiga industristad Mestre sker det i ett enda magiskt ögonblick.
Ett kliv ut från den alldagliga järnvägsstationen och miraklet ligger framför en. Historiska byggnader som bländar med  guld och vit marmor kantar Canal Grande som myllrar av vattentransporter. Och så den största märkvärdigheten: här finns inte en enda bil.
Istället väntar ett logistiskt underverk av båtar som förser hundratalet öar, genomkorsade av etthundrafemtio kanaler, med allt som behövs. Livsmedel, byggnadsmaterial, ja till och med dekor till operahuset La Fenice. Allt kommer med båt. Liksom poliserna, brandmännen, ambulanspersonalen.
Ett annat sätt att närma sig Venedig är med flyg. Marco Polo, flygplatsen, ligger bara en och en halv mil bort. Och därifrån går förstås också båt.
Det nittionio meter höga tornet, Kampanilen, vid Markusplatsen, syns snart. Men man kan välja att stiga av båten redan vid någon av de första hållplatserna som Fondamenta Nuove och kliva direkt in i de relativt tomma och fridfulla gränderna i stadsdelen Cannaregio.

Kaffe på uteservering har sitt pris
Det kan vara klokt att välja ett logi en bit ifrån den största turistmagneten Markusplatsen. Jag hittar ett litet hotell strategiskt beläget nära två mindre torgpärlor men tyvärr också ganska långt från kollektivtrafikens vattenbussar, vaporetto. Så det blir till att dra rullväskan längs långa gränder och upp och ner för många stenbroar.
Men då kan jag också vakna i ett stort dubbelrum med kanalutsikt för 1 500 kronor natten (750 kr per person) inklusive en riklig frukost.
Första anhalt på en promenad blir det lilla torget Campo Santa Maria Nova och en espresso på uteserveringen för 2,5 euro (1 euro kostar det inne vid bardisken).  Det är värt att betala extra för att  sitta utomhus.
Gondoler lastade med turister passerar i den smala kanalen som stryker nära borden. Några av passagerarna har på lek maskerat sig med karnevalsmasker; svarta fjädrar, benvit papier-maché, guldglänsande keramik. Strama gondoljärer tar spjärn med åran mot forcolan, den omsorgsfullt handsnidade träpåk av valnötsrot som sticker upp i farkostens akter.

Kyrkan där alla vill gifta sig
Lyft blicken från gondolen och där bakom kanalen skimrar Santa Maria dei Miracoli. Den lilla kyrka, helt i marmor, där venetianarna helst vill gifta sig. Ofta beskriven som ett smyckeskrin.
Naturligtvis har den kommit till via ett mirakel. Det berättas att en av Venedigs rikaste familjer lät måla en ikon som föreställde Jungfru Maria. Snart spred sig ryktet att tavlan hade undergörande egenskaper.
Bland annat skulle den ha räddat livet på en man som legat livlös på en kanals botten en halvtimme. Folk vallfärdade för att se den märkvärdiga ikonen. Några pilgrimer började samla in pengar för att bygga en kyrka som inramning till målningen. Givarna var generösa och pengarna räckte till de bländande utsmyckningarna i grå, vit och rosa marmor.
Det är inte långt till nästa favorittorg.
Men det är lätt att gå vilse i Venedigs labyrintiska gatusystem. Adresser är till liten hjälp eftersom de skrivs enbart med ett nummer och namnet på en av de sex stadsdelarna. Det är bara att bita ihop, studera kartan, fråga sig fram och se till att ha gott om tid.

Praktfulla monument
Några broar och gränder bort tornar kyrkan Santi Giovanni e Paolo upp sig. Även här finns hela rekvisitan: kanal, trattoria och gondoljärer.
Inne i kyrkan ligger 25 venetianska doger begravda. Den första dogen valdes till sitt ämbete som Venedigs ledare redan år 697 efter Kristus. Sedan avlöste de varandra ända fram till 1797 då Venedig intogs av franska trupper.
Inne i kyrkan tävlar begravningsmonumenten om att vara mest praktfulla.
Stiligast är kanske dogen Pietro Mocenigos grav, en orgie i marmor, till vänster om ingången (om man har ryggen mot altaret). Han krigade framgångsrikt på Cypern.
Men ett annat monument (nummer två på vänstra långsidan) berättar om en gruvlig turkisk hämnd hundra år senare. Officeren Marcantonio Bragadin flåddes levande och hans skinn blev en krigstrofé hos sultanen i Konstantinopel. Några år senare rövades skinnet bort av venetianare som förde det till Venedig där det ligger i en rosafärgad urna högt uppe på kyrkväggen.

