Granne med Nordpolen och befolkad av valar, islandshästar och vänliga människor. Seniorens Staffan Heimerson hoppas på äventyr när han bilar runt den karga ön.
Jag ville så gärna att färden skulle vara strapatsrik. På kartan var den en dröm: Ett rött streck – en väg – som ringlade sig längs kustlinjen med dess många fjordar, vars vatten kokar av knölvalars lek. Vilda forsar, kala fjäll med snödrivor på nordsidan, även om sommaren, och pysande heta källor.
Och det var självklart att det röda strecket – vägen – skulle vara slingrig, smal och farlig. Vägbanan skulle vara som stridsvagnarnas övningsfält i Strängnäs och ta ut det bästa av föraren; jag såg mig som en Waldegård på safarirallyt.
Färre än i Göteborg
Kolla kartan – det är ju vildmark! Strapatser väntar runt kröken. Island är en ö stor som 33 Gotland och i norr hänger den ut över Norra ishavet bara några stenkast från Nordpolen. Där bor nästan inga människor, rikets hela folkmängd är mindre än Göteborgs. Och Island är ett rike i utkanten av kartan. Av de 325 000 invånarna bor nästan hälften i huvudstaden Reykjavik, som är ett Lycksele-by-the-sea. Resten av ön är ”Inre stödområdet”. Det är glest mellan gårdarna; det bor en människa, en enda, per kvadratkilometer.
Som John Wayne
Jag tryckte filthatten över hjässan, Ray-Banden över nosen och kände mig som John Wayne.
Till kartläsaren sa jag: ”Välj väg!” Kartläsaren var inte vem som helst. Han hette Mosander och hade i sin ungdom på grusvägar i Finland varit co-driver åt rallyåkandets elit och ett år erövrat tredjeplatsen i en deltävling i finska mästerskapet. Wrooom!
Askförsäkrad
Vi hade hyrt – nej, inte en fyrhjulsdriven Landrover, inte en Audi SUV – den minsta och klenaste bland bilar, en Huyndai i-20. För första gången i mitt liv hade jag försäkrat den mot askstormar – ja, ni vet hur det var, när hela Europas flygtrafik 2010 slogs ut av att vulkanen Eyjafjallajökull hade ett utbrott. Skriftliga varningar utfärdades även för broar så smala att två bilar inte kan mötas på dem: ”Visa varsamhet!”
Med eller motsols
Det var nu det förfärliga gick upp för oss. Den lilla bilen var alldeles tillräcklig för den expedition vi gav oss ut på. Plåten var tunn, motorn svag, hjulen små – men den pilade på.
Kartläsaren sa: ”Vi kan åka Island runt motsols, först sydkusten, sen norrut och komma tillbaka hit. Eller vi åker medsols, först västkusten, sedan nordkusten, och så tillbaka hit.”
Barskt frågade jag: ”Vilken är skillnaden?”
”Ingen”, svarade kartläsaren. ”Medsols heter vägen Ringvägen och motsols Ringvägen.”
Tio dagars äventyr
Ringvägen! Det luktar Hornsgatan och Södersjukhuset i Stockholm. Den borde heta Snorre Sturlasons stig eller Erik den Rödes led. Ringvägen med hela varvet runt samma vägnummer: en etta … det kändes som det var dags att byta till SL.
Den på kartan så fantasieggande vägen Island runt heter verkligen Ringvägen. Den är 1390 km lång. Den saluförs som ett tio dagars äventyr. En vanlig bilist skulle kunna tillryggalägga milen på två dagar. Men vad skulle vitsen vara med det? Med utflykter ut på uddar och omvägar för att se Naturens Under blev vår nio dagars resa 220 mil lång.
Vilsam färd
Det råder hastighetsbegränsning, 90 som bäst. Men under hela färden såg jag bara en polisbil vid två tillfällen. Närmast Reykjavik, där trafikintensiteten kan bli hög som Hässleholm en sommaronsdag, finns fartkameror.
