”Jag har en speciell känsla för det här stället”

Kompisarna valde lägenhet i stan när pensionen närmade sig. Marita och Hans Pahlén gjorde tvärtom. "Vi tog över mormors gård och skaffade oss en himla massa jobb"

En dag i maj står Marita Pahlén och tittar ner i ekhagarna. Det är gamla hagar, betade av kor och inramade av murar i sten bruten av morfars far.
– Jag minns just den dagen och hur jag tänkte ”Jädrar, här är fint!” Jag vill nog bo här ändå, säger hon nu, mer än tio år senare.
Beslutet att sälja radhuset i Skene och flytta till Humlegärde i samhället Uddebo, en kilometer från föräldrahemmet och 4,5 mil sydost om Borås hade krävt en tids funderande.
Av mormors välskötta trädgård återstod bara några syrenbuskar. I övrigt var allt igenvuxet. Tvåvåningshuset var nedgånget och i Maritas ögon allt annat än vackert.
Hela gården på 40 hektar och med drygt 30 hektar skog hade några år tidigare blivit hennes i gåva från föräldrarna.

Men när Marita och maken Hans tar emot idag har Humlegärde bytt skepnad.
Och ändå inte.
Boningshuset i ljust grågrönt trä med gröna snickerier har återfått mycket av sitt ursprungliga utseende. I den lummiga trädgården samsas fruktträd med rosa vallmo, odlingar och hönshus. I växthuset ryms allt från tomater, gurka, aubergine och basilika till intensivt doftande citronträd.
– Det har varit jättemycket jobb att ställa i ordning trädgården. Nu är vi nästan självförsörjande på grönsaker, konstaterar Marita nöjt.
Hon tycker det är roligt, även om ryggen känns ibland och just idag motiverar plats i bekvämaste stolen i växthuset.
Att renovera det över hundra år gamla huset har också krävt både mycket arbete och i princip alla deras pengar.
– Jag är inte så mycket för traditioner egentligen. Men det är klart att jag har en speciell känsla för det här stället. Jag har svårt att tänka mig något bättre sätt att spendera pengarna på, säger hon.

Hans instämmer. Nu efteråt kan han säga ”varför flyttade vi inte hit tidigare?”, även om det innan pensionen var svårt med hans jobb i Skene och hennes i Bryssel.
– Man mår bra av att bo här. Man rör sig mer och det finns alltid något att göra, men utan stress. Det finns en mening i det vi gör här jämfört med att sitta i en lägenhet, förklarar han.

I dag, när järnspis och kakelugn är kvar i original, liksom stomme och rumsindelning och några andra detaljer, har huset blivit precis som de ville. Både nytt. Och gammalt.
När Maritas pappa säger: ”de gångjärnen tog Mårten hem från Amerika” blir det så tydligt att det är här hennes rötter finns. När morfars far åkte till Amerika lämnade han fru och två barn under fem år. Tillbaka igen räckte pengarna till att låta bygga Humlegärde med hjälp av byns byggmästare, som är Maritas farfars far.

Själv flyttade hon hemifrån redan vid 16 för att gå gymnasiet i Ulricehamn och bodde på annan ort i 48 år. Vid 64 blev det tillbaka till Uddebo, av många skäl.
Att komma närmare föräldrarna Eric och Maj-Britt, 96 och 94 år, som bor i närheten var ett. Att kunna odla mer och ta hand om skogen ett annat. Dessutom lockade samhället Uddebo, den by i Tranemo kommun som har störst inflyttning och som Marita menar är en av de mest livaktiga och roliga byar som finns i hela landet.

Eternitplattor, perspektivfönster, oljepanna och ”andra tosiga saker på ett bonnaställe” som Maritas mormor och morfar försåg huset med på 50-talet är nu borta.
De har hittat var hålen till de gamla fönstren satt, låtit byta alla ytskikt, undvikit plast, dragit in golvvärme och nytt elsystem. Plus planat ut marken huset står på. Solceller ger nu solel till den lilla elbilen Marita köpt med sin far. Solpaneler på taket gör att de får varmvatten utan att elda med ved sommartid.

– I dessa tider av klimatkriser och allt möjligt känns det så himla bra att bo på landet, kunna odla sin egen mat och producera egen energi. Att ha sin egen brunn med vatten och egna får och höns känns väldigt tillfredsställande, säger Marita, som alltid varit natur-och miljöintresserad.
Gemenskapen i Uddebo finns på gångavstånd.
– Jag har aldrig flyttat någonstans där det är så lätt att komma in i gemenskapen. Du blir så välkomnad och får vara med, ler hon.
Tack vare grannen som arrenderar marken betas hagarna nedanför av kor. De 15 fåren, som ingår i ett fårkooperativ, hjälper till att hålla landskapet öppet.

Att sköta skogen är en annan hjärtefråga. Hon har gått kurser i naturnära skogsbruk och Hans har lärt sig hantera motorsågen.
– Jag tycker inte det varit så jobbigt att bli gammal. Men det är väldigt tråkigt att inte vara 20 när det gäller skogen. Jag kommer bara hinna påbörja omställningen lite grand och hoppas att någon fortsätter, förklarar Marita.
I en tid när väldigt lite gammal skog finns kvar i Sverige och den biologiska mångfalden är hotad är strävan nu att inte göra några fler kalhyggen. Inte sätta gran samt frihugga ekar i hopp att de självföryngrar sig och på så sätt öka andelen lövskog på gården.
Det finns egentligen inget svårt med att bo här, enas makarna.
– Det kan bli så att vi en dag inte orkar. Men det går att minska på odlingarna och anpassa sig efter dagsformen.

Att livet i Humlegärde innebär att förvalta ett arv instämmer Marita i.
– Om man nu är så lyckligt lottad att man fått en liten bit av jorden att förvalta måste man göra det så bra som möjligt så det inte förstör, utan tillför något. Då menar jag inte bara utifrån min släkt. Även om det också är väldigt roligt att mina förfäder varit här, avslutar Marita.

Text: Karin Tufvesson

Kommentera