Att åka långfärdsskridskor är inte så svårt som det kanske ser ut. Dessutom är det en riktigt behaglig träningsform. Svårigheten en mild vinter ligger i att hitta bra is. Vi hakade på några inbitna skrinnare.
Redan på parkeringen får Ulf Bengtner den första frågan. Så fort han langat fram ispikarna och skridskoskenorna ur bakluckan kommer en senior gående över gruset. Han vill diskutera isar. Havsisar, närmare bestämt.
Ulf Bengtner är bättre rustad att svara på isfrågor än de flesta. Han är ordförande i Göteborgs långfärdsskridskoklubb.
För svaga
Just för tillfället är havsisarna för svaga för att bära, förklarar han för mannen som tackar och gör sig redo att linka bort till sin bil igen. Först suckar han lite. Hans skridskor ligger kvar hemma, han skulle ju bara gå en promenad runt sjön.
– Kan ni förstå? Att jag inte tänkte på att ta med dem!
Solen skiner
För här på Surtesjön strax norr om Göteborg är förhållandena alldeles utmärkta för skridskoåkning just den här dagen. Vi plockar med oss den sista utrustningen från bilen och knallar ner mot bryggorna. Ett par bruna vinterkängor står lydigt vid strandkanten och väntar på sin ägare. Vi är inte dagens enda skrinnare. Isen ligger stadig, solen skiner. Det är bara att åka. Frågan är bara hur man gör.
Några har bytt ut en höftled eller en knäled och åker utan problem.
Hög medelålder
En månad tidigare deltar fotografen och jag på ett introduktionsmöte hos Göteborgs långfärdsskridskoklubb i Västra Frölunda. Tillsammans med ett 30-tal andra nybörjare får vi lära oss grunderna i säkerhetstänk och åkteknik. Medelåldern är hög. Det är ingen slump.
Skonsamt mot kroppen
– Skridskoåkning är en skonsam aktivitet. Inte alls som löpning som är stötigt och belastar knän och leder. Det här är mjuka rörelser. Några har bytt ut en höftled eller en knäled och åker utan problem. Vår äldsta färdledare är över 80 år och många av våra medlemmar är seniorer. Skridskoåkning kräver att man har gott om tid. Det är lite som att spela golf, det tar ofta fem timmar eller mer. Har man ett liv med barn som kräver passning och service kan det vara svårt att få ihop det. Sedan tror jag att det lågintensiva tilltalar de lite äldre, säger Ulf Bengtner.
Redo för väder
Skridskoåkning kräver också att man är flexibel och beredd att åka ut på tur med kort varsel så fort vädret är rätt. Men det vet vi inte än. Först måste vi lära oss vad vi behöver för utrustning och hur man använder den.
Riskerna?
Packar man bara sin ryggsäck på rätt sätt fungerar den i praktiken som en flytväst. Den som går igenom isen flyter då som en kork. Att häva sig upp på stadig isen igen kan dock vara tungt, även om man har isdubbar. Därför är det viktigt att aldrig åka ensam.
Runt om i landet ordnar långfärdsskridskoklubbar och Friluftsfrämjandet tusentals organiserade skridskoturer varje år. Hittills har det bara inträffat en dödsolycka inom organiserad skridskoåkning, vid Ridön i Mälaren 2006. Bland privata skridskoåkare är statistiken sämre. 2017 omkom 15 personer i isrelaterade olyckor i Sverige. Många av dem åkte ensamma.
Ser ut som gåstavar
Utbildningskvällen börjar med en idyllisk filmvisning. Vi får se vattnet ligga som en frusen spegel medan skridskoåkarna svischar förbi i bild. Kursledarna visar upp ett par ispikar. De ser ut ungefär som gåstavar, fast med en skarp metallspets längst ner som används för att testa isens bärkraft. Vi bekantar oss också med isdubbar, visselpipa, livlina, skridskor, pjäxor, ryggsäck, midjerem och grenrem. Allt är obligatorisk utrustning. Tröskeln att börja åka långfärdsskridskor är alltså betydligt högre än att spontant anmäla sig till ett gympapass.
Höga krav på säkerhet
– Vi ställer höga krav på säkerhet. Man måste ha utrustning och ha varit med på ett introduktionsmöte eller introduktionsutbildning för att få följa med ut på en klubbtur med oss. Jag tror de flesta skridskoklubbar resonerar ganska lika. Faktum är att Sverige har väldigt bra förutsättningar för skridskoåkning. Stockholm är välkänt eftersom man ofta kan åka mitt i staden. Göteborgsområdet är inte så tokigt det heller. Vi har bättre skridskois än många tror, säger Ulf Bengtner.
Hitta rätt lutning
Kunskap, utrustning och sällskap är grundpelarna i säkerhetsarbetet. Vi uppmanas att aldrig åka ensamma. Vi måste ha rätt säkerhetsutrustning och vi måste kunna hantera den rätt.
Efter den teoretiska genomgången vankas åkträning på ishalls-is. Långfärdsskridskor är betydligt längre än vanliga skridskor. Att bara stå rakt upp och ner duger inte. Vi uppmanas att stå med lätt lutade knän.
– Som en hösäck ungefär!
