Sven Melander – ”Pension är bara hittepå”

Han fyller snart 70 och jobbar mer än någonsin. Sven Melander är byggnadsingenjören från Malmö som blev journalist, komiker, skådespelare – och nu senast internetfenomen.

Han kom i moppeåldern vid 30, tycker han och säger sig bestämt ha blivit smartare efter 40.
– Mentalt är jag lika tramsig som då, men erfarenhet har gjort mig visare sedan dess. Däremot är jag mycket sämre fysiskt, förklarar Sven Melander.

Hymlar inte

I ljust lila pikétröja, basebollkeps och ljusa byxor anländer en lätt andfådd man som snart fyller 70 till Gunnebo slott utanför Göteborg.
Efter 27 mil vid ratten, från Svängsta i Blekinge till veckans föreställningssjok i Mölndal, längtar Sven Melander efter något att äta och kaffe.
Men här, precis som på Youtube, är det inga krusiduller eller tillgjort hymmel som gäller.
”Det var ett JÄVLIGT tunt kaffe! Sånt jävla te, konstaterar Sven raskt och sanningsenligt – och avböjer erbjudandet om ny dryck med ”Skit i det, det går ner!”  på mjuk, malmöitisk skånska.

Svordomar, ilska och skratt

Han är rapp i repliken och till synes oförställd, med en och annan gäspning i starten.
Dialekten, de återkommande svordomarna och sekundsnabba växlingarna mellan blixtrande ilska och mullrande skratt är typiska för Sven Melander.

Ilskan driver en, man mår bra av att bli arg.

För den som vuxit upp med honom som firad programledare på tv och minns sketchen från Nöjesmassakern 1985, när han intervjuar en liten flicka om vad som är viktigast på jorden och inte får svaret ”Fred på jorden” som önskat, är det svårt att inte le. Att skälla ut ett barn så det visslar om det på tv och samtidigt vinna skrattsalvor från magen är konst och kräver särskild utstrålning.
Ilskan är sig lik, glimten likaså och bådadera är Sven själv ytterst nöjd med.

Inihelvete arg

I egen sammanfattning är han en otålig, kvick, rätt jovialisk människa som också har förmågan att bli arg.
Det sistnämnda ser han som livsviktigt, en gåva.
– Väldigt många människor blir på något vis medicinerade när de blir äldre. Säger ”Jaha, nu har de skjutit grannen. Ja det är ju himskt, usch” och suckar.

Men när Försäkringskassan börjar jaga människor som är långtidssjukskrivna och försäkra ut dem blir Sven ”inihelvete arg”.
Likaså när artisten Zara Larsson i augusti i fjol mötte en hatstorm på nätet för att hon fördömt en våldtäkt av en ung kvinna på festivalen ”We are Stockholm”.
– När det gällde Zara Larsson blev jag riktigt jävligt arg och det tycker jag är väldigt naturligt. Nu våldtar män flickor på konserter och folk säger ”ja det är tråkigt”. Vadå tråkigt? Det är skit, bedrövligt, för jävligt!!

Egen Youtubekanal

På Facebook och Youtubekanalen I huvudet på Sven Melander utbrast han ”Ente faan är det Zara Larsson som är problemet. Det är ju VI!”.
Sedan dess har klippet fått 4 miljoner klick och Sven mött en ny publik delad i två läger – kärlek respektive hat.
– DEN ilskan har jag kvar och det är jätteviktigt. Vad ska man leva för annars? Ilskan driver en, man mår bra av att bli arg. Det är oerhört mycket energi att bli arg, otroligt kreativt, säger Sven lugnt och ler.

Vem är snubben?

– Men jag är inte bara arg, utan också en oerhört glad människa. Jag tror att den som kan bli inihelvete arg också kan bli inihelvete glad. Om det inte finns svart finns det inte vitt.
Det är som rejält ilsk, slagkraftig, påläst och karaktäristiskt svordomsosande man i 70-årsåldern han de senaste åren kunnat ses på nätet, utöver de mer invanda teater- och revyscenerna.
”Vem är snubben?”, ”Skön gubbe”, kunde unga kommentera mannen de aldrig sett förr, utom möjligen som törstige Berra på stadig jakt efter Peppes Bodega i Lasse Åbergs kultfilm Sällskapsresan.

