Lars Trägårdh är historieprofessorn med ett färgstark förflutet som fått i uppdraget att utreda en svensk kulturkanon. Och som förespråkar psykedeliska droger för äldre.
Tidig förmiddag, Södermalm. Lars Trägårdh får frågan om vad som lockar med det hedonistiska hippielivet och blir plötsligt mållös:
– Haha, jag trodde aldrig att jag skulle behöva förklara det! Det är ju självklart: musik, kärlek, sex, droger. Det är som att fråga varför du vill ta en öl i solen efter jobbet.
Han samlar sig.
– Det handlar naturligtvis om frihet. I Frankrike har man välutvecklade filosofier kring friheten som något erotiskt. Marquis de Sade och Michel Foucault har skrivit om detta. Känslan av upphetsning över det gränsöverskridande – det transcendentala – är en viktig aspekt av det hedonistiska hippielivet. Det har något erotiskt över sig eftersom du beter dig som en brottsling i relation till reglerna som gäller. I detta fallet det borgerliga samhället.
Lars Trägårdh
Familj: Fru och två barn.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Lars Trägårdh har levt ett helt liv med friheten som filosofi. Han lämnade Sverige för USA som tonåring, studerade psykedeliska droger, startade ett IT-företag i Kalifornien, pluggade till historiker och flyttade till New York där han började arrangera fester hemma i våningen på Upper West Side. 70 år gammal – tillbaka hemma i Sverige – tilldelades han rollen som ordförande i regeringens arbete med att ta fram en svensk kulturkanon. Det började genast storma: en kulturdebatt både kring kanons innehåll och Lars Trägårdhs yrkesperson.
Hade han förväntat sig detta?
– Jag tänkte att det skulle bli känsligt och det var också en del i attraktionen. Det är inte alltid man har möjlighet att reta så många kulturjournalister på en gång, haha. Sen var det förstås en viktig fråga att skapa en kanon: vi måste fundera mellan balansen mångfald och dualism och ett samhälle som är gemensamt. Där har en kulturkanon en viktig roll. Det är mycket som står på spel i Sverige just nu.
Vad står på spel?
Lars Trägårdh tar ett djupt andetag.
– Det har varit en lång period av aningslöshet kring invandring och integration, splittringen kring tillit och trygghet. Vi har en brottslighet som inte bara är gängkriminalitet men dessutom fusk och bedrägerier i välfärden. Därtill har vi en skol- och bildningskris. Det finns en rad punkter som knyter an till varför det behövs ett ”Vi” i Sverige.
– Modernism, internationalism och multikulturism har länge varit ledord i Sverige. Det finns också mycket positivt i detta – Sverige som världens modernaste land – men det har också inneburit förvirring. Vad är Sverige i sammanhanget? Man har inte kunnat prata om svensk kultur eftersom det tycks ha varit befläckat av nationalistiska tendenser.
Sveriges kulturkanon tas fram av en kommitté om fyra personer. De utser i sin tur expertgrupper inom respektive kulturområde. Vad som kommer rymmas i kanonen är än så länge inte offentliggjort, inte heller vilka årtal som begränsar verken. Lars Trägårdh förklarar att han personligen är öppen för allt från musik, film, konst och litteratur – till faktiska händelser i Sveriges kulturhistoria.
– Vi har fattat beslutet att utgå ifrån ett brett kulturbegrepp som inte är begränsat till ett smalare med fokus på konstarter – litteratur, konst, musik – utan även inkluderar större områden. Under samlingsrubriken ”samhälle” innebär detta bland annat rättskultur, politisk kultur, ekonomisk kultur och religion.
Tilliten tycks delvis ha försvunnit – ett honnörsord bland äldre generationer – hur ser du på det?
– Jag ser det som en splittring. Här på Södermalm är tilliten jättehög, nära 75 procent. Cyklar jag 40 minuter söderut, till Rågsved, rasar den 40 punkter och är nere på 35 procent. Så ser det ut över hela Sverige. Ett splittrat samhälle som inte håller samman.
Vinterns första snö har just fallit: ett tunt vitt lager täcker stadens tak och kullerstenar. Lars Trägårdh sitter på kontoret högt ovanför Hammarbykanalen och funderar kring det Sverige han flyttade hem till 2010 efter ett vuxenliv utomlands.
– Jag lämnade Sverige som 17-åring just för att jag tyckte att det var tråkigt, tryggt, instängt, på gränsen till präktigt. Jag flydde till USA eftersom jag ville ha mer äventyr, till och med farligheter. När jag kom tillbaka till Sverige tyckte jag till en början att förändringen var mest positiv. Det var mer öppet, kroglivet mer intensivt, friheten större.
