”Nej tack! Jag tål inte alkohol”

För tre år sedan blev Kristina inkallad på chefens kontor. ”Jag tror du har problem”, sa rösten från andra sidan bordet. ”Ja, det har jag”, medgav Kristina. För andra gången blev det behandling. Sedan dess tackar hon nej när alkohol bjuds.

Första gången hålet öppnas är en torsdag kväll för 24 år sedan. Kristina är på väg att lägga sig när hon plötsligt frågar sin man: ”Har du en annan?”. Han svarar: ”Ja”.
– Det var som om mattan rycktes undan. Jag åkte ner i ett svart hål. Jag började dricka direkt och minns inte resten av natten.
Nästa morgon ringer hon jobbet och berättar hur det är.
– Jag var ett fullständigt vrak.
Än idag när hon berättar om tillvaron åren efter händelsen kommer tårarna direkt.
Det är hennes stora nackdel får vi veta.
– Jag gråter jämt – när jag är glad, ledsen, arg. Troligen är det för att jag inte grät så mycket som barn, förklarar hon lugnt.
Att vara ”en terrier, envis som synden”, organiserad och vetgirig har i gengäld hjälpt långt.

I backspegeln finns nu två avslutade behandlingsperioder på Aleforsstiftelsen och ett antal år före och mellan dem där alkoholen höll på att förstöra hela livet.
Sedan tre år tillbaka säger hon nu: ”Jag ska strunta i att dricka idag”. Varje dag. Så fortsätter det, en dag i taget.
– Det jag är mest tacksam och glad över idag är att jag inte supit bort mina barn. För det var nära, säger Kristina allvarligt. Jag är dessutom väldigt tacksam för att mina kollegor vågade ta steget och prata med min chef om sin oro över mitt mående. Det steget är inte lätt att ta.

Under uppväxten som lillasyster i en familj med en pappa som inte tål alkohol utan då blir elak, är hon duktig i skolan men tappar motivationen. Hon beskriver sig som revolterande. Som 16-åring blir hon tillsammans med killen som senare blev hennes man. De gör allt ihop och är ”varandras absolut bästa vänner”, reser mycket och får två barn.
När Kristina får veta att han har en annan blir det början på en längre utförsbacke. De första åren går hon med på att försöka igen, stanna med honom.
– Där gör jag mitt livs misstag, säger hon och medger att hon än idag inte kan lita på någon.

Efter tre år flyttar hon till egen bostad. Efter hand går skilsmässan igenom och exmaken gifter sig med den andra kvinnan. Kristina börjar dricka, mer och mer.
Första gången hon blir inkallad till chefen, 2012, har kollegorna reagerat på att hon luktat alkohol. Efter 11 månader i öppenvård mår hon bra, är glad och lyckas, mycket med hjälp av träffar i AA två gånger i veckan, hålla sig ifrån drickandet.
Några år senare, efter nyordning på jobbet, får Kristina svårt att sova och börjar ”självmedicinera”.
– Jag började dricka lite först. Jag drack socialt i flera år, men efter hand blev det mer, när jag kommit hem. Jag kunde dricka flera flaskor vin hemma och bara somna efteråt.
För tre år sedan tog det stopp. För andra gången erbjuder jobbet henne hjälp till behandling. Nu är det allvar.

– Jag var ett fysiskt och psykiskt vrak, plufsig och arg, men ville verkligen inte må så här dåligt längre. Jag ville inte bara jobba för att komma hem och sitta i soffan och dricka vin.
– Nu mår jag väldigt bra. Jag låter bli det där glaset vin – idag också – eftersom jag inte tål det och det riskerar att bli femton glas till.
Andra kallar henne modig. Hon har alltid klarat sin ekonomi och kan resa ensam, har sedan ett år eget litet fritidsboende i Spanien.
– Den här gången har det inte varit svårt att sluta dricka. Det lite jobbiga är att vara beredd på dagen när jag måste knyta näven hårt i fickan för att inte dricka. Jag tar en dag i taget.

Nu hoppas hon kunna uppmuntra fler att söka hjälp.
– Du ljuger för dig själv om du inte vet att du dricker för mycket. Du vet om att du alltid har ett halvfullt glas. Du vet om att du byter ut dunken innan barnen kommer, för att de ska tro att det är samma dunk – fast det är den tredje. Det är inte värt det! Ingen mår bra av att dricka för mycket!