Coronakommissionen föreslår att kommunerna ska anställa läkare i äldrevården. Men det vore en förändring som inte leder rätt och som politikerna kan krypa bakom efter årtionden av misslyckanden med att förse de äldre med tillräckliga läkarresurser, skriver distriktsläkaren Bengt Järhult, verksam vid vårdcentralen Ryd i Linköping.
Coronakommissionen föreslår att kommunerna ska få möjlighet att anställa läkare för att öka den medicinska kompetensen i äldrevården.
Är det ett klokt förslag eller en förändring som politikerna kan krypa bakom efter årtionden av misslyckanden med att förse de äldre med adekvat läkarresurs?
Stora rockader kan se bra ut på pappret men det är innehållet i verksamheten som är det viktiga. Ädelreformen och kommunaliseringen av skolan förskräcker. Det är kommunerna som i årtionden minskat äldreomsorgens resurser med en pågående omfattande nedläggning av äldreboenden.
Se på kommunernas skolhälsovård. Enligt skolläkarföreningen behövs en dubblering av tidsinsatserna och sämst är friskolorna. Varför ska vi då tro att kommunerna kommer att garantera den medicinska kompetensen i äldrevården med dyra läkare?
Det är inte så konstigt att kommissionen hamnat i detta förslag. Bland de utmärkta ledamöterna finns bara en läkare som är pensionerad och utan egen erfarenhet av äldreomsorg. Trycket att komma med en lösning har varit stort.
Jag är den förste att kritisera regionerna för deras oförmåga att bygga ut primärvården, den nära vården, med en läkartillgång av europeiskt snitt. Detta så att människor, särskilt äldre multisjuka, har en egen, fast, kontinuerlig läkare som också över tid kan följa den starkt vårdbehövande i hemsjukvård och på äldreboende intill livets slut.
Det finns 4000-5000 praktiskt verksamma allmänläkare som sköter nästan all äldrevård men dimensioneringen borde vara det dubbla. Ett flertal försök i Sverige med förstärkt läkarbemanning, kring 1 läkare per 1000 invånare, visar att nästan all avancerad vård kan ske nära patienten, att sjukhusen avlastas, att önskemål om att få dö i hemmiljö kan tillgodoses och att samma läkare följer sjukdomsförlopp och vårdinsatser.
Denna dimensionering ligger efter flera statliga utredningar om nära vård som möjliga beslut. Detta skulle kunna tvinga regionerna att leva upp till sina löften sedan 40 år att satsa på primärvården med sina multisjuka äldre.
Varför är kommissionens förslag att kommunalisera läkarna i äldrevården att hoppa ur askan i elden? Läkare ingår i ett kollektiv med tät professionell samverkan mellan sjukhus och vårdcentral men också inom vårdcentralerna.
Apparatur, olika lokala kompetenser och specialfunktioner (sköterskor) är samlade på den lokala enheten.
Att ur denna lokala enhet bryta ut särskilda kommunala äldreläkare, som blir isolerade från sin kollegiala samhörighet, kommer medföra stora rekryteringssvårigheter.
Privatiserade läkarbolag, som sköter äldreomsorgen i Stockholm, har knappast imponerat i coronatider och får i kommissionens rapport svidande kritik. Dessutom är flertalet kommuner för små om man nu tänker sig att kommunerna ska upphandla läkartillsynen från privata bolag.
På flertalet orter skulle kommunala läkare bli ensamma och ha svårt att upprätthålla sin kompetens. Så var det på 70-talet när många kommuner hade egna läkare.
Vårdtyngden och multisjukligheten är ofantligt mycket större idag. Risken är uppenbar att också marginaliserade läkare, problemläkare, icke specialiserade läkare skulle bli de som söker tjänsterna om de alls går att besätta.
Kommissionen är medveten om att kommunala läkare kan bli en flopp och anger att ”regionerna säkerställer att äldreomsorgen får tillgång till de läkarresurser som den behöver inom ramen för primärvården”.
Men det är ju detta som regionerna aldrig har gjort och det hjälper inte att kommissionen föreslår att kommunerna ”ska vässa sin förmåga som kravställare”. Kommissionens förslag ökar snarast otydligheten i jämförelse med idag om vem som bär ansvaret för läkartillgången och preciserar inte behoven i tjänstevolym eller tidsinsatser. Det är en dålig analys!
Satsa istället entydigt, med 100 procent ansvar, på läkarna på befintliga vårdcentraler för de dagliga praktiska insatserna i äldrevården.
Låt oss få en allmänläkartäthet som i nordiska grannländer.
Staten bör i den utredning som socialministern tillsätter i dagarna tvinga regionerna att prioritera de svåraste sjuka.
Ställ krav på minimibemanning i läkarinsatserna i äldrevården kopplat till vite om det inte uppfylls. Låt den lilla specialistdisciplinen geriatrik, som också har rekryteringssvårigheter, bli konsultfunktion, med ett tydligt utbildningsansvar för de tusentals allmänläkarna.
Geriatrikerna kan själva aldrig sköta äldrevården – vilken är 25 procent av svensk sjukvård.
Att regionerna behåller läkaransvaret för den dagliga praktiska vården hindrar inte att funktionen Medicinskt Ledningsansvarig Läkare (chefsläkare) tillskapas.
I flertalet kommuner blir det ett deltidsuppdrag. En förstärkning av den medicinska kompetensen i hygien, för personalens utbildning, etc, behövs, detta för att bättre lösa principiella frågor tillsammans med kommunens ledningsansvariga sköterska (MAS).
Bengt Järhult
distriktsläkare, Linköping
