Svenska barn som utsatts för vanvård på barnhem och i fosterhem har till slut fått rätt att söka ersättning från staten. Men även vissa finska krigsbarn som kom till Sverige hamnade hos plågoandar. Nu försöker även de få upprättelse för sin förlorade barndom.
Finland var redan djupt indraget i kriget. Året var 1943 och Karelska näset hade återerövrats från Sovjet. Det var dags för Kyösti, två år, att flytta. Men inte med familjen utan helt ensam. Med adresslapp runt halsen fraktades han från Karhula några mil från den ryska gränsen, med tåg upp genom hela Finland över till Haparanda och ner till Uppsala.
Av detta minns Kyösti ingenting. Han var inte ensam om sitt öde. Hela 70 000 finska krigsbarn togs emot i Sverige i flera omgångar under andra världskriget, i en av de största barnförflyttningar som någonsin ägt rum. Finland behövde hjälp, landet led av brist på mat och risk för nya anfall från grannen i öst. Sverige ställde upp under mottot »Finlands sak är vår«. I många svenska hem kom det att bo finska barn, med en språkförbistring som oftast var total. Inte ett ord kunde man av varandras språk.
Tanken var enligt dåtida mått god, även om uppbrottet från föräldrarna måste ha varit traumatiskt för varje enskilt barn. Alla gick sina egna öden till mötes. Tiden i Sverige blev kort för vissa, livslång för andra. Knappt 10 000 barn blev kvar i det nya landet; några tusen återvände efter att ha bott i Finland ett tag.
De flesta barn kände sig välkomna i sina nya hem, men en del for illa. Nu vill Riksförbundet Finska krigsbarn att även dessa personer ska ha rätt att söka pengar från Ersättningsnämnden. Den hanterar ersättningar till de som lidit av hur de blev behandlade på barnhem och i fosterfamiljer i Sverige mellan åren 1920 och 1980.
Lilla pojken Kyösti hamnade hos ett barnlöst par i Uppsala, med god ställning och gott renommé. Fosterpappan jobbade mycket och var ofta bortrest. Kvar hemma, med en oberäknelig fostermamma, blev Kyösti. Genom åren blev hon alltmer aggressiv och slog honom regelbundet, dock aldrig när fosterpappan var närvarande. »Nu kan du skrika hur mycket du vill för nu hörs det inte till Söderhamn«, är en replik Kyösti kommer ihåg, när hon vid ett tillfälle slog och pappan övernattade just där.
Det starkaste minnet idag, när han 72 år gammal sitter i sin lägenhet i Västra Frölunda, är hur långa armar hon hade. Hur det av längden på dem blev kraft i slagen. Och hur hon slog med knuten näve även mot ansiktet. Han lärde sig att bara stå stilla och ta emot.
– Ju mindre jag garderade mig, desto mindre slog hon.
Grät gjorde han, men som fostermamman uttryckte det en gång; »ju mer du gråter desto mindre pissar du.«
För det mesta gick han omkring halvhungrig. Han fick hjälpa till i hemmet, skrubba kläder, torka golv och tvätta fönster. I de fall det innebar att han fick komma hemifrån gjorde han sysslorna med visst nöje. Ville han leka med andra barn fick han fråga om lov först. Fotboll fick han aldrig lov att spela, något som grämer honom fortfarande.
Fosterfadern var snäll, men eftersom han sällan var hemma regerade fostermamman oinskränkt. Och Kyösti vågade aldrig berätta något för honom.
– Jag kunde inte springa och skvallra, för då fick jag igen det när jag var ensam med henne.
Ytterligare ett fosterbarn togs så småningom till familjen, en pojke från ett svenskt barnhem, men någon syskonsämja uppstod aldrig. Pojkarna hade fullt upp med att hantera fostermodern, var och en på sitt sätt.
– Man blev inställsam och medgörlig, man försökte vara henne till lags.
Kyösti Ritola ser ut som vänligheten själv när han sitter vid köksbordet i det egenhändigt ombyggda köket, som han med rätta är stolt över. Minnena av övergreppen har han kapslat in, säger han.
– De finns någonstans i bakhuvudet och skaver.
Han minns inte när han fick veta att hans riktiga föräldrar bodde i Finland och han minns inga brev som kom från dem. Tio år gammal måste han i alla fall ha vetat, för då skulle han tillsammans med fostermodern och hennes mamma för första gången åka till byn nära Karhula och hälsa på. Ingen av dem kunde finska och ingen var hemma när de kom. Men huset stod öppet och på en byrå fanns ett fotografi av honom. Först kom mamman hem, sedan pappan som var berusad. En granne kallades in som tolk.
Tanken på att han skulle flytta tillbaka kan ha funnits men ingen sade något till Kyösti. Tre nya syskon hade tillkommit medan han bott i Sverige. Han återvände med fostermodern, numera bodde de i Gävle, och hon fortsatte sitt nyckfulla och obehärskade uppträdande. Kyöstis bestående minne av barndomen är att han inget hade att sätta emot. Han protesterade aldrig. Fostermoderns makt var för stor. När han en gång i tio-tolv-årsåldern tappade en vante, tvingade hon honom att sticka en ny. Det var inget att diskutera.
