Är det rimligt att äldreboenden närmast fått funktionen av budget-hospice? I värsta fall hinner behövande avlida i kön till en plats, skriver två representanter för Ersta diakoni.
”Var finns respekten för en människa som har levt ett långt liv när han eller hon tvingas slåss för en plats på ett äldreboende och sedan, när det nästan är för sent, tvingas flytta trots att hen i princip är döende.”
Det skriver Stefan Nilsson, direktor Ersta diakoni och Ann-Sofie Wetterstrand, chef för Ersta socialt arbete och Ersta äldreomsorg på GP.se
Biståndsbesluten är godtyckliga, menar debattörerna. Man kan misstänka att det är socialtjänstens budget, och inte socialtjänstlagen som styr huruvida en gammal och sjuk människa bedöms behöva särskilt boende eller inte. Därför vill de se en mer central styrning.
”Förutom att beslutsprocessen är en decentraliserad historia är den dessutom långdragen. Framför allt i storstäderna har biståndsbedömningen blivit ett nålsöga som nästan är omöjligt att komma igenom. När beslutet väl kommer är den som var i behov av vård redan då när ansökan gjordes, nu i ett helt annat, och ibland rent akut, läge.”
Situationen har blivit värre, menar de. De som slutligen äntligen får sin plats på ett boende är inte sällan döende – om de inte redan hunnit dö i kön. En döende människa bör få en plats på hospice med bemanning och kunskap som är inriktad på livets slutskede, inte äldrevård. Men hospice är dyrare.
Geriatrikprofessor Yngve Gustafsson har tidigare i en intervju i Veteranen rent av anklagat kommuner för att medvetet dra ut på beslut, så att de inte ska kunna överklagas. Medan veckorna och månaderna tickar iväg slipper kommunerna nämligen betala för omsorgen som de ska besluta om.
– Exempelvis tillåts kommuner upprörande nog att sätta i system att dra ut på att ge människor biståndsbeslut eftersom de då heller inte kan överklagas. Egentligen borde det utkrävas skadestånd på miljonbelopp till den drabbade äldre människan!
Frida Andersson Johansson
frida.johansson@veteranen.se
