”Jag ville hem och jag ville skilja mig”

Det har hänt att Lisbeth Claesson undrat om hon fattade rätt beslut när hon ville skiljas. Men nu känner hon att det var helt rätt.

Frölunda Kulturhus i Göteborg, byggt 1980, kom till i samma veva som Lisbeth mötte Bengt. Med honom följde ett annat liv.
Hon fick 40 år i exotiska länder med svensk make som arbetade med shipping på andra sidan jordklotet. Nu är allt så annorlunda.
Sedan hösten 2019 är Bengt exman och bor på Filippinerna med hushållerska och tjänstefolk. Lisbeth bor ensam i en lägenhet i västra Göteborg.
Hon ler försiktigt när hon beskriver skillnaden mellan Då och Nu.
Då, utomlands, levde hon tidvis ”lyxhustruliv”. Nu kallar hon sig utan omsvep ”fattigpensionär”.
– Men jag ångrar mig inte, även om jag inte ska förneka att det är svårt att skilja sig när man är så gammal som jag, säger hon lugnt.

I kort, blond frisyr med ljuslila slingor och matchande halsband syns alltjämt intresset för allt som är vackert. Men hon rör sig mer försiktigt än förr, har ont i ryggen och artros. Att fortsatt designa och göra smycken ibland är ett sätt att mota stelheten.
Värst är att synen blir sämre, med gula fläcken. Framöver gäller att flytta till ny bostad utan trappor.
– Med tiden blir det blindhet och det är den värsta sorgen, säger hon stilla.
Lisbeth Claesson är inte den som hetsar upp sig i onödan. Med egna ord är hon ”totalt social”.
– Jag brukar få höra att jag är för snäll och enveten som en lus.
Andra har kallat henne äventyrare. Redan under uppväxten fanns lusten att upptäcka världen. När första äktenskapet slutat i skilsmässa och Lisbeth blivit både ensamstående mamma och änka kom oväntat chansen. En semesterledig Bengt dök upp på dans i Göteborg och bjöd Lisbeth att hälsa på i Nigeria, där han arbetade inom shipping. Efter viss tvekan sa hon ”ja”.
– Han hade köpt förstaklassbiljett som jag bytte till ekonomiklass, för det kändes bättre. Jag gav honom mellanskillnaden, minns Lisbeth.

Hon blev kär, tyckte det verkade spännande men hade ju en son på nio år. Sedan även Bengt och sonen lärt känna varandra följde giftermål. Lisbeth med son flyttade till Bengt i Nigeria, följt av Saudiarabien och Abu Dhabi. De sista 20 åren utomlands levde makarna i Hongkong, även om Lisbeth regelbundet också var i Sverige. Då hade hennes yrkesarbete bytts till lyxliv, som Lisbeth beskriver det.
– Jag hade mina fötter på jorden och blev aldrig en snobbig dam, tack och lov. Jag såg inte ner på dem som arbetade för oss och jag tycker egentligen inte om att bli uppassad.
Med åren växte hennes längtan att återvända till Sverige och Göteborg. Men maken sa nej. När arbetet upphörde ville han till Filippinerna – och trodde hon skulle följa med.

Men Lisbeth kunde inte. I juli 2019 togs beslutet. Hon ville skiljas.
– Jag ville inte leva det flotta livet mer. Jag tycker om honom, men kärleken hade tagit slut. Jag vill fatta mina egna beslut, bestämma över mig själv.
När hon berättade för andra om beslutet att flytta hem och skilja sig skakade många på huvudet.
– De trodde inte att jag var klok. Men jag har varit fattig förr, minns Lisbeth att hon tänkte.
Det blev litet värre än hon trott. Hon, som tidigare spenderat friskt, är nu en ”fattigpensionär” med väldigt liten intjänad egen pension.

Med till Göteborg kom 79 flyttkartonger med kläder, finporslin, prylar och smycken.
Kort efter hemflytten gick hennes mamma bort och Lisbeth blev rejält dålig, i psoriasis.
– Det blev för mycket på en gång.
Men nu avyttras ägodelar efter hand och Lisbeth har vant sig vid att leva billigare. Tidvis har det varit tungt.
– Man får sina smällar ibland när man sitter ensam och tittar på tv och börjar storgråta, funderar på om man gjort rätt. Men det var det rätta, jag känner att jag mår bättre och bättre.

Text: Karin Tufvesson
Foto: Stefan Edetoft