Kom fram och tackade

Sven Melander som under 80-och 90-talet som tv-kändis var van att bli igenkänd överallt och höra ”Tack för skratten!” på stan blev tunnelbanan förra hösten en oväntad upplevelse. Där var det plötsligt alla typer av människor som kom fram och tackade igen. Det var väldigt roligt, erkänner han.
Numera tycker en hel del att ”han är lite lustig den där gamla gubben”, som Sven formulerar det. 120 000 personer följer hans Facebooksida.

Jädrigt kul

Han, som inte ens hade Facebook förr, ler förtjust åt att just han blev ombedd att vara prisutdelare på Guldtuben i juni i år.
– Där var det bara sådana som ingen jävel hört talas om. När jag kom in i salen kom alla fram och skulle ta selfiesar med mig. Det tycker jag är fantastiskt, ja faktiskt jädrigt kul.

Jag äter fel, väger för mycket, motionerar inte. Så mer fel blir det inte.

De som hatade skrev arga saker på nätet i stället.
– De skrev och skriver att jag ska dö och sådant. Och det ska jag ju, även om det kanske kan ta lite tid hoppas jag?! konstaterar Sven med ett rullande garv.

Egen kokbok

I nästa stund är han allvarlig. Hans far blev 69, brodern 66 och mor 75. Alla dog på Allmänna sjukhuset i Malmö.
– Jag har inget bra ”track record”. Det absolut bästa sättet att bli gammal är att ha genetiken med sig, släktingar som blivit gamla. Det har inte jag.

Sven har hjärtflimmer, men mår bra idag, tack vare medicinering. För några år sedan var det återkommande sjukhusbesök med elkonvertering.
Han, som gett ut en kokbok med titeln Konsten att gå upp i vikt och i yngre år var idrottsman i toppform, medger att han i dag missköter sig.

Ska lugna ner sig

– Jag äter fel, väger för mycket, motionerar inte. Så mer fel blir det inte, säger han, som hoppas arbeta mindre till hösten, få mer regelbundna mattider och röra sig mer.
När de tre barnen var små tog han alltid ledigt på somrarna, något han i dag ser som ”jädrigt begåvat”. Men när de blev större och hade sitt kunde han jobba på somrarna.
– Jag ska försöka lugna ner mig, förklarar han, men menar då inte gå i pension.
Efter 65 har han arbetat mer än någonsin.

För gammal för tv?

Efter många år med revy och teater stod han i höstas på Dramatens scen med en kabaré där nu bortgångne vännen Åke Catos texter fick ljuda från nationalscenen.
Men den talkshow han ville göra i det han nu kallar ”gammel-tv” blev inte verklighet. Sven Melander ansågs för gammal, ingen ville se fler gubbar som han i rutan nu, resonerades det.

Tack vare mötet med Johanna Liljegren och Karolina Jonason på produktionsbolaget Drakflygaren blev det ändå åka av och ett slags talk-show i alla fall – om än på Facebook och Youtube.
I dagarna åker de tre på miniturné i landet för att livesända Svens möten med folket på Facebook.
Var det slutar vet ingen, men Sven hoppas att det hela, som idag inte ger en krona i förtjänst, framöver ska ge pengar – främst för kvinnorna på produktionsbolagets skull. Själv är han ”mer oberoende”.

Vad ska jag göra då?

Tanken att den som passerat 65 skulle tvingas sluta jobba och nödvändigtvis gå i pension väcker ilskan på nytt.
– Det här med pension är bara hittepå. Själv förstår jag inte vad jag ska göra då, om jag inte får fortsätta arbeta med det som är roligt. Jag har ingen hobby på allvar, säger Sven och skakar på huvudet.

