Om de städade mannens bostad fick de titta på tv efteråt. Ja, så såg det ut när teven anlände till de här barnen i Gröndal i Stockholm på 1950-talet. Barndomsminnen som blev teater.
”Dagens äldre var västvärldens första tonåringar. De gav oss jazz, pop och rockmusik, tonårsmoden och chockerande frisyrer. De klev ut i livet som den första generationen att kunna göra livsval oberoende av föräldrarnas bakgrund.”
Så skriver Dalateatern om föreställningen Så vitt jag minns som bygger på intervjuer med äldre.
Två av personerna som intervjuades för att berätta om sina barndomsminnen var Gunilla Barkar och Birgitta Gradén som båda är medlemmar i SPF Seniorerna Falun där de har varit engagerade i projektet Tillsammans – mindre ensam.
Gunilla Barkars barndomsminne från 1958 när familjen köpte tv var en av de framträdande delarna i föreställningen.
”Mamma tyckte det var förskräckligt”
– En man i Gröndal i Stockholm, där vi bodde då, köpte en tv och vi flickor fick titta ena dagen om vi städade, dammsög och torkade fönster. Sen fick pojkarna titta en annan dag efter att de tvättat bilen och dammsugit den invändigt, säger Gunilla Barkar och fortsätter:
– Det tyckte min mamma var förskräckligt och sa att vi inte skulle behöva städa hos honom för att få se på tv så hon tömde sparkapitalet och köpte en tv åt oss. Det blev ingen semester det året…
”Väldigt roligt”
Dalateatern körde nio föreställningar runt om i länet i maj och en förkortad version på tio äldreboenden.
– Det var jätteroligt. Och kul att få vara med och påverka också. Jag har inte varit med om att skådespelare upprepar ordagrant vad jag har sagt. Det var speciellt, men som sagt väldigt roligt.
