Vem lufsar där?

Är det en björn, en räv – eller en duva? Vår reporter fick en oförglömlig upplevelse på sin björnsafari. Kanske bara inte av den förväntade anledningen.

Eftersom jag inte ville sitta ensam i ett gömsle i skogen övertalade jag min man Peter att följa med på björnsafari. Vi ska sitta trettiosex timmar i ett gömsle i skogen utanför Edsbyn och förhoppningsvis få se björnen lufsa därutanför. Tänk om den kanske reser sig mot en trädstam och kliar ryggen, vilka häftiga bilder vi kommer kunna ta då!
Peter är inte svårövertalad och alla vi berättar det för blir imponerade. Förväntan ligger i luften redan från start.
Vi träffar vår guide Filip Hedberg och hans sambo Malin Karlsson på fredagen vid ”världens största stol” i Edsbyn. En enorm pinnstol som talar om att här tillverkas det sådana. På håll ser vi de enorma skogarna breda ut sig. Där inne någonstans finns björnarna …
Filip berättar om upplägget, att han kommer att ge oss all information om björnar för oss här. Sen ska vi vidare till en metervedskoja en bit in i skogen, en sån som skogshuggarna bodde i en gång i tiden. Där ska vi äta middag som han lagar över öppen eld. Efter det ska vi vidare till gömslet som ligger ännu längre in i skogen och där vi ska sitta till söndag morgon.
Hälsingland utgör det södra kärnområdet för björnar. Tidigare har det varit elva björnar här i området men nu är det bara två hanar kvar, berättar Filip.
– Det har skjutits björnar under licensjakten och det har gjort att det blivit turbulent. Då ska nya hanar in och para sig med honorna.

Av de två hanarna som rör sig i området är den ena stor – och den andra väldigt stor, säger han. Men den största är skygg och visar sig sällan vid gömslet trots den lockande åteln utanför. Filip lägger mat där varannan eller var tredje dag.
– Det får inte gå för långt mellan gångerna. Man går ju inte till en restaurang som nästan alltid är stängd.
Björnens doftsinne är sju gånger starkare än en hunds. Filip berättar att det var en polis med en gång som gärna hade velat ha en björn som narkotikaspanare. Tyvärr de är inte riktigt lika samarbetsvilliga som hundar …
Vi börjar åka mot metervedskojan på grusvägar genom skogen. På vägen stannar vi vid en källa för att fylla på dunkar med friskt vatten. Det kommer att behövas i gömslet.
Metervedskojan ligger mjukt inbäddad bland blåbärsris och granar. Filip går in och gör upp eld och börjar förbereda vår middag som består av viltskav, rårörda lingon och potatis. Det smakar riktigt gott och vi äter med god aptit medan Filip fortsätter dela med sig av allt han kan om björnarna.

De har inte revir som vargarna, berättar han, utan hemområden. Honorna brukar hålla sig i sitt hemområde men hanarna kan gå långa sträckor.
– En Edsbybjörn kan få för sig att ”nu går jag till Sälen”, säger Filip.
På vissa björnar har Länsstyrelsen satt gps-sändare för att se hur de rör sig. I Tackåsen, inte långt från Edsbyn, finns björnforskare stationerade. Det har hänt att de ringt Filip och bett honom ”stöta ut” en björn om de vill ha dem närmare av någon anledning.
– Då är det bara att spänna på sig skidorna och ge sig ut, säger Filip och skrattar.
Det är högst ovanligt att en björn attackerar en människa. När det hänt har det i de flesta fall skett i samband med jakt. Möter man en björn ska man inte börja gapa och skrika, men göra sig lite stor, låta ”normalt” och sakta gå därifrån åt samma håll man kom ifrån.
– Det här med att göra sig stor har jag sett tranor göra. De fäller ut vingarna och springer mot björnen som då viker undan, säger Filip.

Björnen är ett njutningsdjur. De gillar att ligga och sola och ligger ofta på rygg mitt i solgasset. En annan favoritsysselsättning är att klia sig mot en trädstam vilket de också gör för att sprida sin doft.
Ibland smetar Filip in honung på några trädstammar i närheten av gömslet som lockbete för björnarna.
– Då gnider de in sig mot den för att kunna imponera på honorna och visa att de vet var det finns käk. Jag brukar beskriva dem som opportunister. Det vill säga de äter vad de kommer över och det som dyker upp, säger Filip.
Han säger att han aldrig slutar att fascineras över björnarna och undrar ofta vad de tänker. Ofta blir han också imponerad över vad de kan.
– Jag hade täckt över en död älg en gång med en presenning på vintern. På våren ser jag att presenningen ligger hopvikt och älgen är borta! Det enda som fanns runtomkring var björnspår. Det såg ut som om en människa lite fint hade vikt ihop presenningen.

