På vissa sjukhus och vårdboenden dör varannan person utan att någon finns vid den döendes sida. Det visar en granskning som Sveriges Radio gjort.
Av de som förväntas dö på grund av till exempel sjukdom inom vården avlider i genomsnitt 16 procent i ensamhet.
Andelen är ungefär lika stor som för fem år sedan.
På många platser är siffrorna betydligt högre.
Sjukhusen sämre
Det är Sveriges Radios Kaliber som granskat 870 vårdenheter i det så kallade Svenska Palliativregistret.
Till registret skickar personal på bland annat sjukhus och äldreboenden information om hur vården fungerat de sista dagarna i livet.
Nästan alla som dör varje år inom vård-och omsorg, ungefär 60 000 personer, finns med i registret.
– Sjukhusens resultat är tyvärr sämre än både hemsjukvården och kommunernas resultat. En inte oväsentlig förklaring är naturligtvis att sjukhuset är det akuta stället för akut sjukdom och det är det man är bäst på, säger narkosläkare Greger Fransson som ansvarar för Svenska Palliativregistret.
Fråga om pengar
För snart 20 år sedan fattade riksdagen beslut om att vården i livets slutskede ska vara av hög kvalitet och att ingen ska behöva dö ensam.
– Jag tycker det är rent förskräckligt alltså, men tyvärr sker det gång på gång här på sjukhuset, säger Lillemor Björling, präst på Vrinnevisjukhuset i Norrköping.
– Om man tänker 15-20 år tillbaka satte man in vak ibland och det fanns mer personal att ta av, man kunde avdela någon undersköterska att sitta. Men i dag finns ju inte det och det är nog en ekonomisk fråga, tror jag, säger Lillemor Björling.
Saknas kunskap
Äldreminister Åsa Regnér (S) hänvisar till att den satsning som finns i budgeten är den största någonsin när det gäller satsning på personal.
Men det saknas också kunskap om vård i livets slutskede, medger ministern.
– Det behövs en djupare debatt och mer kunskap om existentiella frågor när man blir äldre, säger Åsa Regnér till Sveriges Radio.
20 år har gått sedan riksdagen tog beslut om att ingen ska behöva dö ensam. Kommer det att ta 20 år till innan beslutet har blivit verklighet?
– Nej, det tror jag inte, vi jobbar hårt med det här och det är därför vi gjort de största satsningarna någonsin från nationell nivå både på äldreomsorg och vård när det gäller personal. Men man måste också på landstings- och kommunal nivå prioritera frågorna, säger äldreminister Åsa Regnér.
”Kompetens och resurser saknas”
Gösta Bucht är sakkunnig i vård- och omsorgsfrågor på SPF Seniorerna. Han anser att frågan om orsaken till den tragiska situationen är komplex.
– Varför vården är så långt från riksdagens nollvision är inte en alldeles lätt fråga att svara på. Man borde nog beskriva det på ett annat sätt än att omfatta alla dödsfall i ett perspektiv.
Hur då?
– Bilden behöver delas upp. Åtminstone bör man försöka visa hur det ser ut på sjukhus där många tyvärr dör ensamma då de ligger där för vanligen akuta problem och många också dör oväntat.
– På våra hospiceenheter som är specialiserade på vård i livets slut dör ändå 10-15 procent ensamma. Det är näst intill omöjligt att alltid dygnet runt ha någon på plats bredvid sängen.
– Men sen vi de särskilda boendena där det ofta saknas tillräckliga resurser och där planeringen kan vara dålig. Följden kan bli att man inte har tillgång till extravak. Det kan också ofta saknas tillräcklig kompetens att upptäcka att någon faktiskt ligger för döden.
Går det alls att nå riksdagens mål?
– Jag tror inte det. De som dör plötsligt hinner man inte till även om man bara är några meter därifrån.
Sådana dödsfall går inte att förutsäga, menar du?
– Nej, och just därför borde man ta reda på hur många sådana dödsfall det är för att åtminstone får en förklaring varför det är svårt att uppnå målet.
Vad anser du är den viktigaste åtgärden för att komma så nära riksdagens mål som möjligt?
– En nyckel är att öka resurserna och kompetensen på de särskilda boendena. Jag tror man kan göra mycket mer med högre kompetens om palliativ vård.
