Ledsen, bitter, en stark känsla av att vara berövad framtid, arg på hela världen. Det är så klart väldigt olika hur man reagerar när man fått en så kallad diagnos på ett barn eller barnbarn. Men de flesta brukar känna åtminstone någon av de ovanstående känslorna vid något tillfälle.
Det är ok att gråta och hytta mot himlen. Till slut går de där känslosvallen över och vardagslunken tar över.
Det är inte speciellt dramatiskt.
Får barnet bara bra hjälp i skolan – vilket brukar vara den hårdaste och mest utmattande striden för dess föräldrar och som ofta också föranlett diagnosen – släpper till och med orosknuten i magen lite. Och med tiden brukar det gå bra och barnet hittar sin plats i världen. Får ett jobb och en partner…
Jag har flera barn och vuxna inom autismspektrumet i min närhet och det är inte speciellt dramatiskt. Bara man har lite förståelse för vad det innebär. Till exempel att du måste vara extra tydlig och inte anta att det underförstådda förstås.
För varje person inom autismspektrumet har sin unika samling förmågor och oförmågor.
Därför är också anhörigkonsulent Lena-Karin Dalenius påminnelse om att lära känna sitt barnbarn det allra viktigaste rådet i vår artikel Inte som andra barnbarn. Faktiskt vare sig de är neurotypiska (det vill säga neuropsykiatriskt normalfungerande) eller har neuropsykiatriska funktionsvariationer. För varje person inom autismspektrumet har sin unika samling förmågor och oförmågor.
Och har du träffat en person med autism har du bara gjort just det – träffat en person med autism.
Det är som att designers tror att man tappar intresset för estetik och design efter 60.
BOK: Det finns unika smakreceptorer på tungan för fett – vilket gör att just fett troligen snart utnämns som den sjätte grundsmaken ihop med sött, salt, bitter, sur och umami. Jenny Dambergs charmiga bok Fett blandar historia, kemi och politik till en odyssé över mänsklighetens utveckling. Och ger recept på delikatesser som rostade märgben och majonnäs med baconfett längs vägen.
TEKNIK: ”Brunt, beige och tråkigt.” Amerikanska tidskriften MIT Technology Review konstaterar att många hjälpmedel för äldre nixas av sina potentiella användare. Helt enkelt för att de inte ser tilltalande ut. ”Det är som att designers tror att man tappar intresset för estetik och design efter 60.” Vi vet att det inte är så.
