Under några år hade jag som yrke att för en tv-kanals räkning resa jorden runt och berätta om platser som andra kanske också skulle vilja ta del av. Vart vi än styrde kosan hade man Världens största, första eller minsta av nånting som man på just den orten var rättmätigt stolt över. Ofta i kombination med fin natur.
Och eftersom man inte bara kan berätta om Världens största, första eller minsta – som i ärlighetens namn inte alltid var så spektakulärt – anordnade den lokala turistbyrån ofta naturvandringar för oss längs etablerade leder av varierande svårighetsgrad. Ibland var det väldigt bökiga vandringar men ändå alltid givande och ett fint minne.
När jag och fotografen väl åt en sen middag hände det påfallande ofta att de lokalbor vi slog oss i slang med bekände att de inte hade besökt ortens stolthet sedan de gick i småskolan. Och några naturvandringar runt omgivningarna hade de aldrig varit på. Inte en enda.
Jag och fotografen tyckte alltid att det var lite sorgligt.
Alltid givande och ett fint minne.
Fast när jag rannsakar mig själv kan jag inte komma på många naturvandringar i mina omgivningar, förutom när jag följde med som en extra hand på min dotters dagisutflykt till en bondgård. Och det var både jättetrevligt och givande.
Att resa kan ju faktiskt också vara att upptäcka magin runt hörnet.
BOK: En arbetslivsbeskrivning om ett intressant yrkesområde skriven av en skicklig och reflekterande författare. Åsa Nilsonnes väg som läkare inom psykiatrin är lågmält fängslande i Processen: Möten, mediciner, beslut.
VÄXT: Innan kålmasken knaprade hål i dem var mina bastanta rödkålsplantor något av det vackraste jag sett i trädgården. Vackert runda klot som skimrade i en makalös lila-grön-blå-röd färg.
AKTIVITET: Jag har blivit hårdare mot mig själv. Tre gånger i veckan går jag och tränar. På bestämda tider. Nu gäller det bara att hålla fast vid det. När man egentligen föredrar att sitta still och läsa böcker.
