Biologiskt släktskap betyder inget för barns relation till äldre. Engagemang och omtanke är viktigare, visar ny svensk forskning.
Biologiska anknytning är ovidkommande för många barn. Det menar sociologen Linn Alenius Wallin som har forskat om relationer mellan barn och bonusfar- och morföräldrar. Wallin är verksam vid Lunds universitet och har gjort en rad intervjuer med barn och vuxna i denna typ av relation.
Hennes forskning, som nu har presenterats i en avhandling, visar att det enligt barnen var engagemanget hos bonusfar- och morföräldrarnas som var helt avgörande.
– Antingen var de engagerade eller så var de inte det. Det och inget annat avgjorde relationen, säger Linn Alenius Wallin i en kommentar och fortsätter:
– När bonusfar- och morföräldrar engagerade sig såg barnen dem som ”riktiga” släktingar, och om de inte engagerade sig sågs de inte som släktingar alls, säger Linn Alenius Wallin.
Enligt Walling beskrev barnen att det viktigaste i relationen var att behandlas rättvist – så som de föreställde sig att ett biologiskt barnbarn skulle behandlas.
Hon anger också att det är tydligt att äldres tidigare liv och kön spelar roll.
– Många män som får bonusbarnbarn upplever det som en andra chans att ge omsorg senare i livet. Bland kvinnorna däremot kunde man ana något som jag kallar omsorgströtthet. De kanske hade jobbat inom vårdyrken och gett så mycket omsorg att den förmågan nu blivit förbrukad.
Det fanns också skillnader där bonusbarnbarnen var gemensamma eller den ena personens biologiska barnbarn, enligt Wallins forskning.
– Det finns en övertro i den äldre generationen att biologiska relationer ska vara starka, att man alltid ska vilja umgås med sin biologiska familj. Allt annat är avvikande och lite skamligt. Ofta hjälpte kvinnorna i studien sina män att upprätthålla nära band med sina biologiska barnbarn.
Alla äldre i intervjuerna var måna om att inte stå i vägen för biologiska far- och morföräldrar. Men där exempelvis den biologiska far- eller morföräldern var död eller frånvarande klev bonusföräldern in med en större självklarhet, enligt Linn Alenius Wallin.
Hon lyfter även barns roll som “omsorgsgörare” i familjer.
– Vi ser ofta omsorg som något som riktas mot barn, och att barn inte ska behöva ge omsorg själva. Trots goda intentioner osynliggörs därmed mycket av den omsorg barn faktiskt ger. Alla barn jag talade med kunde ge exempel på hur de tog hand om sina bonusfar- och morföräldrar och att det kändes bra att hjälpa till, både praktiskt och känslomässigt, säger hon och fortsätter:
– Till exempel anser vuxna ofta att de leker för barnets skull, men de barn jag intervjuade ansåg också att lek var något de gjorde för den vuxne, och barnen anpassade lekarna så att de passade bonusfar- eller morförälderns hälsa och vigör, avslutar Linn Alenius Wallin.
