Westerholm vann läsarnas röst

Riksdagens äldsta och SPFs hedersordförande Barbro Westerholm har vunnit Veteranens omröstning Årets senior 2012. Möt en lycklig arbetsmyra som ägnar sitt liv åt att få människor att må bättre.

Solen glimmar i det anrika ledamotshuset invid Riddarfjärden denna iskalla vintermorgon. Om man vänder ryggen mot riksdags-huset och lyfter blicken en aning kan man skymta fönstret till Barbro Westerholms arbetsrum. Där inne förbereder hon eftermiddagens besök i en SPF-förening. I en mapp samlar hon också dokument hon behöver till nästa veckas Polenresa då hon ska hålla ett anförande i parlamentet om HBTQ-frågor och träffa landets jämställdhetsminister.
Medan vakterna i entrén lotsar in mig i ledamotshusets väntrum svarar hon på mejl i datorn och sms i mobiltelefonen. Plötsligt dyker hon upp med ett vänligt tillrop och visar med raska steg vägen till arbetsrummet.
– Att få ett sånt här pris är så bra för det lyfter äldrefrågorna! Och det är viktigt för det vimlar inte precis av riksdagsledamöter som gör det, säger Barbro Westerholm med en glimt i de blå ögonen. Omvärlden måste visa politikerna att äldrefrågor betyder mycket för väldigt många.

Barbro Westerholm verkar vara som en äldrepolitikens Florence Nightingale  – osjälvisk, operativ, målmedveten, idérik, kämpande, passionerad.
Och utmärkelserna duggar tätt  nu – från regeringens hedersmedalj till Nordiska Folkhälsopriset. Varje gång ägnar Barbro Westerholm sina tacktal åt att öka trycket i hjärtefrågorna. Det överordnade för denna mästare i lobbyism tycks vara att skuffa opinionen framåt ännu en liten bit, mot målet som hon har satt upp och inte för en sekund släpper ur sitt inre sikte. Inte förrän det är uppnått.
Jag låter min blick svepa över hennes ljusa, enkelt inredda arbetsrum, med skrivbord, några bokhyllor och en hörna med liten soffa, två stolar och lågt bord. Men ingenstans syns prisbucklor eller diplom. Undanplockade, visar det sig. Det skulle se för skrytsamt ut, berättar hon.

Bortom nyttan – hur känns det att Veteranens läsare och massor av SPF-medlemmar har valt dig till Årets senior 2012?
–  Jag blir jätteglad inuti också! Det är en väldigt stor tillfredsställelse att andra tycker att man har gjort skillnad.
Hon tillägger att det känns bra också för familjen.
– För visst inkräktar det jag gör på privat-livet, så är det bara och så har det kanske alltid varit genom åren. Familjemedlemmarna blir också glada när jag får en utmärkelse. De känner att det jag gör är viktigt.

Det här får Barbro Westerholm att berätta om ett minne. 34 år gammalt, året är 1979, kanske är det en nyckelscen ur hennes liv:
Familjeråd med maken Peter och de fyra barnen vid köksbordet i lägenheten på Östermalm i Stockholm. Barbro Westerholm har precis tillfrågats om hon vill bli Socialstyrelsens generaldirektör. Tackar hon ja blir hon den andra kvinnan på en sådan post. Hon är lockad, men inser att det kommer att kosta på för familjen.
– Då säger dottern som är 18 år och äldst att »mamma, om du inte visar att kvinnor vågar, vill och kan ta sådana jobb, hur ska det då gå för mig?« Då tyckte också sönerna, och maken, att det nog är viktigt att jag tar det där jobbet, berättar Barbro Westerholm och ler varmt vid minnet.

Barbro Westerholm medger utan omsvep att hon är en typisk arbetsnarkoman. Med maken Peter, också läkare i botten och »arbetsnarkoman även han«, har hon alltid kunnat »älta« jobbet. Det har varit kreativt och av avgörande betydelse. Att stå på barrikaderna och slåss mot fördomsfulla värderingar och meningsmotståndare kräver också återhämtning.
– Utan stödet hemifrån skulle jag aldrig ha orkat utmana lika ofta och mycket.
1960-talet hade långt till jämställdhet. Peter var kirurg med tuffa jourtider, och Barbro gav upp drömmen om att bli barnläkare. Hon satsade i stället på forskning för att komma i närheten av 8–17-dagar. Utan anställda barnsköterskor hade det ändå aldrig gått att få ihop vardagspusslet. Dagis stod ännu inte öppet för gifta kvinnor med välavlönade män.

1979, nyckelscen nummer två i vår pristagares liv: Eldprovet på Socialstyrelsen kommer omgående. RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, sänder ut en stor grupp upprörda medlemmar till Socialstyrelsen. De blockerar myndighetens trappa. Stämningen är hätsk, personalen skärrad. Polis är på väg, men det vet inte Barbro Westerholm. Hon möter i stället demonstranterna med en rak fråga om vad de egentligen vill.
– De krävde bara att kärlek mellan två människor av samma kön inte skulle betecknas som en psykisk sjukdom. För mig var det självklart att gå dem till mötes.
I den stunden, i mötet med de upprörda unga männen, kommer Barbro Westerholm att minnas sin pappa. I tumultet hör hon hans ord: »Lev och låt leva«.
– Jag såg pappa framför mig. Han bar djupt på övertygelsen att en människa måste få följa sin egen väg så länge det inte skadar någon annan. Han stod för en tolerans som format mig.
Så: Två månader senare stryker Socialstyrelsen sjukdomsstämpeln.
När beslutet var fattat och krutröken skingrats insåg Barbro Westerholm att hennes makt som generaldirektör var stor, mycket stor. Och hon skulle komma att ta för sig.

