Det är sällan så enkelt som det ser ut på ytan.
Men ofta behövs det tänkare och filosofer och forskare som kan berätta och ge oss den nya infallsvinkeln, det nya förhållningssättet eller kanske den faktiska kunskapen. Som kastar i den där stenen så att visserligen friden kanske bryts men som också skapar de vida ringarna. Bara en enda tanke kan plötsligt förändra allt eller i alla fall väldigt mycket.
Jag funderade på om det var något sådant jag just hade varit med om på vägen hem genom Engelska parken, solbelyst i djupnande höstfärger en varm oktoberdag 2009.
Hade just lämnat Lars Tornstams bokbemängda och trånga, men gemytliga arbetsrum i den Sociologiska institutionen i Uppsala.
Intervjun var färdig men jag kände att jag också fått med mig något därutöver, något ytterligare och värdefullt, som nog skulle följa med länge.
Det var en sådan där stund av tacksamhet över mitt yrke – att få uppleva och förmedla möten med människor som förmår delge oss sådana där nya tankar, vidgade vyer och kreativa, skapande perspektiv.
Den vidgade min syn på ålderdomens möjligheter och på äldres individualitet
Nyligen gick Lars Tornstam bort, bara 72 år gammal.
Jag kan inte värdera eller sätta hans forskargärning i sitt rätta sammanhang. Konstaterar att han var en förgrundsgestalt inom svensk socialgerontologi, pionjär i svensk äldreforskning och internationellt känd genom sin teori om gerotranscendensen.
Min intervju handlade bland annat om det synsätt på äldre människor som följer av den där teorin med det svåra namnet.
Den gjorde alltså djupt intryck på mig, liksom vidgade min syn på ålderdomens möjligheter och på äldres individualitet. Den gav mig också en känsla av nyfikenhet på mitt eget och andras åldrande. Hur vi mognar, vad som verkar ske i mötet med tillvarons villkor.
Det känns så tråkigt att Lars Tornstam inte fick en längre ålderdom att berätta mer om. Tänk, det utvidgade mötet mellan individen och hans teori! Jag hade såg det framför mig, redan där i Engelska parken.
Men även om Lars Tornstam har lämnat, så finns tankarna och teorin kvar, och en slags förtröstan inför de verktyg vi faktiskt har fått för att individualisera ålderdomen, vår egen, våra närmastes, allas ålderdom.
Jag minns också Lars Tornstams humor.
Han hade förmågan att berätta och föreläsa om socialgerontologi med stor humor.
Ljudeffekter, högt tempo och överraskande infallsvinklar präglade hans power point-baserade föreläsningar på ett sätt som inte lämnade någon sovande i åhörarbänken, snarare först skrattande, sedan allvarlig med eftertanken.
Jag minns särskilt ett tillfälle, en forskardag i Uppsala för kanske tio år sedan, då han ifrågasatte den ensidigt rådande uppfattningen att den demografiska utvecklingen utgör ett mycket allvarligt hot mot välfärdslandet Sverige. Jag kommer inte exakt ihåg hans argument, men väl känslan: här fanns alltså en annan synpunkt än den gängse, ett nytt skarpögt perspektiv, en upprorisk och olydig idé, och återigen – en ljusare syn på ålderdomen och den gamla människan.
Något annat än det som dominerade debatten, och som nog fortfarande dominerar, och som var det enda som många dittills hade kunnat urskilja i den obrutna ytan.
