Stine Christophersen vågade larma om missförhållanden på äldreboendet där hon arbetade. Nu blir hennes historia film.
Seniorens läsare utsåg i våras Stine Christophersen till Årets Junior för sitt mod att säga ifrån. Men nu hamnar hennes historia även på filmduken.
Ella Lemhagens film Så länge hjärtat slår, som har premiär 27 september, beskrivs som ”inspirerad av verkliga händelser”. Och de händelser som inspirationen hämtats från är just Stine Christophersens historia.
Stine Christophersen hade arbetat i många år på Sabbatsbergsbyns vård- och omsorgsboende i Stockholm. När covid slog till i februari 2020 blev läget snabbt väldigt allvarligt. Människor blev sjuka, många dog och det fanns ingen beredskap eller strategi från ledningen om hur man skulle tackla allting.
Efter att förgäves ha försökt nå vårdbolagets ledning valde Stine då att prata med medier för att belysa bristerna. Vad Stine sedan var med om har därefter återberättats flera gånger, framför allt i SRs dokumentär Det illojala vårdbiträdet.
– Jag blev kontaktad av producenten samma vecka som radiodokumentären publicerades. Men då var det långt ifrån klart om det skulle bli någon film. och det var så mycket annat som hände i samma veva, jag var så överväldigad av vad dokumentären innebar. Och så fick jag vara tyst om att det kunde bli men film, berättar hon och fortsätter:
– Lite senare blev jag intervjuad av manusförfattaren Malin Lagerlöf, och när jag sedan läste första manus så var det uppenbart att det skulle bli en film som bara baserade sig på min historia, inte skildrade det exakt som det var.
Hur kändes det?
– Det kändes förstås konstigt att läsa sin egen historia, fast omgjord, där personer och händelser bytts ut. Men jag tycker att det blev bra. Film måste förenklas, det är inte konstigare än så. Jag tror dessutom att de har gjort de ändringar som behövts för att filmen ska kunna göras överhuvudtaget. Många av de inblandade lever ju fortfarande.
Huvudpersonen i filmen spelas av Bianca Kronlöf.
– Hon gör det så himla bra, även om det förstås är lite sjukt att se någon annan spela en själv. Det är ju inget man förväntar sig. Men det känns enormt hedrande att vara med om detta.
Vissa delar av historien är helt påhittade, som att huvudpersonen är musiker.
– Jag är bedrövligt omusikaliskt. Men jag förstår att det behövdes något som gav ett mer filmiskt upplägg.
I filmen är huvudpersonen och enhetschefen dessutom goda vänner, vilket ger ett stort dilemma. Så var det dock inte i verkligheten, berättar Stine.
– Nej, där har de slagit ihop två personer. Jag var verkligen inte vän med enhetschefen.
När det gäller skildringen av själva arbetsmiljön är filmen desto mer verklighetstrogen, enligt Stine.
– Det känns som om de gjort sin research väl, även om det förstås är svårt att helt skildra den psykiska press som jag kunde känna i vissa lägen.
Utan att avslöja alltför mycket så har filmen ett inte alltför svart slut, trots det sitt tunga ämnet. Även det tycker Stine är ok, men hon betonar samtidigt att verkligheten inte var fullt så ljus.
– Det fanns inga vinnare i verkligheten. De anhöriga har ju fortfarande inte fått någon ursäkt.
Händelserna ledde till att Stine Christophersen omskolade sig till journalist och hon är nu deltidsanställd på Tidningen Skärgården. Så vad hoppas hon av filmen?
– Jag hoppas att filmen inte överskuggar radiodokumentären. Men också att fler vågar visselblåsa, att folk blir medvetna om meddelarskyddet och förstår att offentlighetsprincipen inte når in i det privata näringslivet. Och att det då blir svårt för medier att granska om inte folk från insidan larmar.
