”Han ville så gärna komma till ett äldreboende”

Karl-Johan Magnussons liv förkortades av att han inte fick komma till ett särskilt boende i tid. Det är Gunilla Ahlfors Svenson övertygad om. ”Han tappade sin fysiska och psykiska ork av att pressas till att bo kvar hemma”, säger Gunilla.

Det här är berättelsen om Karl-Johan Magnussons sista månader i livet, framförd av hans vän Gunilla Ahlfors Svenson. Det är en historia om hur en ransonerad och tondöv äldreomsorg kan slå en människa till marken och beröva henne sitt livsmod.
– Hade Karl-Johan tidigare i processen fått komma till ett tryggt omsorgsboende och en fast punkt i tillvaron hade fortsättningen inte behövt bli så svår för honom, anser Gunilla Ahlfors Svenson.
89-årige Karl-Johan var ensamstående, hade en grav synnedsättning, problem med yrsel, begränsad gångförmåga och en mycket nedsatt kondition. När hjärtbesvären krävde operation inleddes den ryckiga och svårförutsägbara resan genom vården och omsorgen.
– Karl-Johan insåg tidigt att hemtjänstens omsorger var otillräckliga för hans behov, framför allt på grund av synnedsättningen och den isolering och hjälplöshet som den innebar. De utredningar och rehabiliteringen som han fick gick ut på att träna upp gångförmågan. Den enorma förlust som synnedsättningen inneburit för honom uppmärksammades inte.

Gunilla Ahlfors Svenson berättar lugnt och sakligt. Ställer fram kaffekoppar på köksbordet och ser ut genom fönstret från 13:e våningen i lägenheten i Solna. Utsikten är milsvid denna klara majdag.
– Från början fick både Karl-Johan, jag och hans anhöriga veta att det är biståndshandläggaren som beslutar vilket stöd man har rätt till. Alla möjligheter att kunna bo hemma ska prövas innan något annat boende kan komma i fråga. Just denna känsla av att bara finna sig i vad äldreomsorgen beslutade, att man visade så tydligt vem som bestämmer och att inte få känna sig delaktig i detta viktiga som rör en själv sårade hans självkänsla. De kunde väl ändå ha hjälpt honom hålla hoppet uppe, visat att ett alternativt boende fanns med på kartan, också ett med inriktning för synskadade, även om väntan kunde bli lång.
Gunilla Ahlfors Svenson lägger upp en lista på bordet. Den visar hur Karl-Johans resa mellan vården, omsorgen och den egna lägenheten såg ut de sista månaderna.
– Från det att Karl-Johan insjuknade med hjärtproblem och fram till att han fick ett permanent äldreboende har han vårdats på sjukhus, i olika korttidsboenden och i ett akutboende i 157 dagar, sammanfattar Gunilla.
Det är fem månader av multisjuke Karl-Johans sista halvår.

En siffra till att leva sig in i: Med alla byten och flyttar innebar det att han tillbringat nätterna i 16 olika rum. Hur många olika ansikten från vården och hemtjänsten som Karl-Johan mötte vet ingen. Men att han kände en maktlöshet som aldrig tidigare i sitt liv är ett faktum, berättar Gunilla.
När Karl-Johan slutligen fick ett permanent boende, när han äntligen visste var han kunde rota sig, väcktes ett hopp hos de som stod honom nära.
– Ja, vi trodde att nu när han till en del får råda över sig själv och känna trygghet i vardagen bland andra så kommer han att bli lite av den sällskapliga och entusiasmerande person som han alltid har varit. Men sorgligt nog hade det gått för lång tid och både den fysiska och psykiska orken hade gått förlorad.
Efter drygt två månader somnade Karl-Johan in.

Läs också: Stockholm utreder för strängare beslut

Gunilla ser ut genom fönstret, tystnar. Hon tar fram ytterligare ett dokument. Det är Stockholm stads broschyr om äldrevård som bland annat visar på stadens beslutade värdegrund för äldreomsorgen.
Hon läser högt att den ”…ska präglas av självbestämmande, individualisering och valfrihet. Utformningen av det stöd som ges ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande, trygghet och meningsfullhet”.
– Det behöver granskas vad som händer i äldreomsorgen också innan man kan komma i fråga för ett särskilt boende, säger hon och hoppas på Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Gunilla säger att det är därför hon bidrar med berättelsen om Karl-Johan. Hon visar ett fotografi av honom.
– Han var en så ödmjuk, positiv och generös person. Under mer än 25 år arbetade han som ordförande i både bostadsrättsförening och tomtägarförening. Under sina sista 20 år var han mycket aktiv i sin pensionärsförening.

Kommentera