”Varför stal regeringen 258 miljarder ur AP fonderna?” Det är en ständigt återkommande fråga inom pensionärsrörelsen och SPF-leden. Men det var ingen stöld. Däremot ett gigantiskt misstag.
Många av er känner säkert igen diskussionen. Läsare hör med jämna mellanrum av sig till redaktionen och ber oss ta fram ”sanningen om de försvunna miljarderna” – som om de hade fått stanna i AP-fonderna faktiskt hade hejdat åtminstone den första bromsen 2010 från att slå till och sänka pensionerna.
Faktum är att Veteranen redan har rett ut frågan 2010. Det har aldrig varit fråga om en stöld. Ordet är retoriskt effektivt, men leder tanken fel. Det är nämligen tre olika demokratiskt fattade riksdagsbeslut som ligger till grund för överföringen av pengarna.
Inget löfte
I korthet är förklaringen följande:
Ett riksdagsbeslut 1998 bestämde att staten skulle stå för kostnader för efterlevandepension och förtidspension, till skillnad från tidigare. Garantipensionen lämnade också gamla pensionssystemet och togs över av staten. Dessutom innebar det nya pensionssystemet att ersättningar från socialförsäkringar och a-kassan blev pensionsgrundande och att dessa avgifter betalas via statsbudgeten.
För att staten skulle kunna betala flyttades därför pengar från AP-fonderna till statskassan.
Men något löfte om att dessa pengar skulle återbetalas till AP-fonderna har aldrig givits.
Räknade fel
Statens nya kostnader värderades till 340 miljarder, en engångssumma. För att inte skaka AP-fonderna för mycket valde politikerna att låta en första delbetalning stanna på 258 miljarder.
Men politikerna räknade fel. Det blev helt enkelt för mycket för pensionssystemet. Den kraftiga åderlåtningen av AP-fonderna bidrog starkt till att pensionssystemet försattes i så stor obalans att den automatiska bromsen kom att utlösas 2010.
Att kravet på återbetalning lever vidare beror i hög grad på SPF och de övriga fyra rikstäckande pensionärsorganisationerna.
• I den gemensamma rapporten ”Pensionssystemet, blev det som tänkt” från mars 2011 pekas överföringen ut som orsak till den första bromsen och kravet blir följdriktigt att ”Överföringarna av medel från AP-fonden till staten under åren 1999-2001 bör omprövas”.
• Kravet upprepas i organisationernas andra gemensamma rapport som kom i mars 2013.
• Så sent som på SPFs kongress i Jönköping i somras ställde sig också ombuden unisont bakom kravet.
Men någon ”stöld” anklagar man inte parlamentet för att ha begått mot AP-fonderna. Det skulle utarma trovärdigheten i argumentationen, och göra det lätt för politikerna att komma undan pudelns kärna: pensionssystemets underfinansiering.
Löftesbrott
En återföring av de 258 miljarderna till AP-fonderna skulle bidra till att stötta upp ett pensionssystem som vacklar betänkligt och som inte orkar betala ut pensioner som det faktiskt var tänkt och sagt: att bromsen endast skulle kunna sänka pensioner i extraordinära, utomordentligt extrema situationer.
Men så har det som bekant inte blivit, och det är här vi hittar det verkliga moraliska problemet: pensionerna och pensionsrätterna har sänkts och bromsats och backats tillbaka 2010, 2011 och i år 2014. Prognoserna säger också att denna så kallade balansering kommer att göra pensionärernas pensioner fortsatt vingliga under många år framöver.
Detta får betecknas som ett löftesbrott mot medborgarna.
Inte förrän ledande och ansvariga politiker öppet och tydligt medger detta, och dessutom levererar en finansiering av pensionssystemet som förebygger fortsatta pensionssänkningar, kommer svekdebatten att kunna hyfsas till en sakligare nivå.
258 miljarder kommer inte att räcka för att återställa full balans. Men det vore en start.
Jan Arleij
jan.arleij@veteranen.se
