Innan Barbro Westerholm gick bort hann hon tillsammans med Ingrid Kinne Lindgren skriva boken Bort med ålderismen – så får vi ett Sverige för alla åldrar. En bok om hur ålderismen ser ut i Sverige idag. Och vad vi bör göra för att stoppa den.
Tanken var att boken skulle vara en inspirationskälla för alla som vill engagera sig i frågan. Och det finns det som tur är en hel del som faktiskt vill. Som Lena Gustafsson i SPF Seniorerna Ullevi i Göteborg som såg till att dra i gång en samtalsgrupp om ålderism med Barbros bok som utgångspunkt.
– Boken är perfekt upplagd för det. Vi läser ett kapitel åt gången och diskuterar sedan fritt när vi ses, säger hon. Ålderism är ju något som annars inte diskuteras i så ordnad form, det var det vi ville göra här. Och ju fler vi blir som varit med och diskuterat, desto fler blir vi som kan föra det vidare. Förhoppningen är att diskussionen ska ta sig in i exempelvis pensionärsråden också.
När Senioren kommer på besök är det gruppens andra träff. Sex kvinnor är på plats, ett par stycken är sjuka. Några män har de inte lyckats locka hit.
– Vi ska ha en fortsättningsgrupp i vår. Det har jag redan bestämt, säger Lena Gustafsson. Och då ska männen med. Jag ger mig inte där. Det måste gå.
När alla fått förse sig med lite krusbärsdricka, pepparkakor och vindruvor som Lena hade med sig, rullar samtalet i gång. Tills idag har alla läst kapitlet Så ser ålderismen ut.
– Ja, vad är ålderism egentligen? Här tar de ju upp till exempel vad som hände under pandemin, säger Lena.
I boken beskrivs hur det offentligas syn på äldre har gått i vågor i Sverige. Från att Socialstyrelsen i början av 80-talet gick ut med budskapet att äldre skulle ses som individer och inte ett kollektiv. Till den tvära vändningen när pandemin kom och alla 70+ betraktades som just ett kollektiv.
– Jag såg Tegnell på tv häromdagen och han ångrar ju ingenting, säger Monica Påhlsson. Min inställning är att han aldrig ens har varit på ett äldreboende. Det var förfärligt hur de stängdes ner och att ingen fick komma på besök. Det var noll respekt mot de äldre!
– Det man kan reflektera över är hur de drog alla över en kam. Oavsett om vi var värsta gymnasterna och vid god hälsa eller inte, säger Monika Byttner.
– Men om man vill tänka positivt kan man tänka att det var för att skydda de äldre man gjorde så. Jag tycker faktiskt inte att det var helt fel. Jag har själv arbetat inom vården och förstår lite hur tankegångarna gick. Det var många medelålders som blev sjuka och hamnade på IVA och man insåg att om det skulle komma massor av äldre också så skulle det helt enkelt inte finnas plats för alla, säger Lena Wittholt.
– Men man fick ju inte ens vara hos dem som skulle dö, säger Monica Påhlsson.
– Nej, det var förfärligt, det håller jag med om, säger Lena Wittholt.
Monica Påhlsson tror att många redan har börjat glömma hur det var.
– Det var en depressiv tid, säger Monika Byttner, men därifrån till att säga att vi alla blev ålderistiskt behandlade, jag vet inte… Det gick ju inte att ta beslut kring var och en. De var tvungna att fatta beslut om många på en gång.
Läs också: Säg nej till ålderism
Pepparkakorna skickas runt ett varv till och det kommenteras hur goda de är. Lena Gustafsson har köpt med sig dem från ett prisbelönt konditori i Skåne.
– Om vi flyttar oss lite framåt i boken, säger hon, så handlar det också en del om lagar och förordningar. Att det inte fanns något särskilt intresse för att vi skulle ha en diskrimineringslag för äldre till en början. Och hur man nu när den faktiskt finns måste ta anmälningarna om ålderism på allvar och driva dem så att det blir rättsfall av det.
I boken beskrivs hur SPF Seniorerna redan 2001 tog fram underlag till en bred lag mot åldersdiskriminering åt regeringen men att de inte fick något gehör för det då. Då var Barbro Westerholm ordförande i förbundet och drev frågan hårt. Det dröjde till 2009 innan ålder kom med som diskrimineringsgrund i den svenska lagstiftningen.
DO Lars Arrhenius är också intervjuad och menar att man måste ner på individnivå för att förstå strukturerna. Det människor upplever i sin vardag måste lyftas för att man ska kunna pröva lagstiftningen. Det får inte bara stanna vid teori.
– En konkret sak jag gjorde var att jag tog kontakt med en journalist på GP en gång när det var en artikel som handlade om äldre och illustrerades med en bild på en äldre dam i säckiga kläder och med käpp. Jag ringde upp journalisten och påpekade att det inte alls är så där den gängse bilden av äldre ser ut idag. Nästa gång det var en sådan artikel var det något roligare kläder på bilden, men samma tant och samma käpp, säger Eva Dufva och skrattar.
Lotten Zetterström slänger ut frågan om ålderism bara handlar om gamla människor?
– Nej, jag tyckte det blev tydligt redan i klimakteriet att man inte syntes längre och inte heller räknades på samma sätt som förut, säger Eva Dufva.
– Vi har ju synpunkter på att vi har så få äldre i riksdagen, men vad är det som säger att det måste vara äldre där egentligen? Det finns väl yngre som också kan göra ett bra jobb för seniorer? säger Lena Gustafsson.
– Nej, säger Monica Påhlsson bestämt. Men det stora bekymret idag är att få folk att vilja bli politiker över huvud taget. Det tror jag är det absolut farligaste vi står inför. Bara två procent av befolkningen är aktiva inom politiken. Folk vill inte ta politiskt ansvar.
– När man läser om äldre i massmedia är det nästan alltid någon miserabel historia om någon som inte får plats på ett äldreboende eller inte äter ordentligt eller något sådant, säger Monica. Tänk om de kunde skriva om något positivt i stället? Det behövs seniora journalister som intresserar sig för frågorna på riktigt och inte bara hugger på misärhistorierna.
– Jag lyssnade på ett så bra föredrag på Age Cap; Vem lyssnar på gamla tanter? av medieforskaren Maria Edström. Hon menar att det är ett demokratiproblem att äldre är så lite representerade i media, säger Monica.
– Vi kanske borde bjuda in några ungdomar till ett sådant här möte, föreslår Monika Byttner.
– Jag träffade nyligen några gymnasieungdomar som höll på med ett arbete om seniorer. De hade en massa frågor till mig. De skulle kunna komma hit också, säger Lena Gustafsson.
Alla tycker att det är en strålande idé. Att få berätta om sig själva för den unga generationen och kanske ännu hellre – höra om hur deras bild av seniorer ser ut. Ett litet steg på väg mot ökad förståelse över generationsgränserna.
