Riksdagens beslut före jul innebar att ge regeringen fick ett så kallat tillkännagivande. Det betyder att riksdagen begär att regeringen ska ta fram riktlinjer om lämplig bemanning i demensvården.
Men det innebär inte att regeringen kan tvingas till detta. Hittills har man argumenterat ungefär som intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gör: ett blankt nej.
Staffan Werme är dels ordförande i SKL:s beredning för primärvård och äldreomsorg, dels kommunstyrelsens ordförande i Örebro kommun.
Om statliga riktlinjer för bemanning i demensvården skulle slå fast att personal måste finnas så att full uppsikt råder över de boende även nattetid, så låter väl det som en rimlig miniminivå för hur vi ska ta hand om våra äldre med demenssjukdom. Eller?
– Men problemet med de statliga riktlinjerna är att de blir generella och kollektiva, istället för specifika och individualiserade. Det är precis motsatsen som behövs, framförallt eftersom de ekonomiska resurserna är begränsade.
Men varför kan enligt ditt synsätt kommunerna inte kombinera statliga riktlinjer för en lämplig och säker bemanning med fortsatt höga ambitioner för en förbättrad vård?
– För att exemplifiera: Om ett äldreboende har äldre med många bibehållna förmågor kan det sannolikt klara sig med en lägre personaltäthet än om de boende har demenssjukdomar som utvecklats längre. Om de statliga tvingande riktlinjerna då kräver en högre bemanning på de boenden där man idag klarar sig med en lägre bemanning, innebär det att man riskerar att ta resurser från de äldre med större behov.
Är det för mycket begärt, som Socialstyrelsen kräver, att man på natten ska ha full uppsikt över de sjuka?
– Självklart ska det finnas en trygghet för alla äldre med demenssjukdom under alla dygnets timmar. Men vad betyder ”full uppsikt”? Om nattpersonalen kortvarigt måste hjälpa en av de äldre akut, innebär det då att de andra är under ”full uppsikt”? Eller om det blir stora problem på ett boende, så att personalen kortvarigt behöver stöd från annan nattpersonal inom samma boende, innebär det att man brister i den ”fulla uppsikten”?
Har du samma inställning vad gäller bemanning för svårt psykiskt sjuka, att det inte krävs någon statligt reglerad minibemanning nattetid på psykiatriska avdelningar?
– Jag är inte landstingspolitiker, och min beredning har inte ansvar för några andra landstingsfrågor än primärvård, så jag har svårt att besvara frågan. Mina kunskaper sträcker sig inte så långt in i det landstingspolitiska uppdraget.
Medför debatten om bemanningen att frågan om hur den svenska demensvården egentligen fungerar lyfts upp, såväl av SKL som ute i landets kommuner?
– Både ja och nej. Äldreomsorgen har generellt ett högt prioritetsläge i alla svenska kommuner. Omsorgen om de personer som har olika former av demenssjukdomar är ofta en av de allra största delarna inom äldreomsorgen. Genom exempelvis öppna jämförelser har såväl SKL som kommunerna fokuserat betydligt mer på kvalitet och funktion än tidigare. Detta arbete blir nu ännu viktigare att genomföra och redovisa.
Krav på klartext
Många väljare tänker ungefär så här om er politiker:
Varför kan ni inte tala klarspråk – och säga att ´visst behövs det mer personal, men kommunernas resurser är begränsade, och att anställa fler är en av de största kostnaderna att dra på sig. För att klara den utgiften måste skatter höjas, vilket riskerar att få andra negativa effekter som kan leda till tvingande nedskärningar i den offentliga sektorn´.
Varför kan ni inte ta ett steg till – och säga att detta sammantaget betyder att man i huvudsak måste hitta andra vägar till att förbättra demensvården?
Skulle staten dessutom tvinga kommunerna via riktlinjer att anställa fler riskerar man att binda upp resurser på ett oflexibelt sätt som leder till att det kanske anställs en person ytterligare på natten, men att hela personalen som grupp då kanske missar en kostsam kompetensutveckling, vilken i sig om den hade genomförts skulle ha kunnat leda till att behovet av personal faktiskt inte skulle ha ökat.
Så här tycker man i allmänhet ute i kommunstyrelserna, liksom inom SKL, eller hur?
– Alltså, SKL har genom en tillfällig beredning, Välfärdens finansiering, visat att det kommer att krävas enorma resurstillskott om kommunernas och landstingens verksamheter ska kvalitetsförbättras i den takt som hittills.
Okej, är det kraftiga skattehöjningar som väntar?
– Nej, dessa resurstillskott kan inte tas genom ökade skatter. De nivåer man då pratar om skulle sannolikt innebära att man inte får in mer pengar, eftersom samhällsekonomin inte skulle fungera eller växa.
Vad kan kommunerna göra då?
– Om vi däremot skulle klara att hålla oss på den nivå vi är idag, kan vi inom ekonomisk ram göra de omprioriteringar som behövs. Men frågan är om det är en sannolik utveckling.
