Vikingarna visade vägen, sedan höll sjömän och fängelsekunder i traditionen. Idag har tatueringskonsten lämnat bakgårdarna och hittat helt nya målgrupper.
När författaren Tua Forsström några dagar före jul satte sig tillrätta på Svenska akademiens stol nummer 18 var det många som såg henne som en del av något nytt och fräscht.
Visuellt rådde det ingen tvekan, den 72-åriga finlandssvenskans tatuering på vänster underarm signalerade nya tider. Men den som höjer blicken en smula ska snart se att Tua Forsström hamnat i väldigt gott sällskap. Och då menar vi inte i första hand De aderton – utan snarare den stora grupp seniorer som likt den hyllade Helsingforskan valt att dekorera sig in på bara skinnet.
Hur gick det till när livserfarna svenskar började styra sina steg till tatueringsstudios runt om i landet. När, hur och varför?
Tatueringar har ju folk hållit på med sedan urminnes tider, och i alla möjliga kulturer.
Eftersom många av oss av gammal vana kopplar kroppsliga budskap till sjöfolk och utanförskap känns det helt i sin ordning att vandra längs kajer, pirar och skjul för att söka upp en av den svenska tatueringskonstens främsta företrädare.
– Tatueringar har ju folk hållit på med sedan urminnes tider, och i alla möjliga kulturer. Det var nog det som fångade mig; här kunde jag knyta an till mitt intresse för både symbolik och historia, säger Heidi Hay som vid 56 års ålder är något av en levande legend inom den svenska tatueringskulturen. När hon 1992 öppnade sin egen studio hemma i Kristinehamn fanns det egentligen inga kvinnliga förebilder.
– Folk sa: Jaså jaha, du tatuerar. Men vad lever du på? Man kunde liksom inte acceptera att det var ett yrke.
Fick motta branschens första mästarbrev
Att den första svenska kvinnan med egen tatueringsstudio också skulle vara en av tolv tatuerare som i november 2018 fick motta branschens första mästarbrev kom knappast som någon överraskning.
– Det är ganska coolt att ha fått vara med på hela den här resan, säger Heidi vars status i branschen är så självklar att hon aldrig behövt oroa sig för försörjningen.
Peter Lenken, pensionerad journalist i Alingsås, är en av många som tvingats tänka om sedan det visade sig att hans förstahandsval Heidi Hay hade ett helt års väntetid.
– Det är alltid fest, champagne och fyrverkerier när jag fyller år, ler Lenken som firade 70 år på självaste nyårsafton. Fast tatueringen på hans överarm minner om en annan viktig period i livet:
– I november 2010 gick jag igenom en rätt stor operation. Även om allt gick bra var det en omskakande upplevelse, som nog ledde till att jag tordes göra saker jag kanske annars inte vågat.
Tatueringstankarna var länge en väl förborgad hemlighet.
– Därför hade jag heller ingen att fråga, men en dag gick jag förbi en studio i centrala Göteborg som hette No fear Tattoo. Jag tyckte att det lät rätt fräckt och gick in och tittade i deras mönsterpärmar. Där fanns ett hjärta som såg ut ungefär som det jag tänkt mig.
Men innan det var dags för återbesök och skarpt läge inhämtade Peter döttrarnas klartecken: Kör på farsan!
Ärligt talat kände jag mig rätt nöjd med att jag vågat kliva ur min trygghetszon.
Så kom det sig att Peter Lenken på hustru Birgittas 60-årsdag, en stund efter det sedvanliga paketöverlämnandet, hemlighetsfullt kunde meddela: och så har jag faktiskt en present till…
Peter rullade upp sin vänstra skjortärm och visade stolt det vackra röda hjärtat med hustruns smeknamn: Biggan.
– Först blev hon nog lite chockad, sedan mest glad.
Sjuhundra kronor betalade Peter för sextioårspresenten som kommer att vara livet ut.
– Ärligt talat kände jag mig rätt nöjd med att jag vågat kliva ur min trygghetszon. Bara något år tidigare hade ingen trott att det skulle kunna hända – inte jag själv heller. Nu hör dom ihop: mitt stora operationsärr på magen och det röda hjärtat på överarmen.
