Birgitta Svanberg lever ensam och har gjort det länge. Men hon har alltid varit bra på att se till att ha människor omkring sig och saker att göra. Sen kom pandemin och förstörde allt. En kris det är svårt att hämta sig ifrån, tycker hon.
– Jag tyckte att det var förfärligt under pandemin. Det var fruktansvärt att bli avstängd från livet på något vis. Man vågade ju knappt gå ut ens när det var som värst. Jag har nästan svårt att minnas hur det var nu, men jag gick in i en ganska svår depression.
Hon har ett förflutet som psykolog. Hon var medveten om hur hon påverkas av att inte ha ett sammanhang, människor att träffa och saker att göra. Ändå drabbades hon hårt av att inte längre få styra över sitt liv och inte kunna träffa människor som hon ville. Inte ens sin son och hans familj.
– Det påminde om hur det kändes när jag var 67 och ofrivilligt fick gå i pension. Jag arbetade som psykolog på Arbetsförmedlingen och hade flera projekt på gång när de plötsligt sa: ”Nu fyller du 67 snart, så vi måste anställa en person som ska ersätta dig”. Jag hade inte ens tänkt på det. Jag gick så upp i mitt arbete. Men nu fick jag lämna över mina projekt till den här andra personen, och sen gå hem. Det var svårt.
Med pandemin kändes det lite likadant, fast ännu värre. Nu var det hela livet som rycktes undan. När det äntligen började mattas ut och man kunde återgå till livet igen var det ändå mycket som inte var sig likt. Ett hårt slag för Birgitta var att de slagit igen hennes Friskis & Svettis där hon alltid hade tränat och kände många.
– Det blev ytterligare ett slag för mig. Nu tog de bort gymmet också! Jag hade ingen kraft kvar, det var väl därför det kändes så svårt och ledsamt.
Hon pratade med en terapeut som försökte peppa henne att söka sig till något annat träningsställe.
– Det gjorde jag till slut, jag går på Sats nu. Det är mer maskiner och inte lika mysigt som mitt förra gym.
Nu när det gått ännu mer tid känns det lite bättre för Birgitta. Men hon tycker inte att man bara kan sudda ut det som varit. Det har satt sina spår och hon känner sig fortfarande märkt av allt som hänt.
– Det blev ett avbräck och det är inte att bara ladda om och starta om på nytt. Särskilt inte när det man hade lagts ned.
Att prata med vänner har hjälpt. Under pandemin ringde de varandra och Birgitta säger att de flesta av hennes jämnåriga vänner var rätt under isen då. Utelämnade åt sig själva och avstängda från världen.
