- Det är alarmerande att vi talar om självbestämmande när det faktiskt är omöjligt i verkligheten, säger Maria Söderberg som forskat på flytt till äldreboende.
Enligt lagen ska äldres självständighet och självbestämmande stå i centrum, men i praktiken är det pengarna som avgör, menar Maria Söderberg. I arbetet med sin avhandling Hänsynstagandets paradoxer. Om äldre, närstående och biståndshandläggare vid flytt till särskilt boende, vid Lunds universitet, har hon intervjuat äldre, anhöriga och biståndshandläggare i en mellanstor kommun i södra delen av Sverige.
Biståndshandläggarnas uppdrag är omöjligt. De ska tillmötesgå de äldres behov, samtidigt som de måste hålla hårt i platserna som är alldeles för få för att möta behoven. Ett problem är att yrkeskåren är för svag och inte protesterar mot platsbristen och de dåliga villkoren, utan tvärt om använder sig av retorik som bidrar till att dagens struktur kan behållas.
På pappret ser det ut som om riktlinjerna följs. I mötet mellan äldre och biståndshandläggare talas det om självständighet och självbestämmande, trots att samtalet egentligen går ut på att få de sökande och delvis även anhöriga att acceptera att en flytt inte är aktuell.
– Man talar mycket om idealet att kunna klara sig själv i det egna boendet trots att det i praktiken handlar om ekonomi och befintligt utbud av äldreboenden, säger hon.
Det här sättet att idealisera hemmaboendet bidrar till att man sopar undan problemen. Platsbristen inom äldreomsorgen inte får den dignitet som den borde ha på den politiska dagordningen, menar Maria Söderberg.
– Det behövs mer diskussion om hur välfärden ska se ut och då gynnas ingen av att platsbristen göms bakom en retorik om äldre personers självständighet och självbestämmande.
