Pensionär i skuggan av kriget

Den ryska invasionen har drabbat ukrainska pensionärer hårt. Redan före kriget hade de flesta mycket låga pensioner. Nu får de dessutom utstå ockupation, övergrepp, förstörda hus och död. Många fick fly från krigszonen i öst, utomlands eller till det lite tryggare västra Ukraina. Text och foto Tadeusz Rawa

Vi träffar Nina Shchyra, 73 år, och hennes barn och barnbarn i byn Ulichne i västra Ukraina vid foten av Karpaterna. Hon och hennes vuxne, handikappade son som är rullstolsburen bodde i byn Dovhenke i Charkivlänet och hamnade mitt i striderna redan under krigets första dagar. Byn ockuperades aldrig av ryssarna men låg länge nära fronten och besköts. De hade tur och klarade sig med livet i behåll.
– Värst var ovissheten om hur det gick för resten av min familj. Min andre son, hans fru och deras sju barn, mina barnbarn, säger Nina Shchyra som tidigare arbetat som mjölkerska.
Deras by, belägen några mil bort från Ninas, kom snabbt under rysk ockupation. Då bröts alla förbindelser och Nina visste ingenting om deras öde.

Det kom att dröja tre månader innan hon äntligen fick veta att sonen Oleksandr och hans familj var vid liv. Men först sommaren 2023, efter att hela Charkivlänet befriats av de ukrainska styrkorna, kunde de alla flytta västerut och så småningom återförenas.
De flyttade till Truskavets, en kurort vid foten av Karpaterna i västra Ukraina, där de till en början fick de bo på hotell.
Så småningom inkvarterades hela familjen i ett litet hus i Ulichne, en by två mil från Truskavets. De betalar ingen hyra, bara för el, gas, vatten och den ved de eldar i kakelugnen med.

Sonen Olexandr Shchyry och hans fru Veronika har fasansfulla minnen från månaderna under ockupation.
Fulla ryska soldater som gick omkring och tog det de ville ha från hus och gårdar, stal och slog sönder butiker. Minsta trotsiga ord kunde leda till misshandel eller till och med avrättning.
– De verkade vara fullständigt hjärntvättade och letade överallt efter ”fascister”, berättar Oleksandr. I tre månader sov vi i källaren och kom bara upp när det var nödvändigt, för att skaffa mat och vatten.
Han visar en ihopsydd läpp.
– Jag fick ett slag med en gevärskolv av en rysk soldat och fick sys direkt utan bedövning. Men jag hade tur som i alla fall fick behålla tänderna.
Förutom Ninas pension på 4 000 hryvnia får de tre vuxna i familjen 2 000 hryvnia var i flyktingbidrag. Det tillkommer 3 000 hryvnia för varje barnbarn i åldrarna 7 till 17 år. Sammanlagt får familjen Shchyry in 31 000 hryvnia (cirka 8 800 kr) i månaden som ska räcka till fyra vuxna och sju barn.
För att sätta det i ett sammanhang: levnadskostnader i Ukraina är, mycket ungefärligt räknat, två till tre gånger lägre än i Sverige.

– Vi har släktingar som flytt till Lettland och har funderat på att ta oss dit. Framför allt för att mina barnbarn ska ha en bättre framtid. Men vi har ännu inte gjort slag i saken. Det kostar pengar. Bara att ordna pass för alla blir dyrt, säger Nina.
Att återvända hem kommer inte på fråga så länge kriget pågår.
– Ingen vet vilka nya djävulskap ryssarna kommer med. Och vi vill inte återuppleva det vi gick igenom där, betonar Olexandr.
Mitt i den svåra situationen ser Nina ändå glädjeämnen i livet.
– Det skjuts inte här i västra Ukraina, det är det viktigaste. Och jag har mina barn och barnbarn med mig, säger hon.

Ett stenkast från deras hus i Ulichne ligger en kyrka.
– Jag går dit varje dag och ber. Framför allt för våra soldater, säger hon.
Mitt i Truskavets centrum står en vacker villa från 1920-talet. I två rum på andra våningen pågår ett viktigt arbete: Volontärer, däribland flera pensionärer, knyter kamouflagenät för hand som de ukrainska försvarsstyrkorna aldrig kan få för många av.
En av dem heter Halina Shymanska, läkare som är pensionerad sedan 2015. Eller rättare sagt – en pensionerad men fortfarande yrkesaktiv läkare.

– Efter ett helt yrkesliv som läkare får jag 3 600 hryvnia (cirka 1 000 kr) i månaden i pension. Jag vågar inte ens tänka på den dagen jag blir tvungen att sluta arbeta, säger hon.
Hon har en privat mottagning här i Truskavets där hon gör ultraljudsundersökningar. Hennes man, utbildad journalist, arbetar för försvarsstyrkorna. De pensionärer som inte arbetar betalar mindre för kommunala tjänster (el, gas, vatten och uppvärmning) och får använda vissa transportmedel gratis.
– Med så låga pensioner måste många pensionärer fortsätta att arbeta, de som kan. Andra får hjälp av sina barn eller hittar andra sätt att öka inkomsten, berättar Halina Shymanska.
Äldre männikskor som säljer sina varor från små stånd eller direkt på trottoaren är en vanlig syn i ukrainska städer. Många säljer det de kan få från sina trädgårdar eller tillverka hemma – frukt, grönsaker, inläggningar, gryn, bönor, honung, ost, grädde, mjölk direkt från kon i flaskor, stickade strumpor och koftor, ibland svamp, bär och örter som de plockar i skogen.
– Många har jobbat hårt under hela sitt liv och får pensioner som det egentligen inte går att leva på, säger Halina Shymanska.

Samtidigt medger hon att det nu under det pågående kriget inte finns utrymme för höjningar av pensionerna. Och hon upprepar det som ofta hörs i Ukraina dessa dagar:
– Visst, vi vill ha fred, men först en seger. Vi har helt enkelt ingen val längre.
Alla i Ukraina är djupt medvetna om att en kompromissfred, betald med landavträdelser, innebär att det bara blir en tidsfråga innan nästa anfall kommer från grannen i öst, menar Halina.
– I rysk massmedia och på internet berättar de öppet om sina planer – de vill komma hit och döda oss, så många som möjligt. Och tvinga de män som blir kvar att tjänstgöra i ryska armén under anfallen mot NATO-länderna.

Hennes och hennes familjs öde är nästan symboliskt för många ukrainare, särskilt de i den västra delen av landet. Hennes morfar och mormor och hennes då 17-åriga mamma arresterades 1946 av de sovjetiska myndigheterna och skickades till Sibirien.
– Jag föddes 1958 i Norilsk, i norra Sibirien, berättar Halina. Mina föräldrar kunde komma hem först efter att de juridiskt rentvåddes från ”brott” de aldrig begått.
År 2013 och 2014, under Majdan-revolutionen i Kyiv, åkte Halina och hennes man flera gånger till huvudstaden för att delta i protesterna. Upprepade gånger var de bara ett stenkast från skjutandet. Det som är mycket plågsamt för alla ukrainare är ovissheten, menar Halina. När tar kriget slut? Hur ska det gå för dem och deras barn och barnbarn? Många unga ukrainare lever nu i trygghet utomlands. Kommer de tillbaka för att hjälpa sina föräldrar och far- och morföräldrar på gamla dagar?
Jag provar att väva kamouflagenät. Det visar sig vara svårare än det ser ut. Men Iryna, Svetlana, Halina och andra pensionärer i rummet jobbar snabbt och vant. Deras pensioner må vara mycket låga, ändå tvekar de inte att göra en insats för sitt land.

Kommentera