Hur kan våra politiker utsätta sin egen föräldrageneration för diskriminering i äldreomsorgen? Hur är det psykologiskt möjligt? För glöm inte – den som diskriminerar i dag gör det också mot sig själva i framtiden.
Nedskärningar i äldreomsorgen har länge använts för att få kommunernas ekonomi att gå ihop. Pandemin har blottlagt ålderismen i detta: de sköraste äldre har förvägrats sin rätt till livsavgörande vård. De har stängts inne i ett förödande besöksförbud. Trots omfattande dödstal bland äldre kan ovaccinerad omsorgspersonal fortsätta arbeta nära de äldre som om ingenting har hänt.
Så vad är det som gör att våra förtroendevalda med sina beslut väljer att bryta mot den gyllene regeln att behandla andra som vi själva vill bli behandlade?
En av forskarna som söker svar på detta är Håkan Jönson i Lund, lärare på socionomprogrammet, professor i socialt arbete och forskare med särskild inriktning på åldrande och äldreomsorg.
Ja, det är inte med flit som beslutsfattare förnekar att de själva en gång ska bli gamla, sjuka och dö. Det sitter inte i huvudet. Det sitter i hjärtat, menar Håkan Jönson.
Först och främst måste vi förstå att vi människor gärna identifierar oss med en viss grupp, men inte med en annan. Det sker också när det kommer till ålder.
– Jag kan skoja till det med att säga att jag är svensk och därför lite bättre än norrmännen, eller att Lunds universitet är vassare än Stockholms, att AIKare är tuffare än djurgårdare, eller att jag är man och alltså mer rationell än kvinnor. Det här är grundläggande för människor. Så stärker vi vår självkänsla.
Men upplevelsen av olikheter mellan vi och dem, exempelvis mellan icke-äldre och äldre, leder till skillnader i bemötande och behandling. Där öppnas dörren för diskriminering. Ibland av brutalaste slag. Som under pandemin.
Metoden för hur yngre kan utsätta äldre för en behandling de inte skulle acceptera för egen del är enligt socialpsykologin att man gör äldre till en så kallad utgrupp, förklarar Håkan Jönson. Personer i en utgrupp kan sedan ”andrafieras”.
Begreppet andrafiering används inom forskning också om exempelvis rasism. Men till skillnad från diskrimineringsformer som rasism och sexism där diskrimineraren livet ut förblir i sin kategori, innebär ett långt liv att man går från att vara ung till att bli gammal.
– Som rasist kan du åldras och dö med föreställningen att vita är bättre än svarta. Men du förblir inte ung. Du är tvungen att med tiden lämna ingruppen och röra dig mot utgruppen av äldre. Till sist gör livsresan att du helt och hållet har förflyttats till ålderdomen.
Andrafieringen kan se ut så här, enligt Håkan Jönsons beskrivning från ett besök på ett japanskt äldreboende i början av 2000-talet:
– Under en intervju jag genomförde berättade en föreståndare att de som bodde på stället inte hade något emot att dela rum med flera andra och att de troligen skulle känna sig ensamma om de fick egna rum. När jag frågade en japansk kollega om de boendes inställning hade en kulturell bakgrund utbrast hon sarkastiskt att ’den där föreståndaren skulle säkerligen inte själv vilja dela rum med andra om han fick flytta in på ett äldreboende’. Föreståndaren försvarade, enligt min kollega, ett arrangemang för andra som han själv aldrig skulle acceptera.
Beteendet bottnar i en evolutionspsykologisk teori om rädslan för döden.
Teorin för detta – kallad terror management theory – bygger på en grundläggande konflikt som vi inte kan välja bort: vi är skapta för att undvika faror och död, samtidigt som vi är medvetna om att vi kommer att bli skröpliga och dö.
– Denna dödsmedvetenhet skapar extrem ångest som vi håller ifrån oss på alla möjliga sätt. Vi blir benägna att ta avstånd från och förneka närhet till människor och kategorier som förknippas med död och döende. Vi vet med huvudet att vi blir äldre och kommer att dö, men vi vet det inte med hjärtat.
– Andrafieringen blir ett sätt för yngre personer att förneka ålderdomen som sin egen framtid. Ålderism skulle därmed kunna ses som en effekt av hur människor hanterar sin dödsångest, något som sedan tar sig allvarliga samhälleliga uttryck.
För de som diskriminerar i dag gör det också mot sig själva i morgon. Självbedrägeriet går enligt Håkan Jönson till så att man betraktar sitt eget åldrade jag i framtiden som helt annorlunda än dagens äldre.
Forskarna kallar det för ”den temporala konstruktionen”.
– Begreppet står för ett verktyg med vilket man jämför äldre från förr med dagens och framtidens äldre.
Ett exempel är just när personal inom vård och omsorg ser på dagens äldreomsorgstagare som en grupp med annorlunda behov än de föreställer sig att de själva kommer att ha i framtiden.
Håkan Jönson åberopar forskare som efter intervjuer kunnat visa att personal inom äldreomsorg beskriver omsorgstagare som passiva, beroende, ensamma och tacksamma. Personalen tolkade uteblivna krav som en effekt av de äldres generationstillhörighet.
– Men de såg sig själva som framtidens oberoende omsorgstagare, som skulle vilja duscha varje dag, få ett glas vin till maten och som skulle stå på sig med olika krav.
För att få ihop detta argumenterade intervjupersonerna att framtidens omsorgstagare, alltså de själva, på något sätt kommer att ha ”börjat tänka lite själva”, ”inte fastnat i något system” och som några som ”ställer helt andra krav på myndigheterna”.
Håkan Jönson summerar:
– Med konstruktionen av två sådana distinkta grupper var det inte ett moraliskt problem för omsorgspersonalen att de gav omsorgstagarna hjälp utifrån en nivå som de själva inte skulle acceptera. Vi och dem hörde ju tidsmässigt till åtskilda samhällen.
På forskarspråk: Att dagens omsorgstagare accepterade otillräcklig omsorg förklarades med generationsegenskaper snarare än brister i organisationen.
– Offret gjordes därmed ansvarigt för sin situation. Ett tydligt exempel på ålderism, konstaterar Håkan Jönson.
Hur kommer vi ur detta?
– Det handlar till en början om att upphöra med att se de problem som dagens äldre och dagens omsorgstagare möter som orsakade av deras karaktärsdrag.
Men yngre och medelålders kommer väl alltid att vara programmerade att vara rädda för döden, och kanske därmed tvingade att känslomässigt fjärma sig från de sköraste äldre?
– En sociologisk förklaringsmodell är att det här också är någonting som samhället producerar för oss. Om vi i stället kommer samman och tydligare ser att den som du är nu var jag förut, eller den du är nu kommer jag att bli… ja, då ger det oss nya positiva möjligheter.
Vi behöver träffas mer över generationsgränserna. Samhället idag är helt enkelt alltför åldersskiktat, fortsätter Håkan Jönson.
– Ett samhälle som är uppbyggt på ett sådant sätt att vi inte umgås med andra gör att vi inte riktigt får känslan av att vi är av samma sort. Att inte ha den där vardagskontakten med människor i andra åldrar gör det svårare att leva oss in i varandras villkor.
