Läsaren Christina skriver om livet under sex månader med corona. En berättelse om svårigheter och hopp. Om sorg och lycka.
Vem kunde tro att en pandemi i Sverige skulle bli verklighet!
I min värld fanns inte tanken, och fortfarande efter sex månader med coronavirus känns det som en väldigt främmande tillvaro. Nya ord har blivit en del i vardagen. Folkhälsomyndigheten, äldre äldre, riskgrupp, hålla i och hålla ut med flera.
Plötsligt försvann alla nära möten med släkt och vänner. Bokcirkeln, bridgen, syskonringen, alla styrelsemöten, seniorbion, lunchträffar – allt stannade bara av. Värst av allt, det påtvingade avståndet till barnbarnen. Den känslan delar jag med ett otal mor- och farföräldrar.
Problem är till för att lösas
Så det praktiska. Hur ska jag få hem mat? Vem ska gå till apoteket? Hur ska jag kunna klippa mig och hur ska jag få min tand lagad? En massa vardagliga bestyr som jag förut tagit hand om som en självklarhet blev plötsligt stora problem. Men är det något jag lärt mig i den här pandemin så är det att problem är till för att lösas. Nu handlar jag på nätet, klippte mig utomhus hos min vanliga frissa och fick hjälp av kyrkan med apoteket. Tanden fick vänta men för att inte förlora hoppet fick jag en tid om två månader. Det kändes bra.
Deltog i begravning på nätet
Digitala möten blev plötsligt en verklighet. När en god vän plötsligt gick bort kunde vi delta i begravningen på nätet. Det var inte som att fysiskt vara där men kändes ändå nära.
En av mina bästa väninnor hade vid pandemins utbrott varit sjuk ett par månader. Hemtjänst varje dag eftersom kroppen svek, men hon var pigg i huvudet och vid gott mod trots sina snart 90 år.
När viruset blev ett hot blev den enda förändringen en flaska handsprit i hallen. Där kunde komma upp till tio olika personer från hemtjänst och hemsjukvård per dag och ingen av dem hade någon form av skyddsutrustning.
Vem orkar leva under sådana förhållanden?
Jag såg detta på nära håll eftersom jag besökte henne ett par timmar varje dag. Ett stort antal läkare blev involverade var och en expert på sitt område. Läkarna hade sinsemellan ingen kontakt varför det blev kaos med mediciner och behandling.
Min väninna blev alltmer förvirrad och till slut blev det nödvändigt att placera henne på rehab. Där ingick det inte i rutinerna att behandla tillfälliga försämringar på plats utan man skickade henne till sjukhus över en natt, tillbaka igen för fjorton dagars isolering eftersom hon tillbringat en natt på sjukhus. Gammal, sjuk, förvirrad, inga anhöriga eller vänner på besök. Ensam på ett rum med personal i rymddräkter som dök upp med jämna mellanrum. Min väninna dog i slutet av juni. Viruset var inte den direkta orsaken, men vem orkar leva under sådana förhållanden?
Vad gör då att livet ändå känns uthärdligt mitt i coronan?
Vi väntar på vaccinet. Och då…
Som tur är kan man träffas ute. Om det hade varit i november! Hemska tanke!
Ett par gånger i veckan träffas vi, några damer, utomhus. Vi fikar, pratar och har det väldigt trevligt.
Böcker, korsord, filmer har blivit en guldkant. I dagarna har jag beställt ett pussel på 3000 bitar som jag ska bre ut på matbordet. Eftersom inga matgäster dyker upp är det väldigt ledigt.
Telefonsamtal med vänner som legat i träda och vänner som alltid funnits där piggar också upp.
Att klappa dotterns katter duger bra som fysisk kontakt i brist på annat.
Så hände det mest fantastiska! Det kom ett barnbarnsbarn! Får bara se men inte röra men det räcker en bra bit. Livet går vidare!
Så har det blivit september. Vi verkar just nu ha klarat av det värsta scenariot. Men vi väntar på vaccinet. Och då……….
Christina Palm SPF Seniorerna Trollhättan