Färre än 20 av milen vi körde var grusväg, och grusvägarna var i bättre skick än i Värmland. Vägen var oftast normalbred och vägbanan utan tjälskott. Jag upplevde bilåkandet som en vilsam njutning.
Och inte mycket hände.
Fårkaos
Jo, förstås. Det var på tredje eller fjärde dagen. Vi hade på Riksettan passerat korsningen med väg 60 och tavlan med vägvisare klingade grannare än Eddan: ”Isafjörur. HÓlmavik. Akureiri. Patreksfjord. Budaralum.”
Sedan körde vi in i ett trafikkaos. Åtta långhåriga, feta får gillade värmen som asfalten ackumulerat. De lade sig på vägbanan och tog siesta. Jag tutade. Siestan fortsatte. Jag tutade igen, nu irriterat. Ett får tittade upp och sa: ” en noll-åtta tydligen. De har inte lärt sig att ta det lugnt i trafiken.”
Det kändes som timmar innan fåren masade sig vidare. Jag tittade på mitt armbandsur: mindre än sju minuter. Men ändå.
Makalöst
Speciellt fascinerade blir de som föreställt sig Islands nordkust som en ödemark. Du nuddar Polcirkeln, du är i farstun till Nordpolen. Men du finner den vara den allra trevligaste biten av ön. Makalöst granna sluttningar med stora men ensliga bondgårdar och du kommer på dig med att undra: Vad gör de på vintern, hur står de ut?
Inne i varje fjord ligger ett fiskeläge, prydligt med nybyggda hus, folkhemsaktigt med snabbköp, brandkår och sjukstuga.
Hummer är vardag
Det är i samhällen som dessa som du i välhållna restauranger möter det isländska köket eller åtminstone håller hungern borta. Nästan varje dag åt jag musslor eller fisksoppa. Fisksoppan innehåller goda bitar av skaldjur. Hummer är inte ovanligt.
Men en bordsgranne som beställt en tallrik hummer kommenterade: ”Det är hummer – i ketchup! Varför …?”
Jag kom på svaret: Hummer är vardag. För att göra vardagen till fest måste den isländska mathållningens dyraste och minst förekommande råvara förgylla den. Tomatsås. (Det var, gudskelov, inte ketchup).
Källor till odling
På det nordliga, kyliga, regniga Island är det grönsaker som markerar standard och status. Det är f i n t med paprika och gurka.
Dock noterade jag senare, när jag kom ner till södra delen av ön med dess otaliga varma källor, att dessa användes till att värma drivhus, som producerade häpnadsväckande kvantiteter lokala grönsaker och frukt.
Rökt hästkött
Sällan fick de isländska rätterna det att vattnas i munnen. Men de väckte jubel i mitt hjärta. Jag fann en krog som ägnade sig åt det mest förbjudna. Den räckte lång näsa mot miljöpartister och djurrättsaktivister.
Ogenerat annonserade Saeta Svinid (Gulliga Grisen) ut det isländska kökets diskutabla specialiteter t ex carpaccio på hästkött. På Island är hästkött en självklarhet eftersom hästar finns över hela ön. En expert på islandshästar – låga, tåliga, utan uppblandning med någon annan hästart – berättade för mig: ”Av Islandshästen krävs att den klarar fyra gångarter: galopp, skritt, trav och tölt. Fölen testas. Klarar de inte kraven går de till slakt. Det är därför hästköttet på Island inte kommer från Solvallapensionärer utan från unga djur.” Nästan varje dag åt jag rökt häst som pålägg vid frukosten.
Val smakar som kalv
På Island serveras även val. Flera arter av val är utrotningshotade. Japaner, som älskar valkött, fångar val på södra halvklotet ”i vetenskapligt syfte”. Håhå jaja. Islänningar tycker också om att äta valkött. Men de fångar och äter bara vikval, som inte är rödlistad, alltså inte klassad som utrotningshotad. Islänningarna fångar sedan 10 år tillbaka bortåt 80 vikvalar per år. Det tar emot att äta val. Man känner sig som en kannibal. Men när man övervunnit sin motvilja smakar valköttet gott. Det smakar alls inte fisk – ty valen är ju ett däggdjur. Mest är det som ett stycke välhängd kalv.
