Från att ha haft fullt upp stannade livet av för den finlandssvenska författaren Merete Mazzarella.
Den 10 mars 2020 kom hennes bok Skulle vi alla kunna samsas? ut. Dagen efter deklarerade WHO coronaviruset som en pandemi och den 16 mars blev det undantagstillstånd i Finland. Alla som var 70+ uppmanades att hålla sig hemma.
– Det var en märklig känsla. Vi som är så vana vid att det är vi som styr över vår tillvaro och nu var det inte så.
Merete, som så många andra, började hitta nya glädjeämnen i livet under pandemin. Hon började lyssna mycket på klassisk musik, hon tog dagliga promenader. Hon upplevde årstiderna starkare än tidigare.
– Allt det var bra, men det fanns också något så ödesdigert i det hela. Jag som aldrig känt mig gammal, inte ens som pensionär trots att jag sen länge är det rent åldersmässigt, började göra det när man från myndigheternas sida hela tiden pratade om gruppen 70+ som ”våra gamla och sköra”. Som om det vore en grupp den övriga befolkningen ägde och nu skulle ta ställning till vad de skulle göra med.
Allt i kalendern ströks över en natt.
– Det kändes overkligt. Och man hade ingen aning om hur länge detta undantagstillstånd skulle vara.
Merete tycker att de äldre drabbades allra värst. Men också de riktigt unga, som stod på tröskeln till sitt vuxenliv.
– Det har varit svårt för många förstås. För permitterade, uppsagda, barnfamiljer. Men för en ung människa är ju två år en väldigt stor del av det liv man hittills levt. Och för oss som är äldre är det en stor del av den tid vi har kvar. Jag och min man träffades för ett tiotal år sedan, det finns så mycket vi vill göra tillsammans som vi inte hunnit. Det var inte så här man hade tänkt sig sina sista år. Så tror jag att många tänker.
– Vi som var 70+ förpassades plötsligt in i ett annat livsskede. Plötsligt fick man mat levererad till dörren och yngre frågade snällt om de skulle köpa något till en på apoteket.
Före mars 2020 var en pandemi inget som fanns bland alla de saker vi oroar oss för.
– Man har oroat sig för krig, klimat, kärnkraft…. men inte en pandemi, trots att det varit något som kommit då och då under mänsklighetens historia. Det dog massor av människor i spanska sjukan för hundra år sen och hela 500 miljoner i smittkoppor under 1900-talet. Det är sådant vi inte alltid tänker på, hur mycket lidande det funnits.
Merete är medveten om hur mycket bättre vi har det nu och särskilt i vår del av världen.
– Men det går inte att komma ifrån att det ändå kändes sorgligt. Man tänker ju att man vill ha ”några goda år till”. Man vill hinna lite till, uppleva lite till.
Hon tycker att hon märker på sina ”raska jämnåriga” att en del av dem har blivit lite mer passiva under den här tiden.
– Jag tror att det är lätt att glida in i ett tillstånd av att det här är ganska bekvämt. Att inte behöva ge sig ut, inte behöva planera så mycket. Men jag tror att det också gör oss lite tröga. Jag märker det på mig själv. Ju mindre man har att göra, desto mindre orkar man göra.
Så här i efterhand tycker Merete att myndigheterna kunde ha sagt lite vad de äldre faktiskt kunde göra. Inte bara vad de inte kunde göra.
– De som var mycket försiktiga kunde väl till exempel ha fått träffa andra som också var försiktiga. Vi umgicks lite med jämnåriga vänner som inte heller utsatte sig för risker. Men för alla som var ensamma måste den här tiden ha varit förfärlig. Inte minst för alla på boenden som inte ens fick ta emot besök.
Merete blev också irriterad när den finska omsorgsministern, en kvinna i 35-årsåldern, räknade upp saker hon tyckte att de äldre kunde sysselsätta sig med under pandemin.
– Det var saker som trädgårdsarbete, handarbete och lyssna på streamade gudstjänster. Då förstod jag hur hennes bild av äldre såg ut. En väldigt inskränkt bild!