Vad tror du då är en sannolik utveckling?
– En sannolik utveckling, allt annat givet, är att vi kommer att kräva fortsatta kvalitetsförbättringar inom den verksamhet det offentliga levererar. Eftersom höjda skatter inte kommer att innebära ökade intäkter, innebär det att det offentliga kommer att behöva prioritera hårdare, framförallt vad som ingår i det offentliga uppdraget. En del av det vi finansierar idag, kommer om 10-20 år att finansieras av enskilda eller på annat sätt. Vi kommer att behöva prioritera hårdare för att klara av de mjuka värdena, sådant som verkligen måste omfattas av det offentliga uppdraget. Vård av äldre med demenssjukdom är ett av dessa områden som tydligt måste prioriteras.
Kan du förstå den kritik som går ut på att SKL och politiker i allmänhet inte talar klarspråk i de här frågorna?
– Men genom den nämnda beredningen har SKL lyft frågan under fyra år! Resurserna till den offentliga sektorns alla viktiga uppdrag kommer sannolikt att vara allt mer i fokus de kommande åren. Då gäller det att kunna prioritera rätt. Genom vårt arbete med öppna jämförelser, liksom med många andra arbeten, lägger vi grunden för lokala politiker och tjänstemän att kunna göra de prioriteringar som behövs idag och som än mer kommer att behövas i morgon.
Håller inte med äldreministern
En upprörd och ovanligt kritisk äldreminister Maria Larsson (KD) säger två intressanta saker i Dagens Nyheter den 18 november med anledning av Socialstyrelsens nedslående granskning av demensboenden runt om i landet:
För det första:
”De (kommunerna; Veteranens anm.) har möjlighet att ta ut skatt för att klara de uppgifter de är satta att sköta. Vi från regeringen har anslagit pengar till utveckling av demensvården.”
Utifrån detta: anser du att skattehöjningar trots allt kan vara ett nödvändigt och rimligt alternativ i din kommun för att förstärka bemanningen i demensvården?
– Nej. Jag vill åter peka på de många jämförande undersökningar som visar dålig samstämmighet mellan höga kostnader och god kvalitet. Höjda skatter, framförallt i högskattekommuner som Örebro, kan innebära ökade intäkter på kort sikt. Men på lång sikt minskar den ekonomiska utvecklingen, skatteutvecklingen avstannar och möjligheterna för att bibehålla en god välfärd lokalt minskar.
För det andra skriver DN så här: ”Hon (Maria Larsson, Veteranens anm.) tror att bristerna både handlar om resurser och kunskap. Att vissa lokalpolitiker helt enkelt inte vet vilken bemanning som krävs för att vården ska vara god och säker.” Kommentar?
– Det är ett problem att det verkar finnas ett bakomliggande synsätt att kommunpolitiker och kommunala tjänstemän antingen inte kan, eller vill, prioritera rätt, att staten skulle klara av prioriteringarna bättre. Det är inte säkert att det är på det sättet. Sverige är inte homogent.
– Det skiljer så mycket mellan små och stora kommuner, mellan landsorts- och stadskommuner. För att nå största möjliga välfärd åt så många som möjligt måste man klara av att hantera dessa olikheter. Svenska kommuner har varit bra på detta under en mycket lång tid.
Har din kommun ansökt om pengar ur regeringens stimulansmedel för att utveckla demensvården i er kommun?
– Jag har inte haft ansvaret för äldreomsorgen i Örebro, men eftersom vårt mål varit att ständigt kvalitetsförbättra äldreomsorgen, och ett av verktygen för detta varit att arbeta nära de riktlinjer regeringen och de statliga myndigheterna sätter, så anser jag det vara sannolikt.
Känner du dig inte alls träffad av beskrivningen att det skulle råda okunskap i er kommun på beslutande politisk nivå om vilken bemanning som krävs för att demensvården ska vara god och säker?
– Det finns alltså hos nationella politiker ibland en bild av att riksdagens politiker skulle vara mer insatta i de flesta detaljfrågor inom all kommunal verksamhet än de som är satta att lokalt driva dessa verksamheter. Jag delar inte den bilden. Det finns bättre och sämre politiker, mer och mindre insatta politiker, kunnigare och mindre kunniga politiker både lokalt och nationellt.
Men känner du igen dig för egen del, för Örebros del?
– Men synpunkten från äldreministern speglar också en bild av politiken som jag inte delar. Det är sannolikt inte en politisk uppfattning som ska styra personalbemanningen. Det måste vara de professionella krafterna, de som arbetar inom äldreomsorgen, de som följer upp den, de som forskar kring den, som har möjlighet att bedöma detta. Eftersom det sannolikt inte finns bara en bedömning, och eftersom det alltså måste vara individuella avvägningar, så blir politikernas uppgift att göra de ofta grannlaga bedömningarna mellan behov och resurser inom och mellan olika verksamheter.
Jan Arleij
jan.arleij@veteranen.se
En kortare intervjufinns i Veteranen nr 1, 2011.
Här bryter demensvården mot lagen
