Vem beslutar när det är läggdags? Är det den med hemtjänst som behöver hjälp vid sänggåendet – eller kommunen?
Det är kanske inte en timmes städning du vill ha denna vecka, utan ett samtal om allt och ingenting över en kopp kaffe på tu man hand.
Eller kanske kan promenaden till apoteket anstå en vecka, om det i stället går att få hjälp att komma till och från arenan för att se den allsvenska fotbollsmatchen med laget du har följt under hela livet.
Eller så vill du helt enkelt inte gå och lägga dig samma tid alla kvällar i veckan.
Hur svårt kan det vara? Svaret är: Jättesvårt. Åtminstone så länge politikerna styr sina biståndshandläggare med rigida riktlinjer som hindrar lyhördhet och kreativitet i mötet med dem de är till för, seniorer med hemtjänst.
Teorin: Var och en har en okränkbar rätt att söka hemtjänst för det man helst vill ha hjälp med. Praktiken: I det sköra samtalet mellan en biståndshandläggare och en äldre person i behov av hjälp och stöd blandas korten ofta bort med hjälp av de stelbenta – och fördomsfulla – riktlinjerna.
Socionomen och forskningsassistenten på Socialhögskolan i Lund, Glenn Möllergren, har som en av få lyckats syna och blottlägga hur det går till när ålderismen genomsyrar hemtjänsten.
I nyutkomna antologin Perspektiv på ålderism från Lunds universitet beskriver han i ett kapitel hur de kommunala riktlinjerna har blivit ”en institutionell manifestation av ålderistiska föreställningar”.
– Kommunerna styr sina biståndshandläggare med riktlinjer. Men dessa leder till att samtalen som ofta är väldigt ojämlika går ut på att få den äldre att anpassa sina önskemål efter vad kommunen anser sig kunna erbjuda, säger Glenn Möllergren.
Till grund för kapitlet ligger ett examensarbete i socialt arbete vid Malmö universitet, Ålderism i riktlinjer för äldreomsorgen. Här har Glenn Möllergren bland annat granskat hur elva kommuner har formulerat sina riktlinjer.
Ofta tvungen att lägga sig för tidigt
Arbetet tog sin början hemma hos omsorgstagaren Greta, som egentligen heter något annat.
– Greta berättade att hon ofta var tvungen att gå och lägga sig för tidigt. Det hade en gång bestämts en tid för sänggående och hemtjänstpersonalen kom därför vid ungefär denna tid varje kväll, berättar Glenn Möllergren.
– Men Greta ville ibland sitta och läsa hellre än att gå och lägga sig. Hon hade nu svårt att förmedla det och det gick inte heller att bestämma på förhand eftersom det var något som ändrade sig från dag till dag.
Som för oss alla: Vissa kvällar kände Greta helt enkelt för att vara uppe lite längre, men hon hade i praktiken ingen möjlighet att berätta detta för hemtjänstpersonalen.
– Jag lovade Greta att ta upp saken med handläggaren. Beskedet var att ett beviljat bistånd av denna karaktär formellt behövde ett klockslag men att det alltid fanns möjlighet – i alla fall teoretiskt – för den enskilde att höra av sig under kvällen för att få en senare eller tidigare sänggående.
Varför detta ändå inte skedde i Gretas fall var inte lätt att reda ut, fortsätter Glenn Möllergren, men mest troligt var att Gretas förmåga att snabbt och tydligt meddela sin åsikt var starkt nedsatt och att det kanske inte fanns tid eller engagemang för att höra hennes åsikt.
– Tyvärr fanns det heller ingen möjlighet att skriva in i förvaltningens dokumentationssystem att det skulle vara en flexibel sänggångstid. Det var nämligen nödvändigt för hemtjänstlagets bemanningssystem att ha en fast tid, eftersom den tiden också avgjorde behovet av bemanning för kvällen. Alla ändringar skulle så att säga utmana systemet, krångla till det på något sätt.
Flertalet svenska kommuner tillämpar liknande detaljerade riktlinjer i besluten för vilka äldreomsorgsinsatser som ska beviljas. Riktlinjerna motsvarar det utbud av insatser som finns, och det blir i praktiken utbudet snarare än seniorernas behov som avgör vilka insatser som ges.
Glenn Möllergren anser sig ha funnit ett mönster i de granskade kommunernas riktlinjer.
– Det visar sig att behov som kan ses som typiska och samhälleligt förväntade hos äldre omnämns i hög grad, medan avvikande och icke-typiska behov inte förekommer alls.
Det hårt mallade utbudet
Han tar exemplet med Lasse som vill ha stöd att gå på fotboll, i stället för att få en promenad ner på stan.
Det hårt mallade utbudet innehåller helt enkelt inte besök på en fotbollsarena. Däremot finns oftast rutiner för ett besök till apoteket mycket väl inarbetade.
– I praktiken vet Lasse inte ens om att han har rätt att ansöka om att få hjälp med att ta sig till arenan så han frågar alltså inte heller. Biståndshandläggarna å sin sida tenderar samtidigt att föra in samtalet på det utbud som passar kommunens planering och som ofta bygger på en ålderistisk syn på äldres behov.
Så har ålderismen flyttat in i själva utbudet av insatser, konstaterar Glenn Möllergren.
Det rimmar med kollegorna Håkan Jönson och Tove Harnett vid Lunds universitet som i sin forskning kommit till liknande resultat. De talar om ”falska behovsbedömningar”. Glenn Möllergren förklarar:
– Önskemål som inte passar ihop med insatser som finns i utbudet tas normalt inte upp i ansökan och det ges då inte heller något formellt avslag. Den ansökan som upprättas utgår helt enkelt inte från omsorgstagarens verkliga behov, utan är en omtolkning av dessa behov utifrån vad som anses möjligt att faktiskt bevilja.
Det placerar den äldre i en rättsosäker gråzon.
– Ett beslut som innehåller ett avslag om möjlighet att få gå på fotboll kan överklagas i domstol. Men kommunerna försöker givetvis i möjligaste mån att undvika sådana tidsödande och dyra processer.
Vad kan förändra detta?
– Jag skulle önska att alla kommunpolitiker i landets äldre- och omsorgsnämnder kunde sätta sig ner med riktlinjerna och fundera över hur man kan göra dem mindre normerande. Då skulle det gå upp ett ljus, tror jag.
Ekonomin ska inte användas som ett hinder
Med en nyfikenhet och lyhördhet för äldres egna önskemål kan vi komma igång med att montera ner fördomar, säger Glenn Möllergren. Landets pensionärsråd och seniororganisationer kan göra en stor och viktig insats.
– Det behöver heller inte vara dyrare att gå på fotboll eller ta del av ett kulturevenemang än att komma ner på stan för att handla. Så ekonomin ska inte användas som ett hinder för att låta den äldre komma till tals med sina egna val.
