I år firar vi hundra år av allmän och lika rösträtt. Valet 1921 ledde till att riksdagen fick sina första kvinnliga ledamöter. Talmannen var så ovan att han bad att få fortsätta säga Mina herrar.
Den 10 januari 1922 öppnades riksdagen och historia skrevs. Bland de 380 ledamöterna fanns nu fem kvinnor: Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Bertha Wellin, Agda Östlund och Nelly Thüring. Fem kvinnor bland 375 män.
Efter en drygt tre decennier lång kamp hade kvinnor äntligen blivit både röstberättigade och valbara. Vägen dit hade varit lång och krokig och många riksdagsförslag om allmän och lika rösträtt hann falla innan ja-sidan till slut vann 1919.
Det är kanske lite svårt att tänka sig idag men då var det för många en skrämmande tanke att alla vuxna, både män och kvinnor, skulle ha rätt att rösta.
Kampen om kvinnlig rösträtt tog fart på riktigt i början av 1900-talet då flera föreningar för politiskt aktiva, från både höger och vänster, bildades. De slogs ihop till Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) med Anna Whitlock som ordförande och inledde ett intensivt påverkansarbete.
De höll föredrag, delade ut flygblad och ordnade namninsamlingar. Flera hundra tusen skrev under för kvinnlig rösträtt.
Så kom de till slut, orden så många väntat på. I riksdagens skrivelse Nr 40 från december 1918 kan man läsa att man nu räknar med att ”politisk rösträtt skall genom grundlagsändring tillkomma jämväl kvinnorna”. Året därpå klubbades beslutet om kvinnlig rösträtt igenom och ytterligare två år senare fick myndiga kvinnor äntligen gå till valurnorna.
Vägen till kvinnlig rösträtt
1862
Rika och ogifta, myndiga kvinnor får rösta i de kommunala valen. De blir dock återigen omyndiga när de gifter sig och förlorar därmed sin rösträtt
1884
En ogift kvinna blir myndig vid 21 år. Samma år lägger liberalen Fredrik Theodor Borg fram en motion i riksdagen om kvinnlig rösträtt, men den faller
1902
Över 120 000 personer strejkar för att få allmän och lika rösträtt i riksdagens två kamrar
1903
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) startas
1909
Kvinnor blir valbara till stads- och kommunfullmäktige
1912
Den liberala regeringen lägger fram ett lagförslag om kvinnlig rösträtt, det röstas ned av första kammaren
1918
Lagförslaget läggs återigen fram och nu går det igenom, det krävs dock två grundlagsändringar för att kvinnlig rösträtt ska bli möjligt i praktiken
1919
Riksdagen beslutar att införa allmän och lika rösträtt
1921
Det första riksdagsvalet där kvinnor både får rösta och är valbara hålls. 47 procent av de röstberättigade kvinnorna deltar
I januari 1922 kunde de fem första kvinnliga ledamöterna slå sig ner på sina platser i riksdagen. De representerade olika politiska riktningar men kom att samarbeta över gränserna i flera frågor.
Trots att de utgjorde en minoritet i riksdagen lyckades de lyfta fram många frågor som inte diskuterats tidigare, frågor om jämställdhet, kvinnors arbets- och pensionsvillkor, sexualupplysning och moderskapspenning. ”När man riktigt vill någonting, så får man mod”, som Agda Östlund sa en gång.
Sveriges hade vid den här tiden ännu en tvåkammarriksdag, det skulle vi fortsätta ha fram till 1971.
Riksdagens 380 ledamöter var fördelade i första kammaren, med 150 ledamöter, och andra kammaren, med 230. Kerstin Hesselgren var den enda kvinnan att ta plats i första kammaren.
Ledamöterna där välkomnades av talmannen, som uppmärksammade det historiska som just hade hänt: ”Denna riksdag är ju i det hänseendet anmärkningsvärd, att nu för första gången en kvinna tagit plats ibland oss. Jag ber att få hälsa henne välkommen och uttala den livliga förhoppningen, att hennes arbete här må bliva henne till tillfredsställelse och oss till gagn”.
De första kvinnorna i riksdagen
Bertha Wellin (1870-1951)
Växte upp på Öland och arbetade som sjuksköterska. Wellin var med och bildade svensk Sjuksköterskeförening och Stockholms moderata kvinnoförbund och var den första kvinnan att väljas in i andra kammaren av nuvarande Moderaterna. Hon satt kvar i 14 år och drev flera frågor som rörde jämställdhet.
Nelly Thüring (1875-1972)
Föddes i Mala utanför Hässleholm och växte upp under fattiga förhållanden. Som vuxen drev hon en egen fotoateljé och var den första kvinnan att väljas in i Göteborgs stadsfullmäktige. Valdes in i riksdagen under socialdemokratisk partibeteckning och satt i andra kammaren i sex år där hon blev känd som en vass och skicklig debattör.
Elisabeth Tamm (1880-1958)
Växte upp på godset Fogelstad i Julita och tog som vuxen över skötseln av gården. Började sin politiska bana i kommunal- och landstingspolitiken och valdes in i riksdagens andra kammare från en kvinnolista för Liberala Samlingspartiet. Hon satt kvar i tre år, senare var hon med och grundade Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad.
Kerstin Hesselgren (1872-1962)
Föddes i Hofors och utbildade sig till fältskär och sanity inspector i England. Var Sveriges första bostads- och yrkesinspektris och kom in i politiken via centralförbundet för Socialt Arbete. Hesselgren var den första, och länge enda, kvinnan i första kammaren och satt i riksdagen i tolv år. Hon var före sin tid då hon drev frågor om bland annat sexualupplysning.
Agda Östlund (1870-1942)
Växte upp i en arbetarfamilj i Köping och yrkesutbildade sig till sömmerska. Var ordförande i Stockholms allmänna kvinnoklubb och var med och grundade Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Satt i riksdagens andra kammare i 18 år. Var en skicklig talare som talade ur arbetarkvinnornas perspektiv.
Kerstin Hesselgren togs emot med varma lyckönskningar, men nog var det lite underligt att det nu fanns en kvinna i salen.
Som talmannen sa: ”Jag hoppas, att hon icke tager illa upp, om jag, åtminstone så länge hon är ensam i sitt slag i kammaren, fortfarande gentemot kammaren begagnar mig av den gamla titulaturen Mina herrar!”
Första kvinna att kliva upp i talarstolen och lägga fram en motion blev Agda Östlund. Hennes politiska engagemang hade väckts i samband med storstrejken för rösträtt 1902, efter det blev hon medlem i Stockholms allmänna kvinnoklubb och reste ut på många långa resor runt om i Sverige för att försöka få kvinnor att engagera sig politiskt.
Agda Östlund var en skicklig talare, hennes jungfrutal lovordades i pressen och omnämndes på förstasidan i Dagens Nyheter. Förslaget, som hon skrivit tillsammans med sin socialdemokratiska partikamrat Gustaf Wahl och som handlade om att staten skulle ta ansvar för att ordna arbeten åt tuberkulossjuka konvalescenter, röstades ner men Östlunds tal markerade en ny era för svensk politik. En där kvinnorna äntligen fick delta i riksdagens arbete.
Det skulle dröja ytterligare några decennier innan Sverige fick sitt första kvinnliga statsråd i Karin Kock. Vem som blir första kvinnliga statsminister återstår att se…
Text Helena Nilsson
Foto riksdagsförvaltningen