Folk som dricker som jag gjorde har en enda kompis och det är alkoholen.

Han har inget problem med att människor som är utslitna efter tunga jobb gläds åt pensionen, som hans far gjorde, eller att de som vill sluta jobba och har resurser kan resa eller bejaka intressen, som hans mor. När fadern, som var rörläggare, gått bort kunde modern, som arbetat som städerska, läsa engelska och satsa sparade pengar för att resa till Kina och Samarkand.
– Det var väldigt, väldigt roligt. När hon var orolig för att pengarna inte skulle räcka till begravningen fick hon löftet ”jag ska nog se till att du kommer i jorden lilla mor”, minns sonen.

Sökte behandling

Han fnyser lite åt frågan vad han är stolt över. Utifrån sina förutsättningar som den lille grabben från Malmö har han åstadkommit långt mer än han kunnat drömma om. Men stolt? Nä.

I dag är tre datum självklara i minnet. När han kom in på Journalisthögskolan i Göteborg, dagen då han gifte sig med sina barns mor och den 14 november 1994, när Sven sökte behandling och blev nykter. Att lägga av helt med alkohol var inte svårt, när han till slut bestämt sig.
– Jag hade ju inte levt annars. Folk som dricker som jag gjorde har en enda kompis och det är alkoholen. Alkoholen har ett enda mål och det är att döda dig, säger han, som i flera roller spelat just onykter med stor framgång.

Blev ursinnig

I dag vare sig dricker eller röker han. I nästa stund vevar ilskan igång. Måtte rubriken nu inte bli  ”Jag är så glad att jag är nykter”, som i en annan tidning för en tid sedan. Melander ringde upp journalisten som fick sig ”en sån jävla hårtork”.
– Jag är 70, har tre barn, har gjort tidning, tv, radio, rest jorden runt och så är det mest intressanta med mitt liv att jag slutat dricka sprit. Jag blev ursinnig!

Uppbrottet från hustrun sedan 30 år vill han ogärna tala om. Sedan 2010 är han sambo med Alice Åkerblom, som anlitades för att hjälpa med inredning och senare blev ny livskamrat.

Rätt mot dig själv?

Om du blir kär när du är 60 eller 70 år är det ju ingen skillnad egentligen. Kanske är det betydligt finare, mer överraskande? resonerar Sven.
Han ställde sig frågan: Vill jag vara kvar i det här förhållandet när jag träffat någon jag tycker väldigt mycket om?
– När du varit gift i 30 år måste du fundera över om det är rätt mot dig själv och framför allt om det är rätt mot den andra människan, om jag fortsatt kan ge något och vara kärleksfull? Det är ju ett jävla svek om man inte kan det?!
Nog om detta.

 I varje skede av livet har jag träffat människor som tagit mig vidare

Förföljd av tur

Själv läser han New York Times, tycker de svenska tidningarna är för dåliga, styrda av ekonomer.
Vilken rubrik skulle han själv vilja sätta på sitt liv? Det är nu Förföljd av tur dyker upp.
Även om Sven jobbat hårt, varit idog och läraktig har han haft otrolig tur, förklarar han.
– I varje skede av livet har jag träffat människor som tagit mig vidare, genom sin kunskap, omsorg, genom att bry sig och dela med sig. Visst har jag snappat ganska fort vad det handlat om men utan dem hade det inte varit något.

Tacka ja!

Inför en skolklass beskrev han en gång livet som många lärare och vuxna ser det – med en kurva från födsel till död och förutsägbara punkter. Så ritade han sin egen version – ett virrvarrsstreck som bildar en stor kluddig boll åt alla håll på tavlan.
– De som lever Djursholmsliv kanske följer kurvan, men fy så trist. Men för de flesta av oss blir livet något vi inte kan ha en aning om.
Själv ger han idag två råd, byggda på beprövad erfarenhet.
Tacka ja till allt du inte gjort förut! Och framför allt: Tacka ja till det du inte tror du klarar av!

Text: Karin Tufvesson

Kommentera