Mycket att tänka på
Äntligen något jag är riktigt bra på. Men det gäller också att hitta rätt lutning på skäret. Den som åker långfärdsskridskor ska tydligt förflytta tyngden från fot till fot. Helst ska man glida så länge som möjligt på varje skär också. Och fötterna ska vara tätt intill varandra när man skiftar fot. Kängorna ska vara ordentligt knutna, skären ska vara lagom långa, tekniken ska stämma. Hur ska det gå?
Svårt att planera
För att hitta åkbar is använder de flesta klubbar ett nationellt nätforum där skridskoåkare från hela landet delar sina isobservationer och rutter med varandra. Egentligen var tanken att åka först lite senare i veckan. Men ett snöoväder är på gång så det hela blev framskjutet med kort varsel. Skridskoåkning är inget man planerar veckor i förväg. Här gäller det att vara flexibel.
Igenfrusna pimpelhål
De första skären på Surtesjön är tveksamma. Det känns vingligt. Riktigt vingligt. Sedan händer något. Det blir plötsligt stabilt och fötterna hittar någon slags rytm. Naturisen känns mindre hård än ishallsisen. Dessutom har jag hjälm på huvudet. Det känns tryggt.
Ett skär, två skär. Jag försöker glida så länge som möjligt på varje skär. Vinden river i kinderna, det gör inget. Trots att isen är täckt av ett tunt lager snö är den stundtals vacker med tydliga mönster från sprickor och andra skinnare. Runt en stor sten kryllar det av små vulkankratrar i isen. Vid närmare anblick är det gamla igenfrusna pimpelhål.
Den dova tonen talar för tjock is.
Isen sjunger
Vi ansluter till en större grupp med skridskoåkare. Ulf Bengtner och de andra turledarna är utrustade med varsin blåvit flagga på ryggsäckarna för att synas. Efter en liten stund händer något oväntat. Isen ger ifrån sig ett dovt ljud. Som en korsning mellan ett flipperspel och en ovanligt melodisk duva.
– Isen sjunger. Om den hade varit tunnare hade ljudet blivit betydligt mer högfrekvent. Den dova tonen talar för tjock is, säger Ulf Bengtner.
Att skaffa utrustning
I de flesta län finns lokala långfärdsskridskoklubbar. För att få följa med på en organiserad skridskotur krävs i regel obligatorisk utrustning i form av skridskor, pjäxor, isdubbar, visselpipa, ispik, livlina samt ryggsäck med midjerem och grenrem. Mycket går att köpa begagnat i second hand-butiker eller via exempelvis Blocket, Tradera eller Sellpy. En del utrustning går att hyra, till exempel från Friluftsfrämjandet. Tänk också på att regelbundet slipa dina skridskor. Ge dig aldrig ut på isen utan att först ha testat din utrustning. Du måste veta hur den används.
Nybörjartur
Redan dagen efter första utfärden är det dags för en ny tur, den här gången på Stora Härsjön i Lerum. Det där snöovädret blev det visst inget av. Ulf Bengtner och några vänner har packat sig iväg till Dalsland. I stället är det turledaren Anders Löfgren med kollegor som har tagit sig an oss. Just i dag vankas en nybörjartur. Ingen av dagens 37 åkare har varit ute förut.
Generationer – av is
– Det är roligare is i dag än i går. Det är mindre snö. För oss som ledare är det också bättre, för då går det att läsa isen bättre. Vi tittar till exempel efter generationsgränser. Isen fryser inte över en natt, den börjar lägga sig vid stränderna och det kan vara väldigt olika struktur och kvalitet på isarna. Ibland är vi på väg i full fart, men får tvärnita eftersom det visar sig att isen inte alls bär, säger Anders Löfgren.
Ser genom isen
Vi sätter på oss skridskoskenorna alldeles intill en eka som fryst fast i isen. Just det här momentet att spänna på och av skridskorna är nästan svårast av allt. Men jag antar att man lär sig. Vi åker och åker. En frihetskänsla infinner sig. Benen är något ömma från gårdagen, men inte mycket. Vi åker runt små öar och kommer riktigt nära. Betydligt närmare än vad vi hade gjort med en båt sommartid. Stundtals är isen så blank att vi ser stenarna och pinnarna på botten.
Särskilda semmel-turer
Vid ett vindskydd tänder en av turledarna en eld där vi kan värma oss och grilla korv. Faktum är att det här med fika är en viktig del av skridskoåkningen. Ibland ordnar klubben till och med särskilda semmel-turer. Nybörjaråkarna verkar nöjda med sin första utfärd.
– Isen har varit fantastisk på många ställen. Ibland hade man solen i ansiktet, då var det magiskt. Sedan blev isen knagglig och inte lika magisk, men det har varit väldigt tryggt att åka med ledare. Det stora minuset är att det kostar ganska mycket med all utrustning, säger förstagångsåkaren Annika Lövgren.
Har man väl börjat kan man inte sluta.
Ställer upp ideellt
Turledarna är också nöjda. Sammanlagt finns det ett 80-tal turledare i Göteborgs långfärdsskridskoklubb som alla ställer upp ideellt. En av dem är Anders Ljungnér. Han har själv åkt sedan 90-talet.
– Tiden mellan jul och påsk är inte rolig, men sedan upptäckte jag det här. Då började jag längta till den här tiden på året. Har man väl börjat kan man inte sluta. Jag lovar! säger han.
Text: Anna Liljemalm
Foto: Linn Bergbrant