Seniorguide Island
Resa dit: Flyg med Icelandair från Arlanda och Köpenhamn. Bilfärja Hirtshals på Jylland – Seydisfjordur på Islands ostkust, 1 gång i veckan, restid 47 timmar.
Prisläge: Hotell: svårt att hitta något under 1 500 kr, hostels och
vandrarhem ca 700 kr. Restauranger: lunch eller middag, en rätt kostar sällan under 200 kr. Öl och brännvin samma prisläge som i Sverige. Taxi: något dyrare.
Bästa tiden: Sommar med mycket ljus, inte kallt, dock alltid regnrisk.
Passar för: Alla typer och åldrar, bara de gillar fleece och regnställ.
Missa inte: Båtutflykt som att titta på valar, 3 timmar, ca 1000 kr. Finns i Reykjavik, ännu bättre i Husaby på nordkusten. För Islandsresenären är det nästan obligatoriskt att bada i någon av
de heta källorna. Blå Lagunen, belägen mellan flygplatsen Keflavik och Reykjavik är den mest frekventerade. Bland huvudstadens »attraktioner« finns också »världens enda penismuseum«.
Seniortips: Reykjaviks centrum vimlar av pubar och barer, de flesta ganska sunkiga.
Seniorvänligt: Reykjavik är modernt utformat, utflyktsbussarnas personal är hjälpsam; folk tar tid på sig. Seniorpris på stadsbussarna. Lätt att hyra bil, ingen misstänksamhet mot hög ålder.
Varning för: Det horisontella regn som vid blåst kommer från sidan. Inga ficktjuvar, inga tiggare.
Länkar: www.islandsstofa.is/en/tourism
Island är också berömt för sitt Brennivin. Ja, rikets berömda snaps Svarta Döden serveras utan ojande och vojande: Kanske det ska vara en liten en?Odramatiskt och väl kyld med snapsglaset nertryckt i en skål av is serveras den till måltiderna. Varje dag längs Ringvägen drack jag minst en snaps.
Umgicks med knölvalar
Obligatoriskt bör det vara för alla, att ge sig ut på Whale watching, valskådning, en safari, då ni med nästan hundraprocentig säkerhet får se knölvalar leka längs båtsidan. Vi gjorde vår utflykt från Husaby längst uppe i norr. Det var dyrt, tusenlappen – och värt vartenda öre. Vi umgicks i tre timmar med knölvalar stora som långtradare, 15 meter långa och med en vikt om 35 ton.
Jordskalv
Vi råkade inte ut för någon askstorm. Men näst sista dagen när vi på sydkusten passerat Katla, fick vi veta, att området runt vulkanen just drabbats av två jordskalv, som på Richterskalan uppmättes till 4,6.
Detta gav oss om aftonen mycket att tala om med alla andra tappra Islandsturister klädda i fleecejackor, flanellskjortor, regnställ och med luvor över huvudet.
Nytt och annorlunda
Men kartläsaren noterade: ”Antingen överdriver de eller också har vi sällsynt tur med vädret.” Ja, bara en dag av nio dominerades av regn, annars bara ynka småskvättar som höll bilen ren. Flera dagar i början av september var dagstemperaturen 18 grader.
Turisterna var ofta unga tyskar, nästan lika ofta kineser och japaner. Den förste jag mötte, busschauffören på flygplatsen, var polack.
Och hur nöjda var alla dessa människor? Det australiska paret Mike och Liz Olijnyk, som färdades i en husbil, och som jämförde resan med sina besök på Antarktis och Nya Zeelands sydö, gav betyget: ”Island är nytt och annorlunda.”
Text: Staffan Heimerson
Foto: Jan Mosander
