I juni gjorde en grupp Senioren-läsare en resa till Färöarna. Det blev några dagar med magiska naturupplevelser, spännande mat från havet – och förstås en massa trevligt umgänge.
Från Kastrup i Köpenhamn tar det bara ett par timmar att flyga till Färöarna, ändå är det som en helt annan värld man kommer till. Ögruppen i Nordatlanten hör till Danmark, men har ändå har ett visst självstyre.
Har man tur och det inte är molnigt när man flyger in över Färöarna, dyker de plötsligt upp utanför flygplansfönstret och ser magiska ut – en grupp karga öar utslängda mitt i havet.
Fåren är fler
Färöarna består av 18 öar, alla utom en är bebodd. På några av dem bor det bara några enstaka människor. De flesta bor på huvudön, Streymoy, där huvudstaden Tórshavn finns. Den brukar kallas världens minsta huvudstad, med sin befolkning på knappa 20 000 människor. Totalt bor runt 50 000 människor på Färöarna. Fåren är fler, de är runt 70 000.
Det är också dem man ser överallt när man åker på de slingrande vägarna längs neongröna bergssluttningar. Överallt går får och betar, inte i stora flockar, utan utspridda. Oftast en tacka med ett eller två söta lamm som skuttar bredvid. Ibland farligt nära ett stup eller ett vattenfall, men de verkar förvånansvärt stadiga på benen.
Familjenamn på öarna
Färöisk natur är karg, och ofattbart vacker. Gräset är som sagt grönare än grönast (antagligen för att det regnar så mycket). Bergen kan skifta mellan mjukt böljande till branta och karga. Och här och var i en dalgång ser man en liten by, ofta med en vit liten kyrka i mitten och några hus runt den. Man kan inte annat än undra hur människorna klarar sig – så isolerat, med Atlanten som närmaste granne.
Vår guide John är född och uppvuxen här, hans efternamn är Eysturoy, som också är namnet på den näst största ön.
– Det var min farfar som köpte sig namnet en gång i tiden. Alla öar här har familjer som bär dess namn, förklarar han.
Han möter oss på Vágar, den tredje största ön, där flygplatsen med samma namn ligger. Härifrån åker vi buss genom en fem kilometer lång tunnel, till huvudön Streymoy.
Olika färger och fönster
Tunnlar är ett sätt att göra infrastrukturen på de bergiga öarna lite smidigare, och underlätta förbindelsen öarna emellan. Idag finns det 22 tunnlar, varav två går under vatten. Fler är på gång, men det är förstås en kostsam historia att spränga sig genom bergen eller under havet.
När vi närmar oss Tórshavn pekar John ut en länga hus som ligger uppe på en bergsklippa, med utsikt över stan och havet. Husen sitter ihop, ändå är inget det andra likt. Det är olika färger och olika utformning på fönster och andra detaljer.
– Det där kan karakterisera oss färöingar, säger John. Man vill inte att ens hus ska likna någon annans, man ska kunna känna igen det på långt håll.
Utanför EU
Självständiga, och kanske lite envisa, möjligen kan man beskriva färöingarna så. De ingår i den danska monarkin, men är självstyrande i många lokala frågor, och har egen frimärksutgivning sedan 1976. Man är inte med i EU, trots att moderlandet Danmark är det. Då och då höjs röster om att landet borde vara helt självständigt. Men då skulle man också få klara sig utan det årliga bidraget på 600 miljoner kronor från danska statskassan…
Gräsklädda tak och fiskebåtar
Tórshavn rymmer allt en huvudstad ska – affärer, restauranger och vindlande gränder bland låga hus med grästak. Hamnen med fiskebåtarna är ett viktigt inslag, och påminner om att fisket och laxexporten är landets största inkomstkälla. En domkyrka finns, några fina gamla handelshus, och nere vid hamnen ligger också parlamentet, ett stort rött trähus med grästak. Det sägs vara världens äldsta parlament.
Den här första kvällen är många av oss trötta efter en lång resdag, så efter en god middag på hotellet drar de flesta sig tillbaka. Följande morgon kommer John och bussen att stå redo redan vid nio.
Alla är på plats, i tid. Det är bekvämt att bara sätta sig i en buss och låta sig föras iväg på äventyr. Vi åker den övre vägen, ”på fjället”, som John säger. Högsta berget på Färöarna är 882 m.ö.h. Där bergen brant störtar ner mot havet, känns det högre.
Seniorguide Färöarna
Resa hit: Flyg från Köpenhamn, Edinburgh, Reykjavik och Bergen med landets egna flygbolag, Atlantic Airways. Från Kastrup är flygtiden är två timmar. Tur och retur från Stockholm via Köpenhamn kostar från 4 000 kr.
Prisläge: Ungefär som i Sverige.
Språk: Färöiska ligger nära isländskan, men de talar också en ”blandinaviska” som är lätt att förstå.
Bästa tiden: Sommaren, då mängder av lunnefåglar intar öarna.
Missa inte: Att åka ut på en båttur och se de karga klipporna från vattnet, det är ett helt annat intryck än från landsidan.