Ett ljust minne är när han fick komma till fostermoderns föräldrar, när hon och maken var på semester. Där fick han följa med morfadern att fiska och lägga nät och vittja mjärdar. Han fick smaka på ett slags godhet.
Så fort den sexåriga skolan var slut började Kyösti jobba, och varje intjänad krona skulle redovisas till fostermodern. Men när hon hotade med att sticka kniven först i honom och sedan sig själv stod han inte ut. Han var 14 år och rymde till Stockholm, han ville inte leva mer. På tillfälliga jobb drog han sig fram, under en period sov han på en postsäck under en pontonbro vid Stadshuset. Efter några månader hittade en nattpatrull från Frälsningsarmén honom. Han blev hemskickad. Snart var fostermodern igång med att slå honom igen. Han följde med några äldre killar i vad som visade sig vara en stulen bil till Göteborg. När han på nytt blev hittad deklarerade fostermodern att han inte var välkommen hem längre. Vintern fick han tillbringa på ett barnhem i Söderhamn. För första gången fick han ordentligt med mat och personalen var vänlig. Men vart skulle han ta vägen? Femton år gammal gick han ut på sjön, besökte hembyn i Finland, mönstrade därefter på en båt som gick till Amerika och återvände sedan till de biologiska föräldrarna igen.
– Men det tog inte många dagar innan pappa blev irriterad, ännu en mun att mätta.
Ut och arbeta igen, Kyösti lärde sig finska, gjorde värnplikten och återvände sedan till Sverige och Göteborg. Här gifte han sig, fick två döttrar, slet med flera arbeten för att hålla standarden, byggde ett hus som han sedan blev av med vid skilsmässan.
– Jag har aldrig velat bråka, konstaterar han.
Kyösti Ritola började arbeta som vårdare på häktet i Göteborg där han blev kvar i 38 år. Gifte sig, skilde sig och gifte sig igen. Han har aldrig haft det så bra som nu, säger han.
– Snart firar vi 14 år som gifta.
Och fosterföräldrarna? Han skrev till pappan när han som 19-åring återvände från Finland, och kontakten återupptogs. Men han kunde aldrig få ordet ’mamma’ över sina läppar igen.
– Jag försökte vränga till meningarna för att slippa säga det.
Sedan berättar han historien om när fostermamman inbjöds till en av hans döttrars bröllop. Något gick inte som hon tänkt sig, och hon lyfter sin hand för att slå den drygt 50-årige Kyösti. Hur han duckar och sedan hjälper henne med det hon är missnöjd med. Han fortsatte bistå fosterföräldrarna med olika praktiska göromål tills de dog. Båda blev över 90 år och fostermamman levde längst. Men, och det var kanske tur, Kyösti bodde i Göteborg och de hade flyttat tillbaka till Uppsala.
– Jag var ett bra allt-i-allo för henne, jag kunde putsa fönster och greja lampor och fixa. Ilskan har inte fått fatt i mig, säger Kyösti, men barndomsupplevelserna ligger ändå och gnager och skvalpar. Jag drömmer fortfarande att jag inte vågar gå hem, att jag går och letar efter någonstans att ta vägen.
En gång bad fostermamman om förlåt.
– Hon var över 80 år då. Sedan blev inget mer sagt om den saken.
För fosterpappan kunde han till slut berätta.
– »Det borde ha polisanmälts«, var hans svar.
Nu ska Kyösti Ritola få hjälp av Kai Rosnell, som är sekreterare i Riksförbundet finska krigsbarn, att skriva en ansökan om ersättning för sitt lidande till Ersättningsnämnden.
– Det är en jäkla massa blanketter och jag har aldrig varit bra på sånt.
Föreningen har åtagit sig att hjälpa alla finska krigsbarn som farit illa med detta, om de så önskar. I dagsläget finns 30 personer som bett om hjälp.
Regeringens arbetsgrupp menade att de finska krigsbarnen inte var tvångsomhändertagna och därför inte passade in bland dem som kunde få ersättning. Eftersom fosterhemmen inte fick betalt blev de heller inte underställda de svenska regelverken för en fosterhemsplacering. Riksförbundet Finska Krigsbarn menar däremot att omhändertagandet inte kunnat ske utan regeringens engagemang.
– Det var Sverige som erbjöd barnen att komma hit, det var svenska staten som hade ansvar för barnen, säger Kai Rosnell.
Kyösti Ritola har numera dubbelt medborgarskap, han känner sig som en svensk på väg till Finland eller som en finne på väg till Sverige.
– Man vill knyta ihop sig. Jag har sex syskon, fem bor i Finland. Hur skulle det ha varit att växa upp med dem? Det är sådant jag kan fundera över.
Om frågan om ersättning säger han att han tycker att Sverige hjälpt många från andra länder.
– På något vis tycker jag att vi har blivit lite åsidosatta.
Text Lilian Edvall
FORNOT
Fram till sista december 2014 kan man, om man farit illa på barnhem och fosterhem i Sverige, söka ersättning från Ersättningsnämnden. De som beviljas ersättning får ett engångsbelopp på 250 000 kr.