Så löper en röd tråd genom Barbro Westerholms liv: Hon vågar språnget, det får bära eller brista. En motsägelsefull mix av tålamod och otålighet räcker en bit.
– Den viktigaste nyckeln har varit att skaffa kunskap. Jag var läkare när jag kom till Socialstyrelsen men visste inte mycket om sociala frågor. Så jag började läsa på och jag läste så ögonen blödde! säger Barbro Westerholm och gestikulerar ivrigt.
Flit, alltså.
Men också helig vrede.
– När jag skrev på min avhandling på farmakologen på Karolinska institutet var jag enda kvinnan bland alla män. Två små barn hemma. Jag hörde hur det pratades om att jag aldrig skulle klara det. Då blev jag förbannad, berättar hon och orden liksom hettar till i rummet.
Så: Med en femåring och en tvååring hemma disputerar hon 1964.

När tiden på Socialstyrelsen rinner ut har Barbro Westerholm reformerat en hel del: Sverige fick se allt från antirökkampanjer till hjärttransplantationer, inseminationer och mammografisatsningar.
– Men det var en sak jag inte lärde mig under den där tiden, säger Barbro Westerholm och sänker både tempot och rösten en aning.
– Jag kunde inte avgöra vid vilka tillfällen jag borde ha förankrat saker hos ansvariga politiker. Till slut blev det ohållbart. Det kom till en punkt där jag insåg att om jag inte sökte mig till något annat skulle jag hamna i en garderob där obekväma generaldirektörer placeras för att skriva någon meningslös rapport.
Ansvariga ministern (Gertrud Sigurdsen) accepterade snabbt, medan andra ledamöter ur S-regeringen beklagade, om än i inofficiella sammanhang.
– De sa att det var jättesynd att jag skulle sluta, nu när myndigheten hade fått upp farten. Då blev det kris här inne, säger Barbro Westerholm och klappar med handen mot hjärtat. Jag ville ju ingenting hellre än att fortsätta med alla viktiga frågor.
Hon torkade tårarna, men insåg något viktigt: en väg att förändra samhället hade stängts, men samtidigt öppnades en annan. Hon förstod att hon under åren på Socialstyrelsen steg för steg hade blivit »politiskt väckt«.
Det klarnade: klassisk socialliberalism var hennes ideologiska hemvist, liksom hennes pappas. Politiken skulle nu bli hennes nya arena.

Folkpartiledaren Bengt Westerberg tog emot den engagerade och nyavgångna generaldirektören med öppna armar.
– Åh, det var som att slå upp fönstret och släppa in frisk luft! Äntligen kunde jag ta ut svängarna och göra politik av alla saker som jag velat ändra på, men inte kunnat som tjänsteman på Social-styrelsen, minns Barbro Westerholm och får något lyriskt i blicken.
Med motioner och nätverksbyggande fick Barbro Westerholm till en rad satsningar: ny tobakslag, ett Folkhälsoinstitut, pengar till genusforskning och satsningar mot spelberoende. För att nämna något.
Och senare – efter ordförandetiden i SPF – partnerskapslagen och den framgång hon kanske är allra mest stolt över: lagen mot åldersdiskriminering.

Men politiken har som alla arenor sina mekanismer av inlåsning, med krav på lojalitet och självcensur. Barbro Westerholm är handelsresande i äldrefrågor – men pensionssystemet undgår hennes offentliga kritik.
Hon ser allvarligt på mig. Kanske finns här en smärtpunkt. Jo, priset för att undgå blockpolitikens partipiska är just så högt, medger hon:
– Är du i opposition kan du kosta på dig att begära nästan vad som helst. Men ingår du i en regeringsallians är du tvungen att vara lojal.
Reglerna är benhårda.
– Antingen ställer du upp, eller också måste du hoppa av. Jag har hittills kommit fram till att jag gör mer nytta om jag är kvar i politiken.

Barbro Westerholm blev alltså inte barnläkare men väl en samhällsdoktor med radar för dolda sjukdomar och politiska botemedel. Allt oftare till gagn för äldre. Utan pekpinnar hjälper hon oss att få upp ögonen för felanvända läkemedel och lådviner, för den glömda psykiska ohälsan och det gömda våldet i nära relationer.
– Den grund jag står på i allt jag gör är att jag är utbildad läkare med den medicinska etiken som grund.
Ett samhälle blir aldrig färdigt och Barbro Westerholm är heller inte nöjd. Vill hon satsa på ännu en mandatperiod i riksdagen?
– Ja. Men bara om jag blir tillfrågad. Det stödet behöver jag känna.

Till sist talar vi en stund om den sida av ålderdomen som är en resa genom förlusternas landskap. Barbro Westerholm är inte där ännu – endast slalom-åkning och bröstsim får vara sedan hon fick ny höftled 2004.
Snart väntar en andra utrensning av böcker där hemma i lägenheten. Om ett år blir det flytt till ett flergenerations-boende, anpassningsbart för den som får allt svårare att röra sig.
Kvinnors medellivslängd är 83, men är man hyfsat frisk vid 80, så är prognosen god, konstaterar Barbro Westerholm med naturvetarens osentimentala precision.
– När jag fyller 92 år tar mitt yngsta barnbarn Svante studenten. Tänk att få vara med där på skolgården och se honom springa ut på trappan i junisolen med hela livet framför sig. Det vill jag inte missa.

Jan Arleij
jan.arleij@veteranen.se

Kommentera