Se på folklivet i skymningstimmen
Nästa dag väljer jag en annan del av staden. Och går ut hårt med mer marmor.
I stadsdelen San Polo och Santa Croce vid torget Campo San Roca ligger Scuola Grande di San Rocco. Det är en lokal för en typ av ordenssällskap som bildades från 1200-talet och framåt för att idka välgörenhet.
I den övre salen, i det inre rummet, hänger Jacopo Tintorettos »Jesu korsfästelse« från 1565. Efter detta storverk fortsatte Tintoretto sedan i 24 år att gå loss på väggar och tak och fylla dem med bibliska berättelser.
Mätt på marmor och sugen på cappucino hittar jag ett lagom livligt och samtidigt vilsamt torg ett par broar bort, Campo di Santa Margherita.
Torget  är samlingsplats för ungdomar från universitet i närheten och rymmer många restauranger och barer.
Bäst är att sitta i skymningstimmen och titta på folklivet. Smutta på en campari soda eller en spritz som är venetianarnas favoritblandning av vitt mousserande vin, någon bitter likör som campari och så mineralvatten.

Världsberömda sevärdheter
Till slut måste man närma sig det venetianska lejonets kula: Markusplatsen. Här finns de största attraktionerna och de största folkmassorna.
Markuskyrkan, Dogepalatset och Kampanilen är världsberömda sevärdheter.  Men man behöver inte gå in omedelbart utan kan invänta en tidpunkt med kort kö. Njut av själva platsen. Den stora piazzan som slitits av så många fötter (och duvor) genom århundraden.

Världens äldsta café
Café Florian är världens äldsta café, igång sedan 1720, och har ett musikkapell. Det går att lyssna stående om man vill.
Etablissemanget är känt för sina hutlösa priser vilket också gäller Harrys Bar där Ernest Hemingway slank in för att avrunda dagen. Baren är inte märkvärdig men trivsam.
Smit in på legendariska hotell Danieli där så många celebriteter bott: Goethe, Wagner, Dickens, Byron, Leonard Bernstein, Harrison Ford och Steven Spielberg bara för att nämna några. Om Ulf Lundell bott där vet jag inte men i den melankoliska kärlekslåten Rialto finns strofen:«Jag vill se dig på Rialto, i ett ljummet regn. På hotell Danieli, har dom bäddat en säng.«
Det är en bra bit mellan Rialto-bron och hotell Danieli. Men paret får väl promenera eller ta en båt på Canal Grande.

Ön San Michele Venedigs kyrkogård
Riktigt långt från Markusplatsens larm kommer man med vaporetto nummer 4.1 eller 4.2 som lägger till vid hållplatsen Cimiterio på San Michele, begravningsö för venetianarna sedan 1807.
Den stiger fram ur en lätt dimma med sina stora cypresser, små rosenträd, kapell, kyrkor och begravningskvarter i olika stil. Katolskt överdåd, grekisk-ortodox stramhet och militär enhetlighet med vita kors i långa rader.
På den grekisk-ortodoxa begravningsplatsen ligger tonsättaren Igor Stravinskij. Det är lätt att tro att bysten av en man med ett nottecken under är Igor. Men nej, han ligger tjugo meter därifrån i en enklare grav dekorerad med handbuketter, snäckor och cypresskottar. Hustrun Vera finns vid hans sida.
Jag tar båten tillbaka och stiger av vid Fondamenta Nuove.
Tar en kopp espresso precis vid färjeläget, ett ställe med känsla av hamnkrog och uppbrott, med öppet hav nära dörren.
Sedan försvinner jag in i de vindlande gränderna.

Text Lasse Granestrand

Kommentera