Seniortips: Det är bekvämt att ha Tórshavn som bas och göra utflykter härifrån. Man kan hyra bil och ta sig runt på egen hand, annars finns också paketresor, där allt är ordnat.
Länkar: visitdenmark.se, faroeislands.com
Höga berg
Vi åker till Saksun, en gammal by på nordvästra Streymoy som ligger vid en fjord omgiven av höga berg. Här finns en kyrka från 1858 och en gammal kungsbondgård med anor från 1600-talet. Den är i typisk färöisk stil, med en storstuga och små korta sängar där man sov i sittande ställning, dessutom flera stycken i varje litet ”bås”. Men om det var trångt inne, hade de i alla fall en vidunderlig utsikt över Saksundalen varje gång de klev utanför huset.
Nästa anhalt är TjØrnuvik, den nordligaste byn på Streymoy. De höga bergen runt viken där byn ligger håller solen borta två tredjedelar av året. Ändå odlas här rabarber i långa rader, som tillsammans med potatis är det man mest odlar på Färöarna.
Öppet vatten
Stranden nere i viken beskriver John som ”Färöarnas bästa surfstrand”. Bara det att vattnet håller sig runt 7-9 grader året om…
– Men ibland kan det komma upp i tolv i vikarna, säger John och ler.
Det är Golfströmmen som gör att det trots allt är ett milt klimat på dessa nordliga breddgrader. På sommaren ligger medeltemperaturen på cirka 11-12 grader i luften, på vintern runt tre. Hamnarna fryser inte, däremot kan några av insjöarna frysa till ibland, berättar John.
Respekt för naturen
Titt som tätt påminner han oss också om hur viktigt det är att vi håller oss till stigar och gångar. Vi får absolut inte gå på gräset, som är fårens mat. Respekten för naturen är stor, när vi stannar på en rastplats och John ser en pizzakartong ligga slängd på marken, plockar han genast upp den.
Vi äter medhavd matsäck i TjØrnuvik, och tittar på de förstenade jättarna Risin och Kellingin ute i havet. De är två sällsamma klippformationer, som enligt myten är Jätten och Jättekäringen från Island, som försökte dra med sig Färöarna till sitt eget land. Men se det gick inte, solen gick upp innan de hann med sitt ofog, och de blev förstenade.
Fantastiska klippformationer
Vår tredje dag i öriket ska vi åka båt. Vi kliver på i Vestmanna på Streymoy, och åker norrut längs kusten till fågelfjällen. Bergen blir brantare och kargare, och fantastiska klippformationer reser sig lodrätt rakt upp ur havet. På sina håll har det bildats grottor och håligheter, och vår kapten styr skickligt in båten långt in i skrevorna så att vi kan se fåglarna som häckar på avsatserna.
Mest ser vi vita tärnor, men vid ett tillfälle ropar någon att de ser en lunnefågel, och alla spanar ivrigt åt det hållet. På ett ställe åker vi igenom en tunnel som bildats bland klippformationerna, en mäktig upplevelse.
Förutom klipporna och fågellivet, är det fascinerande att se att även här ute går det får och betar på små avsatser långt ner mot havet. De sätts ut på våren och hämtas in på hösten av bönderna, och på sina håll är det så brant att man firar djuren upp och ner i rep.
– Det händer tyvärr att ett lamm trillar i, och då tar de starka strömmarna dem, säger John, när vi förfäras över ett litet lamm som balanserar på en brant avsats.
Enkät – Några som var med på resan
Britt Ericsson och Katarina Hending, väninnor från Norrtälje:
– Det är första gången vi gör en resa ihop och det var bättre än vi förväntat oss. Otroliga naturupplevelser, och det har varit kul med allt som John berättat om kulturen och livet här. Allting blir mer levande då, när man har någon som berättar lite kuriosa.
Lilian och Sievert Alexandersson, makar från Bunkeflostrand:
– Jag är väldigt förtjust i nordisk natur, vi har varit mycket i Norge, men det här var nog ännu mer spektakulärt. (Lilian)
– Det är lite som på Island, fast kanske inte lika kargt. Vi åkte hit för naturens skull och för att Lilian inte gillar varma länder. (Sievert)
Mar
ita Malmenstam Pehrson och Ann-Britt Pettersson, väninnor från Arboga:
– Det var Ann-Britt som tyckte vi skulle åka hit. Vi tänkte åka på en vandringsresa först, men så hittade vi den här och ville prova. Det är fascinerande med naturen, och att folk faktiskt kan leva här! Det berättas om stormarna som kan svepa in, det måste vara skrämmande.
Lätt att känna sig fri
Fjärde och sista dagen åker vi över till ön Eysturoy, via en bro som beskrivs som den ”enda bron över Atlanten”.
– Välkomna till min ö, säger John.
Vi åker upp till norra kusten på ön, till samhället Eidi. Här tillbringade John vartenda skollov som barn.
– Det var ett fritt liv här, ett härligt liv, säger han.
Och fri är det lätt att känna sig här. Ingenting står emellan dig och naturen.
Text och foto: Ulrika Palmcrantz
