Kommunerna utformar sina egna avgiftssystem i äldreomsorgen. Följden blir att den enskilde får olika mycket vård och omsorg. Det framgår av en granskning från Socialstyrelsen.
Syftet med maxtaxan för äldre- och funktionshinderomsorg är att den ska skydda individen mot höga avgifter. Den ska helt enkelt säkra att individen har kvar tillräckliga medel för andra behov.
Men stora variationer mellan kommunerna och att flera tjänster dessutom läggs utanför maxtaxan gör det svårt för individen att förutse sina kostnader.
Problematiskt, kommenterar Björn Eriksson, generaldirektör på Socialstyrelsen i ett pressmeddelande.
– När en kommun väljer att lägga avgifterna utanför maxtaxan så får den enskilde alltid betala för dessa tjänster oavsett inkomst. Det försämrar individens skydd mot höga kostnader och dessutom blir det svårt för den enskilde att veta vilka kostnader som tillkommer.
Så här ser det ut enligt en granskning som Socialstyrelsen publicerade på torsdagen (30/1).
• I vissa kommuner når individen maxtaxa redan vid fem timmars hemtjänst per månad medan andra först vid 20 timmar.
• 91 av 239 kommuner tar ut en avgift för matdistribution trots att detta borde ingå i maxtaxan.
• Måltidskostnaderna på särskilt boende varierar från 2 490 till 6 555 kronor per månad beroende på kommun.
Svårbegripligt
I rapporten konstaterar Socialstyrelsen att regelverket för avgifterna är komplext. Förutom bestämmelserna i Socialtjänstlagen behöver handläggaren ta hänsyn till regler i socialförsäkringsbalken och inkomstskattelagen. Effekten blir att många invånare har svårt att förstå sina avgiftsbeslut.
Dessutom: En granskning av olika rättsfall visar att kommunernas tillämpning av avgiftsbestämmelserna inte alltid följer rättspraxis.
Det är maxtaxan
Av bestämmelserna i Socialtjänstlagen framgår hur hög avgiften som mest får vara – det beloppet kallas maxtaxa.
Tanken är att avgiften inte får bli så hög att den enskilde inte har kvar tillräckliga medel för sina levnadskostnader.
Därför gör kommunen en individuell ekonomisk beräkning vid varje beslut om avgift. Det lagstadgade beloppet som den enskilde är garanterad att behålla efter att avgiften är betald kallas förbehållsbelopp.
Tre bilder i rapporten sammanfattar dagens situation:
• För personer med låg ekonomisk standard kan även små skillnader i kommunernas tillämpningsanvisningar få betydelse för om den enskilde bedöms kunna betala avgift eller inte.
• En konsekvens av att kommunerna har utformat egna avgiftssystem är att den enskilde får olika mycket vård och omsorg innan maxtaxan nås beroende på vilken kommun personen bor i.
• De insatser som kommunerna väljer att lägga utanför maxtaxan får den enskilde alltid betala för – oavsett inkomst.
Rapporten
Socialstyrelsen har gjort kartläggningen på uppdrag av regeringen. Man lämnar inga förslag till förändringar. Det blir nu upp till regeringen om man tänker gå vidare med den svåröverskådliga bilden och de stora skillnaderna mellan kommunerna.
Här hittar du rapporten ”Kommunernas avgifter enligt socialtjänstlagen – Kartläggning och analys”. Huvudförfattare är Charlotte Fagerstedt.
