Hur ska anhöriga orka vårda? Det var startfrågan när vi inledde Veteranens artikelserie i våras. Politikerna är svaret skyldigt. De ansvarar för flera pågående processer i vårt samhälle som alla utmanar folkhälsan:
– Samhället stänger kontinuerligt platser i särskilt boende samtidigt som allt fler äldre drabbas av demenssjukdomar.
– Geriatriska platser och sängar i sjukvården blir färre. Två mantran tycks gälla för tiotusentals svårt sjuka äldre: »bo kvar hemma« och »låt vården flytta med«.
– Men varken utökad hemtjänst eller hemsjukvård matchar behoven där innanför hemmets väggar.
För dessa smygande förändringar finns inget politiskt beslut i riksdagen, inget stöd i någon ny lag. De bara sker, och slutsatsen är oundviklig: De anhöriga, som redan idag står för tre fjärdedelar av all äldreomsorg, måste göra ännu mer.
Å andra sidan: Det finns möjligheter. Vi har lyft fram goda exempel i våra artiklar, och funnit öppningar. Avlastningshemmet Kinesen i Blackeberg, medvetna och tuffa anhöriga som orkar och vågar ställa krav, det nya samarbetsavtalet på Gotland – och SPFs förestående uppgradering av kampen för anhöriga – allt detta pekar på något nytt.
Detta nya verkar bottna i en insikt om att »De anhöriga« faktiskt är 1,3 miljoner personer. Så många individer kan inte passas in i någon paketlösning. Lyhördhet och verkligt intresse för den enskilde människan måste bli ledstjärnorna.
Brist på stöd gör inte att en anhörig slutar hjälpa sin livskamrat. Just därför har ett samhälle som respekterar sina medborgare egentligen inget annat val än att skärpa sig. Förbättrar man inte stödet till anhöriga får man i stället en våldsam vårdnota när dessa i sin kärlekshandling nöts ner i förtid. Det är den onda cirkelns logik.
Samtidigt vet vi att det i en ekonomiskt pressad kommun ligger nära till hands att inte se, att välja att ta de anhörigas insatser för givna. Särskilt när den där kommande vårdnotan kan skickas till landstinget.
SPFs ledamöter i pensionärsråden i kommuner och landsting bör agera mot en sådan politisk cynism. Därmed kan de bli motorer för ett bättre anhörigstöd. Ett förslag till strategi:
– Ta reda på vilket sorts anhörigstöd medlemmarna på orten vill ha.
– Ställ politikerna den enkla frågan om hur de anhöriga ska orka vårda, och begär besked när de tänker leverera ett bättre stöd.
Om ett drygt år går Sverige till val. Fram till dess lyssnar partierna med skärpt uppmärksamhet. Argumentet går inte att avfärda med intellektuell och moralisk heder i behåll: Kravet på stöd från samhället syftar inte till att ersätta anhörigas insatser utan att göra dem möjliga.
Jan Arleij
jan.arleij@veteranen.se
