I dag (1/10) hävs besöksförbudet på landets särskilda boenden för äldre. Många gläds åt att äntligen få träffa sina anhöriga igen efter ett halvårs förbud. Karin Bäcklin och hennes mamma Ulla-Britt Österberg är glada över beslutet.
Det har varit ett tufft halvår för många äldre och deras anhöriga som inte har fått ses fysiskt sedan i våras. Karin Bäcklins mamma Ulla-Britt har tyckt att det har varit väldigt jobbigt att inte få träffa sina två döttrar och barnbarn.
-Barnen är ju det bästa man har, säger hon och får lite tårar i ögonen.
För Karin och hennes syster Eva har det också varit en smärtsam period. De har sett hur deras mamma lidit och mått allt sämre, psykiskt.
-I början fick de inte ens gå ut på mammas boende, de fick inte ta hissen. De var väldigt noggranna med allting och på sätt och vis är det klart att det var bra. Bara två blev sjuka där, och de klarade sig. Men samtidigt är det ju en avvägning hela tiden, mamma har inte alls mått bra psykiskt under det här halvåret, säger Karin.
Fick vinka till mamma på balkongen
Karin gick ibland till boendet och stod på gården nedanför balkongen två trappor upp där Ulla-Britt bor.
-Jag ringde personalen och mamma fick komma ut på balkongen. Där stod jag och ropade, men det var svårt för henne att höra, så jag brukade ringa samtidigt. Det kändes väldigt frustrerande, man ville ju så gärna träffa henne…
På Mors Dag ville Karin och hennes syster Eva gratta sin mamma, gärna på lite närmare håll än balkongen. De lyckades få det till att Ulla-Britt fick komma ner till det höga staket som omgärdar gården på boendet. Döttrarna på ena sidan, mamma på den andra.
-Först var hon glad åt att se oss, men sen kändes det konstigt med staketet mellan oss. Mamma blev ledsen och började tro att det var henne det var fel på. Hon såg ju andra som gick fritt utanför staketet och förstod inte varför hon inte kunde få komma ut. Vi påminde hela tiden om att det var på grund av corona, men ändå kändes det väldigt frustrerande allting.
Depression lika farligt som cancer
I takt med att tiden gick och Ulla-Britt blev alltmer ledsen, kände sig Karin och hennes syster oroliga och frustrerade. De läste artiklar där alltfler ifrågasatte isoleringen av äldre, bland andra Yngve Gustafson, professor i geriatrik, som sa att ”depression hos gamla är lika farligt som cancer”.
-Vi började skicka artiklar till personalen på boendet och få till en diskussion kring det här. Mamma mådde inte bra, det var uppenbart, och hon behövde få komma ut och träffa oss lite för att få igång livslusten igen. Det gick så långt att hon sa att hon hellre ville dö.
Till slut, mot slutet av sommaren, fick de ses lite försiktigt, vid ett speciellt bord precis innanför staketet på boendets gård. Det var alltid någon i personalen med och Karin och hennes syster fick absolut inte ta i mamma, inte heller ta upp något hon tappade.
Kan du sitta lite närmare?
-Man kände sig övervakad, men det var bättre än ingenting, säger Karin. Men egentligen ville man ju bara hålla om henne. ”Kan du inte sitta lite närmare?”, kunde hon säga, men vi var ju tvungna att hålla tvåmetersregeln.
Till slut, för bara ett par veckor sedan, fick Karin göra ett undantag för sin mamma och ta med henne ut på en promenad, i rullstol, eftersom hon inte orkar gå så långt. De gick ner till en brygga och tittade på änderna och barnen som lekte.
-Mamma var så lycklig, hon pratade med alla hon såg och var så glad.
Äntligen får de komma in
Och nu har äntligen dagen kommit när Karin och Eva återigen får gå in till sin mamma.
-Det ska bli härligt. Just idag kan jag inte gå dit, men Eva skulle gå. Vi har fått ett brev med förhållningsregler, vi får bara vara på mammas rum, tvätta och sprita händerna, använda munskydd och förkläde, och självklart vara symtomfria.
Fortfarande lite villkorat, men ändå, de får sitta tillsammans. Med mamma.