På ett gym i gränstrakterna mellan Göteborg och Mölndal hittar vi Håkan Bergh, 69 och Agneta Johansson, 68 som båda låtit sig inspireras av dottern Lisas allt mer omfattande tatueringar.
– Jag började med de här tre luffarprickarna i tumgreppet – ett sätt att hedra min gamla morbror som hävdade att han fått sina prickar av indianernas giftpilar när han var Amerika. Han som väl aldrig rest utanför Göteborg i hela sitt liv…
När Håkan sedan ville gå vidare valde han motiv som ligger hans person nära – en falk på höger underarm för fågelintresset, enkla drag av boxaren Ingemar Johansson och författaren Stig Claesson för att han uppskattat dem så mycket. Var och en på sitt sätt.
– För mig kom bilden av myran först. Jag känner mig lite som en arbetsmyra som slitit i vården i många år, det är ju därför jag har min artros nu, säger Agneta som följde upp med ett bi på vänsterarmen.
– Sedan gjorde jag tre hjärtan som symboliserar mina tre barn. Visst kändes det lite grand, men jag har ju varit blodgivare i alla år så det bekom mig egentligen inte.
Jag tror att vi har en önskan att vilja kommunicera med bilder som betyder något.
En konstnär som Nina Bondeson slutar knappast att berätta i bilder bara för att hon nått en ålder när många andra rundar av sitt arbetsliv. 67 år fyllda har hon gott om både erfarenheter och tankar kring tatueringens roll i det moderna samhället.
– Vi ingår ju alla i en bildkultur, men den bild som syns mest idag är den kommersiella och flyktiga bilden. Jag tror att vi har en önskan att vilja kommunicera med bilder som betyder något, säger Nina Bondeson som bland många illustrationer på den egna huden gärna framhåller kaffekoppen.
– Den återkommer jag ofta till i mitt eget bildspråk. En symbol för det goda i livet, det som nästan alltid finns inom räckhåll, säger hon och fortsätter:
– När jag växte upp i Enskede sågs väl tatueringar som något man mest gjorde i ungdomligt oförstånd, eller kanske ännu värre: om man hamnat i finkan. Det var absolut inget som etablissemanget höll på med. Snarare ett tecken på utanförskap.
– Nu känner jag mest att det är ett underbart sätt att avsluta ett konstnärsliv – att själv bli ett skissblock. Att liksom själv ingå i verksamheten på ett sömlöst vis.
När Heidi Hay 1996 bröt upp från Kristinehamn för att flytta till Göteborg hade branschen fortfarande ett tveksamt rykte.
– Först fick jag inte ens hyra en lokal om jag var öppen med att jag tatuerade, säger hon, men konstaterar i nästa andetag:
– Sedan dess har det förstås hänt otroligt mycket. Lite som att tatueringskonsten klättrat ner från träden, byggt en raket och åkt till månen.
Har du fler äldre kunder nu än förr?
– Ja, så är det. Och det finns ännu fler som gärna vill, men kanske tror att de inte längre har en hud som lämpar sig. Och visst kan det ibland vara lite krångligare om huden är läderartad, men har man kunskapen är det inga problem.
– De äldre kunderna vill ofta knyta sin tatuering till någon speciell händelse. Kanske som en utmaning, eller en ren familjegrej – ett namn är till exempel rätt vanligt.
Gör det ont?
– Det är klart att det känns, men det är inte värre än att man klarar det. Annars skulle ju folk aldrig komma tillbaka.
Var på kroppen sitter en tatuering bäst?
– Gärna armar, ben och rygg där huden inte är så föränderlig.
Vad kostar det?
Det kan variera beroende på motivet, men ett snittpris tror jag är cirka 1 500 kronor i timmen.
Hur vet man att salongen är seriös och noga med hygienen?
– Börja gärna med att kolla salongen på nätet. Där finns det nästan alltid ett galleri så att man kan se vad de håller på med. Försäkra dig om att tatueraren gått en hygienkurs – och får du sedan en bra känsla när du väl klivit in på salongen så är det rätt ställe för dig
Text Lars Hjertberg
Foto Magnus Sundberg
