En av fyra 70-plussare står utanför samhället medan digitaliseringen skenar vidare. De som tror att problemet försvinner när de äldsta dör begår ett stort misstag. Det menar Dino Viscovi som har forskat om e-samhället i flera år.
Idammet efter den galopperande it-utvecklingen döljer sig hundratusentals äldre som aldrig hann komma med på den digitala vagnen.
Låt oss kalla det som pågår en digital ålderism. Detta märkliga att ett land medvetet tillåter modern teknik att isolera och stänga ute människor från grundläggande samhälleliga rättigheter.
Ingen med ansvar säger det högt, men politiken tycks tro att problemet kan lösa sig självt genom att de utanförställda seniorerna till slut trillar av pinn – ’de nya unga pensionärerna är vana vid webben och vet hur man gör’.
Men det där är ett missförstånd.
När forskaren Dino Viscovi, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö för några år sedan läste i lokaltidningen att kommunen ville ersätta befintliga parkeringsautomater med appar blev han brydd, för att inte säga upprörd.
Systemet uppgavs bli både billigare och mera flexibelt än det gamla.
Omställningen skulle därmed innebära att en klar majoritet av de äldre inte skulle kunna parkera i centrum.
Men Dino Viscovi som i sin forskning hade statistik om äldres tillgång till och färdigheter i att använda digitala tjänster kunde bara ruska på huvudet.
– Jag visste ju att drygt hälften av 65- till 85-åringarna hade smarttelefon och att dessutom en fjärdedel av dem inte kunde hantera appar. Omställningen skulle därmed innebära att en klar majoritet av de äldre inte skulle kunna parkera i centrum.
Följer äldre i e-samhället
Dino Viscovi från Linnéuniversitetet är med i forskningsprojektet Äldre i e-samhället med deltagare också från Malmö universitet och Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Familjen Kamprads stiftelse finansierar
projektet.
Dino Viscovi har forskat om e-samhället i flera år. Visst ser han att användningen av internet ökar påtagligt i åldersgruppen 65-69 år.
– Men att vara digitalt aktiv är inget statiskt tillstånd. En flink 75-åring kan på kort tid tappa kompetenser på grund av sjukdom eller för att åldrandet tar ut sin rätt, eller för att barnen inte längre finns på nära håll.
Dagens digitala teknik är heller inte som gårdagens telefon, radio och tv som snabbt gick att lära sig och som var stabila även när nya modeller kom. Omsättningstiden på dagens digitala apparater är oändligt mycket kortare och kräver hela tiden nya handgrepp och rutiner.
– Att någon har kunnat tro att så här komplex teknik är något som varje medborgare kontinuerligt har tid och möjlighet att lära sig och dessutom har råd att köpa är svårt att förstå, säger Dino Viscovi.
Vad vi i stället ser är att den digitala klyftan djupnar inom gruppen äldre.
Ålderism är visserligen att inte tro äldre om att kunna hänga med i utvecklingen bara för att de är årsrika. Men äldre måste också få åldras.
Pandemin må ha tvingat ut många seniorer på internet för att bryta sin påtvingade sociala isolering, fortsätter Dino Viscovi. Det stämmer för de mest aktiva, de har absolut växlat upp sin digitala användning under pandemin. Men det har definitivt inte de som redan står utanför kunnat göra.
– Karantän och olika begränsningar har inte fått dem att koppla upp sig. Vad vi i stället ser är att den digitala klyftan djupnar inom gruppen äldre.
Växjöforskaren har nya fakta: I slutet av 2020 genomförde han och hans kollegor en enkätundersökning som besvarades av 1 610 personer mellan 65 och 90 år.
Ungefär fyra av tio, 39 procent, uppgav att de på grund av pandemin har ökat sin användning av digitala medier. Ökningen av användandet har nästan uteslutande skett bland redan digitalt aktiva.
– Men inte heller i denna grupp är mönstret enhetligt. Det är framför allt de som är relativt ekonomiskt välbeställda, som har en längre utbildning i bagaget och som är aktiva i sociala nätverk som också har utvecklat sin användning.
I gruppen 70 år och äldre använder 20 procent aldrig digitala medier.
– För fem år sedan undersökte vi samma årgångar, som då var 65 till 85 år, och kunde konstatera att 20 procent aldrig var online då heller.
Ytterligare fem procent är så lågfrekventa användare att de inte heller kan betraktas som digitalt inkluderade. Då handlar det om minst 400 000 äldre personer.
Ålderismen kan stå samhället dyrt
Under ett år med coronan har politiker och etablissemang upprepat mantrat att de äldre ska skyddas. Det misslyckades brutalt inom äldreomsorgen. Och nu – för att kunna testa eller boka för vaccination valde många regioner att förlita sig på digitala lösningar som förutsätter att man har en smart telefon, med appar och bank-id.
– Det minsta man kan säga är att det är förvånande. Med rätta reagerade landets äldreorganisationer kraftigt. Och forskningen ger dem alltså fullt stöd när de säger att många av deras medlemmar som är 70 år eller äldre faktiskt sorteras bort om det inte finns analoga alternativ.
Att inte tänka ut lösningar som inkluderar alla i samhället innebär att man i praktiken väljer att diskriminera utsatta grupper, summerar Dino Viscovi.
Med parollen ”digitalt först” som det heter i regeringens digitaliseringsstrategi och med dess vision att digitala tjänster ”ska vara förstahandsval i den offentliga sektorns kontakter med privatpersoner” lämnas viktiga grupper efter.
– Det kommer under överskådlig tid att finnas hundratusentals äldre som inte svarar mot de krav som dagens digitaliseringsstrategi ställer.
Idag betraktas dessa äldre som en restkategori, säger Dino Viscovi.
Ålderismen kan stå samhället dyrt.
– När likvärdigheten hotas i samhället, hotas också den sociala sammanhållningen och tilliten.
Tidigare hade den enskilde genom skolgång och ett yrkesliv skaffat sig erfarenheter och kunskaper för att reda sig livet ut.
Ökad psykisk ohälsa
Den digitala ålderismen kostar också i form av ökad psykisk ohälsa.
– Att gå i pension och åldras idag är helt annorlunda än för femton, tjugo år sedan. Tidigare hade den enskilde genom skolgång och ett yrkesliv skaffat sig erfarenheter och kunskaper för att reda sig livet ut.
När man inser att man inte hänger med i den tekniska utvecklingen känner man sig ofta tyngd av självkritik. Skuld och skam följer med som mörka skuggor av att hamna utanför.
Dino Viscovi råder ändå var och en att inte ge upp, att försöka hitta sammanhang där man kan lära tillsammans med andra.
– Biblioteken och civilsamhället som SeniorNet, studieförbunden och seniororganisationer som SPF Seniorerna gör betydande insatser. Men här krävs mycket större satsningar från samhällets sida.
Slåss för att få vara med
I rapporten Digitalisering handlar om människor formulerar SPF Seniorerna sin syn på vad som krävs för att bryta den digitala utveckling som inte tar hänsyn till dem som hamnar utanför.
”Om samhället kräver att medborgarna ska hantera ärenden och information digitalt ska människor kunna räkna med motprestationen att utbildas och fortbildas i digital kompetens. ”
I rapporten kräver förbundet att det offentliga tar ett huvudansvar för att alla invånare kostnadsfritt ska ha möjlighet att skaffa och utveckla sin digitala kompetens.
”Alla invånare ska ha samma möjligheter att delta i samhällslivet.”
