Kenneth Johansson, ordförande i riksdagens socialutskott, Anders Printz, Socialstyrelsen och Arvid Lagercrantz, journalist och författare avslutar nu de två dagarnas konferens om äldrepsykiatrin i Sverige med en debatt. Veteranen.se refererar direkt.
Vad händer med personer som är äldre och psykiskt sjuka och som hamnar mellan äldreomsorgen och psykiatrin?
Många blir av med boendestöd och andra åtgärder vid 65 år utan att det finns stöd i lagen för en sådan nedskärning.
I stället för att få fortsatt stöd överförs man ofta till hemtjänsten och äldreomsorgen. Hur ska denna ålderism kunna angripas och elimineras?
Och hur ska olika aktörer i samhället börja samarbeta bättre för att förbättra vården och omsorgen, eller kanske snarare få i gång den överhuvudtaget, om de psykiskt sköra äldre i vårt samhälle?
Hur ska vi förändra vår ofta romantiserade bild av ”mormor” som snäll gammal gumma till en individ som kanske har problem med alkohol eller psykisk sjukdom eller både och? Och omvänt – hur ska vi vidga vår ofta smala, fördomsfulla bild av någon som är psykiskt sjuk till någon annan än en man i medelåldern som ser härjad och farlig ut?
Många nyckelfrågor
Det är några av nyckelfrågorna som har varit uppe till diskussion under gårdagens och dagens många seminarier och föreläsningar.
Nu ska det hela sys ihop inför publiken bestående av nära 150 personer med olika äldrepsykiatriska roller inom kommuner och landsting.
Diskussionen leds av Susanne Rolfner Suvanto, SKL, moderator för samtalet och eldsjäl bakom hela konferensen.
Susanne Rolfner Suvanto:
Välkommen, Kenneth Johansson, vad tänkte du på när du var på väg hit?
Kenneth Johansson:
Den egna omgivningen, när man har följt den egna gamla mamman, mer och mer utsatt, allt mer beroende. I många stycken funkar det bra i svensk äldrevård, men inte alltid.
Susanne Rolfner Suvanto:
Ska vi tänka på utgången av livet med samma omsorg som starten i livet?
Kenneth Johansson:
Absolut. Vi måste få stopp på åldersdiskrimineringen. Det som socialstyrelsen visar i sin rapport om att vi ligger så långt efter i psykiatrisk vård om äldre var en mycket stor negativ överraskning för mig. Det här måste vi göra något åt.
Susanne Rolfner Suvanto:
Super mormor?
Kenneth Johansson:
Visst super mormor också. De här bilderna måste vi se och ta in. Problemen finns i alla grupper. Vi lägger nu sista handen på en psykiatriplan, och vi kommer att titta på de här problemen som har uppmärksammats de här dagarna.
Susanne Rolfner Suvanto:
Tar ni bort åldersgränsen för 65-åringar?
Jag vill inte föregripa något. Vi kommer att fokusera på bemötande och kompetens.
Vi behöver också alla bygga mötesplatser, för att möta det faktum att självmord är överrepresenterade bland äldre och bland äldre män i synnerhet.
Hästar, veteranfordon och mina barnbarn – det vill jag prata om när jag blir gammal. Då behöver jag ha mötesplatser för det. Kanske behöver vi fler ljugarbänkar!
Nu är det dags för Socialstyrelsen. Juristen Anders Printz, en gång mentalskötare, kommer upp på scenen.
Anders Printz:
Nya regler löser inte problemen. Däremot tydlighet i hur de ska efterlevas. Det finns också behandlingsmetoder som vi vet kan fungera, då gäller det att vi använder dem mer för de äldre som är berörda.
Vi behöver se den äldre människan som en hel människa med såväl problem som möjligheter.
Jag är oroad för de psykiskt sjuka som nu börjar bli äldre. Vårt kollektiva förhållningssätt riskerar att göra att de inte får leva ett tillräckligt bra liv med tillgänglighet och individualiserad vård med rätt till inflytande. Vi får inte tappa den här gruppen, som inte har stora möjligheter att själva hävda sin rätt.
Någon som berörs
Nu kommer det att handla om någon som faktiskt berörs av de två dagarnas diskussioner: Arvid Lagercrantz, journalist och författare:
Av mina syskon…två tog livet av sig, och fyra har behandlats med elbehandling. Jag har tvångsbehandlats, legat i bälte själv, jag har skrivit en bok om det här…
Arvid Lagercrantz är nu starkt berörd när han berättar, och alla i publiken berörs starkt av hans berättelse.
Jag är alltså numera en av de äldre med psykisk sjukdom som ni pratar om här… Jag fyller 70 år och det är allt en ny insikt för mig.
Ändå har jag varit lyckligt lottad. Trots min bipolära sjukdom har jag inte förlorat allt. Jag har en hustru, ett hem och ett jobb – allt har jag fått behålla. Många drabbade förlorar ofta det där.
Ensamheten är en stor fara för många utsatta. Det måste vi ändra på.
Den 11 september i höst sker en vandring i Stockholm, en så kallad ångestparad med kända företrädare. Det betyder mycket att problemen lyfts fram i ljuset, att det inte smusslas så mycket som förr i tiden.
När jag började studera mina journaler har jag insett hur sjuk jag verkligen var. Det överraskade också min släkt och mina vänner.
Många sjuka lider oerhört mycket av tisslet och tasslet och alla tabun kring psykisk sjukdom. Här känner jag hopp. Min bok ledde till att många kom fram till mig och sa att skammen har släppt.
Dags så för ett ”medskick” som avslutning, tycker Susanne Rolfner Suvanto. Vad kan ni ge oss för råd eller tanke för fortsättningen?
Kenneth Johansson:
Jag brukar fundera på vad gott jag kan göra av det jag lärt mig under en konferens. I det här fallet tänker jag på Socialstyrelsens rapport, Arvids berättelse – jag ser mycket jag kan göra själv. Jag kan engagera mig i människor jag känner, och jag kan få partikompisar ute i kommunerna att agera och göra mer i de här frågorna, jag ska också försöka lyfta de här frågorna i socialutskottet i riksdagen. Gör man en sån här lista så kan den bli lång. Det finns mycket för var och en av oss att göra.
Anders Printz:
Det finns faktiskt verksamma metoder för att hjälpa människor med psykiska besvär i alla åldrar, använd dessa metoder. Fråga – hur kan vi öka värdigheten i vården?
Arvid Lagercrantz:
Det talas och skrivs mycket i de här frågorna. Ni som är här – håll utkik efter Ing-Marie Wieselgren när hon säger något, hon är ett nav i svensk psykiatri.
Panelsamtalet är slut. Susanne Rolfner Suvanto tackar deltagare och publik:
Låt mig få avsluta genom att citera en författare, som sagt att ”tid är inte något som går utan något som kommer”.
Jan Arleij
jan.arleij@veteranen.se