Det är först nu jag inser att vi inte ens kan stå upprätt härinne

Vi ska snart vidare till gömslet och Filip betonar hur extremt viktigt det är att vi är alldeles tysta när vi kommer fram. Han kommer att köra före oss med sin bil, kliva ur och fylla på åteln. När vi får tecken från Malin ska vi ta vårt pick och pack och helt tysta gå efter henne på stigen som leder fram till gömslet.
Vi sitter andäktiga i bilen, vågar knappt andas. Efter en stund kommer Malin och knackar försiktigt på bilrutan. Vi kliver ur och försöker stänga bildörren så tyst det bara går. Sen smyger vi efter Malin som leder oss in bland träden på en liten stig.
Där är det, gömslet. En låg liten barack målad med kamouflagefärg. Malin hakar upp dörren och vi kliver in. Lite böjda, och det är först nu jag inser att vi alltså inte ens kan stå upprätt härinne. Malin gör tummen upp, visar tyst hur haspen på dörren funkar innan hon drar igen den.

En brits med två liggunderlag på tar upp det mesta av golvytan härinne.
Precis innanför dörren finns en toalett, en porta potti, som man har på båtar. Sen finns en liten bänk med ett Trangiakök och lite andra prylar på. På väggarna sitter bilder på björnar tagna av proffsfotografer härifrån gömslet.
Vi sätter oss och försöker sitta så stilla som möjligt på kanten av britsen och tittar ut genom det långsmala fönstret som finns här. I det finns tre tygbeklädda hål där man kan sticka ut sitt kameraobjektiv och en långsmal hylla under där man kan lägga kameran. SVT har varit här och spelat in till olika naturprogram. Nu är det vår tur.
Vi stirrar ut över den lilla myren. Ungefär 30-40 meter framför gömslet har Filip hällt ut helhavre blandat med melass. Snart kommer säkert en kvällshungrig björn för att glufsa i sig lite.
Eller?

Det prasslar då och då och vi rycker till. Tittar åt vänster, där Filip sagt att det är vanligast att björnen kommer ifrån. Men varje gång är det bara en liten fågel som rört sig eller vinden som får snåren att låta.
På en av bilderna i gömslet ser man en björn stå på ett par större klippblock. De finns på andra sidan myren, vi känner igen dem från bilden. Vi tittar så länge och intensivt på de där klippblocken att det ibland nästan känns som att det sitter en björn där.
Men det gör det inte och nu faller snart mörkret den här vår första kväll i gömslet. Det är ganska jobbigt att sitta alldeles tyst och knappt röra sig. Till slut lägger jag mig ner på britsen ett tag och känner sömnen komma krypande.

Om räven är i närheten är björnen antagligen inte det

Plötsligt är det helmörkt och ingen idé att sitta och speja längre. Vi kryper ner i våra sovsäckar och somnar snart.
När vi vaknar ser jag att Filip hade skickat ett sms när vi redan somnat. Han har en webbkamera uppsatt framför gömslet för att kunna följa vad som händer. Runt 23 på kvällen har han skrivit att de sett ett par ögon i närheten av gömslet, dock lite för lågt för att det skulle kunna vara en björn. Kanske en räv, skriver han.
I så fall är det inget vidare tecken, för om räven är i närheten är björnen antagligen inte det. Räven har vett att hålla sig undan om en stor björn är i faggorna.

Vi äter lite av vår matsäck, ett par mackor och lite dricka. Blir nån kissnödig är det porta pottin som gäller. Man får absolut inte gå ut och kissa bakom ett träd. Precis vid fotändan av britsen står den. Inte tillstymmelse till privat-
sfär.
Dagen gryr och blir allt varmare. Det är augusti och riktigt sommarvarmt ute. Det finns en termometer i gömslet och mitt på dan kryper den upp mot 30 grader.
Ute på myren ligger en dallrande värme och inte mycket till liv syns. En duva landar på marken och börjar picka lite bland allt gott som ligger utstrött till björnarna. Annars ingenting. Det är tyst, tyst, tyst – och tomt.
Malin hade sagt att om det blev riktigt varmt kunde vi haspa upp dörren och ha den lite öppen. Den vetter mot baksidan och det känns inte som högrisk att en björn skulle kliva in där.

Vi dricker vatten och försöker fläkta oss med tidningar och vad vi nu hittar. Om björnen är i närheten ligger den antagligen och pustar under någon gran eller så. Den lär väl inte orka ta sig hit och äta i den här hettan?
Timmarna kryper fram, vi dricker vatten och pillar i oss lite matsäck. Filip skickar ett uppmuntrande sms att chansen ökar när det bli svalare framemot kvällen. Efter 18-tiden är det större chans att björnen kommer.
Vi blir lite på spänn igen när kvällen närmar sig. Nu då, nu måste den väl ändå komma? Vi stirrar återigen mot stenblocken längre fram, och mot buskagen på vänster sida. Varje prassel inger hopp. Tills tröttheten återigen tar över och mörkret börjar lägga sig.

Nä, det blev ingen björn för oss. Men väl en upplevelse ändå. Att sitta på spänn i skogen i nästan två dygn och känna närheten av den. Men bara känna.

Kommentera