Trots att äldreomsorgen är bättre rustad nu än i våras dör en lika stor andel äldre till följd av covid-19. Det konstaterar Sven Erik Wånell, sekreterare i Coronakommissionen.
Han framträdde tillsammans med Marta Szebehely, professor emeritus i socialt arbete med inriktning mot äldre vid Stockholms universitet på webbinariet ”Äldreomsorgen och coronapandemin” som arrangerades av Arena Idé, ABF Stockholm och ABF Göteborg i onsdags (20/1).
– Vi vet egentligen inte vad det beror på att så många dör trots att det nu finns skyddsutrustning, att smittspårningen är bättre och att det görs snabbtestning, sa Sven Erik Wånell som också varit chef för Äldrecentrum.
Svag lag
De strukturella problem som coronakommissionen lyfter fram i sitt delbetänkande och som berör personalens arbetsförhållanden förklarar sannolikt mycket av katastrofen, liksom att den andra vågen i så hög grad fortsätter att skörda liv på våra äldreboenden. Men osäkerheten är stor.
– Det finns välskötta boenden som har många avlidna och andra med sämre rykte som har klarat sig bra genom pandemin. Vi behöver ta reda på mer för att förstå det här, sa Sven Erik Wånell (bilden).
Marta Szebehely menade att Socialtjänstlagens lågt ställda krav på vad äldreomsorg ska uppnå för kvalitet måste höjas väsentligt.
– Arbetsvillkoren är problematiska i Sverige. De grundläggande problemen är inte lösta. Det krävs mer resurser, bättre utbildning, men också förutsättningar för den utbildade personalen att använda sin utbildning, sa Marta Szebehely.
– Det är faktiskt de med bäst utbildning som rapporterar störst benägenhet att lämna yrket.
Syn på personal
Samhällets syn på äldreomsorgen, på de äldre som bor där och på personalen som arbetar behöver förändras och byggas på mer kunskap, bättre insikt och ett större engagemang, betonade båda föreläsarna.
Sven Erik Wånell slog exempelvis fast att personalkontinuiteten har blivit allt sämre, trots att man alltsedan 1990-talet har argumenterat intensivt för att just kontinuitet spelar en nyckelroll och måste förbättras.
Han pekade också på att nuvarande och tidigare regeringar brustit genom att inte åtgärda de stora språkbrister som präglar delar av äldreomsorgen.
Glöms ändå bort
Andra försummelser som kan ha haft betydelse för den stora smittspridningen handlar om boendemiljön.
– På ett äldreboende bor man tätt, man umgås mycket, man får kroppsnära och omfattande omsorg av många anställda. Äldreboenden utgörs också av byggnader tänkta för ett bra socialt liv och är inte sjukhus med avskalade ytor lättare att hålla rena, exemplifierade Marta Szebehely.
Men något kommer emellan som gör att nödvändiga analyser och reformer uteblir. Kanske handlar det i grunden om ålderism.
– Trots alla dessa och andra kända omständigheter glömdes äldreomsorgens särskilda utmaningar bort. Vi ser det också i andra länder, något som konstaterats av OECD, WHO och internationell forskning.
Går att betala
Kostnaderna för att göra ett nödvändigt omtag är lika stora som summan av alla försummelser, resonerade forskarna.
– Skattehöjningar tror jag blir helt nödvändiga, men det handlar också om större politiska prioriteringar. Idag går cirka tre procent av BNP till äldreomsorg. Det är fullt möjligt för ett rikt land som Sverige att ha råd med de investeringar som behövs, framhöll Marta Szebehely (bilden).
Sven Erik Wånell varnade för att behoven av mångmiljardsatsningar riskerar att komma i skymundan när vardagen återkommer.
Den utredning om en ny äldreomsorgslag som regeringen tillsatte samma dag som Coronakommissionen la fram sin rapport får inte bli statsmaktens svar på resursfrågan.
– Det räcker definitivt inte med att tillskapa en äldreomsorgslag. Jag hoppas verkligen inte att frågan om behoven av resurser kommer att begravas i någon utredning. Att skjuta till stora skattemedel blir ofrånkomligt om vi ska kunna lyfta äldreomsorgen, sa Sven Erik Wånell.
I frontlinjen
Arena Idé har nyligen publicerat rapporten ”Att stå längst fram” som är en skildring av villkoren för medlemmar i Kommunal under coronakrisen våren 2020.
Rapporten är ett försök att skildra vad som hände när medlemmarna i Kommunal hamnade i coronakrisens frontlinje, och hur de kämpade för rätten att skydda sig själva och andra från smitta.
– När medlemmarna i Kommunal krävde skydd mot coronasmittan blev de svikna. Av Sverige, som struntat i att bygga upp en beredskap för pandemier, fastän alla visste att en influensapandemi skulle komma förr eller senare. Inte om, utan när. De blev svikna av sina arbetsgivare. Och av myndigheterna, säger rapportförfattaren Lisa Pelling, som också är utredningschef på Arena Idé.
