Hur är egentligen livet i ett kloster? Bodil Jönsson ställde frågan direkt till en nunna.
År 2010 satte Malmö Opera upp Francis Poulencs opera Karmelitnunnorna. Medan repetitionerna pågick bjöds jag in att samtala med operaensemblen om olika tidsuppfattningar. Huvudfrågan var: ”vad får man för inställning till tiden om man går i kloster och stannar där livet ut?” Den kunde jag förstås inte svara på men väl resonera kring. Och min egen nyfikenhet var väckt.
”Det finns ju ett karmelitnunnekloster i Glumslöv – jag kunde ju fråga dem direkt?”, tänkte jag. Och hör och häpna – först fick jag intervjua en nunna där, senare hålla en tidsföreläsning för alla. Vid båda tillfällena skildes vi åt av ett rejält galler som markerade att deras värld var på ena sidan och min på den andra.
Så här svarade karmelitnunnan N på några av mina frågor:
Hur ändrar man sitt förhållande till tid efter många år i kloster? Finns tiden? Finns längtan? Jodå, båda finns. Både den himmelska längtan (”hade det bara funnits själva klosterlivet och inte det himmelska, hade det varit outhärdligt”) och längtan efter jordiska händelser (till exempel att N skulle få ett av sina sällsynta besök om någon vecka).
Har vår yttre tidsanda smugit sig in till er så att också ni numera vill ha allt genast?
”Nej, vi är inte ute efter ’instant satisfaction’ ”.
Ja, hon sa faktiskt så, skarpt och koncist och med glimten i ögat. Vi arbetar hårt för att kunna överleva på det vi producerar och resten av tiden går åt till andakt och bön.
Internet har väl betytt en hel del? Ni har ju en bra hemsida, www.karmel.se .
”Ja, när det är något särskilt som vi vill veta, så letar vi efter det på nätet.” (Om ”vi” var vem som helst eller bara abbedissan vet jag inte). ”Till exempel detta om sexskandalerna inom katolska kyrkan – det fick vi veta tidigt. Vi har också en omfattande brevväxling med andra kloster.”
Ber du alltid eller bara vid tidebönerna, under den fria bönen och vid alla andra tillfällen då ni ”ska” be?
”Nej, jag ber inte alltid” (åtföljt av ett litet skratt). ”Ber jag kanske för lite? Jag vet inte. Då skulle ju Gud kunna puffa på om han tyckte det.”
Lyssnar ni på musik? Har ni till exempel hört Poulencs musik till Karmelitsystrarna?
”Det skulle vi säkert gjort, inte alla 3 ½ timmarna på en gång men uppdelat, men vi har nog inte fått DVDn än.” (Jag skrev förstås genast till Malmö-
operan och påminde dem.)
Blir ni efterhand mer lika varandra?
”Ja, till det yttre. Dialekter slipas av. Vi lägger oss till med uttryck som alla använder, till exempel ”inte sant”? Får vi någon gång ett tidningsurklipp med något nytt uttryck, tar vi gärna till oss det. Men till det inre blir vi aldrig lika. Vi har olika spiritualiteter. Vi har så roligt ihop; det är konstigt men vi blir inte trötta på varandra. Så vi skrattar mycket när vi pratar med varandra de få minuter om dagen som vi får göra det.”
Vid min tidsföreläsning en månad senare var alla med. På sin sida av gallret men med massor av nyfikna frågor. Jag lärde mig att för dem finns allt närvarande samtidigt i allt. Som i en holografisk bild, tänkte jag, när jag packade ner min medförda projektor använd för bildvisning på den vägg där annars krucifixet hängde …
Bodil Jönsson är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
