Det är cyniskt och skrämmande att en coronapandemi nu har blottlagt vad som skyndsamt måste återställas. Inga fler utredningar och remissinstanser behövs, utan hur svårt kan det vara att konkret inse att vården av äldre människor ska ha hög prioritet. Hur skall vi annars locka unga människor till detta värdefulla arbete? Det skriver pensionerade vårdläraren Ulla Ekström. Läs hennes brev här.
Undertecknad 40-talist och numera pensionerad vårdlärare har med stigande förvåning observerat hur coronapandemin först nu lyft fram äldrevården och dess villkor för patienter och närstående. Värdet och betydelsen av en god bemanning med kompetent personal kan inte nog betonas.
Senior professor Bengt Winblad tillträdde Stockholmsprofessuren i geriatrik år 1987. Geriatriken lyftes in i finrummen. Med honom startade då vid Karolinska Institutet en gedigen och omfattande forskningsverksamhet, både nationellt och internationellt, som involverade både sjuksköterskestuderande och läkarstuderande. Ny kunskap lyftes fram runt den äldre patienten både omvårdnadsmässigt och medicinskt. Det visade sig att behoven för den äldre patienten var annorlunda. Den fruktade Alzheimerdiagnosen fick en beskrivning och hur den med förödande konsekvenser drabbade en del familjer redan tidigt i livet. Bromsmediciner utprovades och betydelsen av en tidig upptäckt av demenssjukdom möjliggjorde att olika stödjande metoder, både medicinskt och psykologiskt, kunde sättas in för den drabbade. Närstående blev en viktig grupp att lyfta fram för att de så länge som möjligt skulle kunna vara närvarande runt den sjuke. Demensutbildning av både undersköterskor och sjuksköterskor startades.
Ännu större ansvar på sjuksköterskan
All den kunskap om äldrevårdens behov har trots detta rönt mycket liten förståelse från allmänhet och berörda beslutsfattare. Ädelreformen hade ett gott syfte men i bakvattnet dök negativa effekter upp som det talades tyst om. Två huvudmän fanns nu för äldrevården. Hus- och distriktsläkare fortsatte att ha regionen som huvudman, medan kommunen blev ansvarig för äldrevården. Samarbetet dem emellan var inte friktionsfritt. Brist på läkare ute i landet och utfasningen av ansvarsfulla sjuksköterskor i äldrevården lade ett ännu större ansvar på undersköterskan.
Jag har under åren besökt studerande på många välskötta äldreboenden med dedikerad personal som handledare. Arbetsglädjen och tillfredsställelsen av att ha gjort ett gott arbete har dock gradvis blivit naggad i kanten på grund av direktiv om olika nedskärningar. Dessa har ofta föregåtts av olika kvalitets- och effektivitetsmätningar som oftast rört sig om kostnadsbesparingar. Skyldigheten att hela tiden mäta och dokumentera har utarmat kvalitén på vården och arbetsglädjen.
Ledde till långvarig sjukskrivning
Hemtjänstpersonal har i dag beskrivit vilken begränsad tidsram de har hos olika brukare. Det är kusligt och skrämmande hur ”dyrkan av mammon” numera styr vårdens villkor. På 70- , 80- och början av 90-talet fanns det en ansvarig sjuksköterska på varje vårdavdelning med god kännedom om varje patient och en regelbunden kontakt med ansvarig läkare. Detta och en trofast kunnig undersköterskepersonal utgjorde kärnan till en god äldrevård. Besparingar beslutade av räknenissarna som var längst från patienterna drev på utvecklingen i en negativ riktning. Så småningom försvann även den utbildade sjuksköterskan från sin avdelning. MASEN, den medicinskt ansvariga sjuksköterskan, skulle sedan vara ansvarig för flera äldreboenden. Den viktiga undersköterskan blev ännu mer betydelsefull.
Som nu pensionerad vårdlärare erinrar jag mig en sommar då en sjuksköterska ensam hade ansvaret för ett helt sjukhus norr om Stockholm. Hon var helt utlämnad och beroende av de semestervikarier som fanns att tillgå. Hennes arbetssituation ledde senare till långvarig sjukskrivning.
Hur svårt kan det vara?
Det är så uppenbart att ohörsamheten inför de villkor som gällt äldrevården nu först tas på allvar. Det är cyniskt och skrämmande att en coronapandemi nu har blottlagt vad som skyndsamt måste återställas. Inga fler utredningar och remissinstanser behövs, utan hur svårt kan det vara att konkret inse att vården av äldre människor ska ha hög prioritet. Hur skall vi annars locka unga människor till detta värdefulla arbete?
Vårdpersonal som nu i coronatider ger sitt yttersta tackar för applåderna, men skulle hellre också garanteras mer i lönekuvertet, få fler kunniga medarbetare och tryggare arbetsförhållanden. Hur svårt kan det bli? Vad är det för prestige och vilka hinder finns för att inte tillmötesgå ovanstående självklara fakta. Varför betalas vård av människor lägre än vård av pengar? Vilka beslutsfattare har vilja och mandat att ändra på dessa förhållanden?
Ulla Ekström