– Sedan kom flyktingkrisen 2015 och allting accelererade. Den här öppenheten började övergå i oro. Man insåg att integrationen kanske inte sköttes ordentligt. Det jag kan sakna med det gamla Sverige är den här självklara tryggheten. Nästan alla människor var fullständigt pålitliga och det skapade en
frihetskänsla i sig. Detta är en gemenskap vi måste försöka bygga upp igen.
Kom med förslag!
Du kan själv föreslå vad som bör ingå i en kulturkanon för Sverige. Lars Trägårdhs kommitté har bett alla medborgare att lämna sin förslag:
”Det kan handla om böcker, dikter, visor, tavlor, symfonier, statyer eller andra sorters konstverk. Det kan också vara händelser, traditioner och verksamheter av olika slag, som har satt sin prägel på hur vårt samhälle har utvecklats och som är viktiga att känna till för att man ska förstå hur Sverige fungerar.”
Förslagen lämnas på kulturkanon.se.
Lars Trägårdh växte upp i Skåne med en pappa som var krögare och en mamma som arbetade inom flygvapnet. Föräldrar separerade när han var två år. Som tioåring inackorderades han hos en familj på landet innan han skickades till internatskolan Sigtuna. Han beskriver en biologisk familj som var ”långt ifrån lyckliga gatan” och en mamma som ”inte var så intresserad av moderskap”. Inget av detta upplever han som något större problem. Istället menar han att det skänkte frihet.
– Familjer är fantastiska – om de fungerar. Men det är inte så i alla familjer. Det är inte självklart att man tycker om varandra. För mig skapade separationen ett större frihetsutrymme eftersom i en moders kärlek finns också förmaningar och förbud. Det kunde naturligtvis ha blivit en katastrofal situation om jag varit för svag för att klara mig. Men jag var stark och självständig, ville bara ha mer frihet.
Som 17-åring flyttade han till New Jersey och The Lawrenceville School följt av college i Kalifornien där han studerade psykedeliska droger. Ytterligare ett sätt att söka frihet och vidga begreppsvärlden. Han minns när han och en vän prövade droger ute i öknen.
– Vi befann oss utanför Claremont och tog det sent på kvällen så att det skulle började verka i soluppgången. Det var som en total förvandling när det satte in. Allt obehag försvann och vi vandrade rakt ut i öknen. När vi kom tillbaka hem återupplevde min vän sin egen födelse och jag blev barnmorska till honom. Jag fick hålla honom och hjälpte honom ”ut” så att säga.
De senaste åren har en debatt väckts kring psilocybin som behandling kring depression och vård i livets slutskede – hur ser du på den sortens bruk bland äldre?
–Det är en jättebra fråga eftersom det finns en idé om att psykedeliska droger är a young mans game (tillhör ungdomen). Jag kan känna att det är tvärtom. Som ung är du av naturen vild och gränsöverskridande. Det är snarare senare i livet när du börjar stelna mentalt som den positiva effekten kan vara större. Jag tycker det finns goda skäl för äldre att då och då – under trygga och organiserade omständigheter – komma bort från det förutsägbara och materiella livet.
– Jag tycker att äldreomsorgen ska ha valfriheter. Vill du dricka ett gott vin ska du kunna göra det, vill du vara nykterist ska du kunna vara det. Vill du ta psykedeliska svampar ska det också vara helt okej.
30 år gammal insåg Lars Trägårdh att frihet kräver pengar och startade ett IT-företag med några programmerare han träffat i San Francisco. Efter fem framgångsrika år under 80-talet tröttnade han och började studera historia på Berkeley. Han fick jobb som historieprofessor på Barnard College i New York och började skriva böcker. En av dem, Är svensken människa? (2006) blev hans genombrott i Sverige. Hemma på Manhattan träffade han, 50 år gammal, hustrun Vanessa Barker, amerikansk professor i sociologi. 54 år gammal blev han pappa för första gången när paret fick tvillingpojkar.
– Jag hade aldrig tänkt att jag skulle ha familj och barn. Jag ville vara fri, men så fick jag en av mina psykedeliska insikter: jag behövde vara öppen för nya spelregler i livet. Kort senare träffade jag Vanessa, ett nytt och oväntat kapitel i mitt liv. Jag hade en enorm tur som mötte henne.
Vad är en kulturkanon?
Tanken bakom är att det finns vissa verk som är särskilt framträdande och karakteristiska och som därmed kan utgöra en del av en kulturkanon över ett land, en tid eller en civilisation. Verken kommer att väljas ut av olika expertkommittéer och Lars Trädgård är ordförande för kommittéerna. Syftet är att göra svensk kultur tillgängligt för fler. Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti.
Text: Victor Johansson
