Stina Dabrowski – Äntligen fri!

Köttbergets 40-talister har redan checkat ut och 50-talisterna står på tur. Stina Dabrowski, som nyligen fyllde 65, är glad över sin nyvunna frihet. – Just nu njuter jag otroligt. Äntligen har jag tid att ägna mig åt familjen, vännerna och skogspromenaderna med Sally.

Redan i hallen till villan avslöjas att här bor en person som uppskattar sin familj. Inramade porträtt på man, barn och barnbarn – och de är många – trängs i fönsterkarmarna. På en puff i vardagsrummet tronar ett stort leksakstorn, redo för barnbarnens nästa besök.
Vi slår oss ner i en fönsternisch, här står Stinas och maken Kjells favoritfåtöljer och mellan dem finns en egen stol till Sally, en ettårig australiensisk labradoodle. Här trivs Stina, det märks.
Hur känns det att inte ha ett jobb att gå till längre?
– När jag slutade min tjänst som professor på Stockholms Dramatiska Högskola i somras lovade jag mig själv att inte arbeta alls, åtminstone under ett halvår. Tyvärr trivs jag alldeles utmärkt med det även om jag har en usel pension så det skulle inte skada att jobba lite grand.
Usel pension? Du som arbetat så mycket med stora tv-produktioner och undervisat på högskola?
– Ja, men jag har mest varit frilansande journalist och dessutom jobbat deltid, förklarar Stina.
Deltidsarbete var nödvändigt för att hon skulle kunna ta hand om de fyra barnen och nu på senare år den växande skaran barnbarn. Idag är de åtta – två går på dagis, en är bebis, övriga är skolbarn.
– Om jag inte hade haft barnbarnen skulle jag kanske inte ha stått ut med att bli pensionär. Jag är ingen duktig mormor som sitter på golvet och leker men jag älskar att ha dem här, helst över natten och utan sina föräldrar.
Du har två barn var med två olika fäder. Du skilde dig från din första man och var ensamstående mor i några år. Hur klarade du det?
– Jag passade på att skaffa barn när jag pluggade på Journalisthögskolan, som därför tog fyra år istället för två. Och även om barnen bodde hos mig var deras far mycket närvarande.
– När jag fick Ewa och Sigge jobbade jag, men hade långa uppehåll mellan produktionerna.
– Men även om jag var fysiskt närvarande med mina barn gled ofta tankarna iväg till jobbet som väntade. Så det var lite kluvet.
– Det är roligare med barnbarn än att ha egna barn. Med barnen hade man ett sådant stort ansvar men med barnbarnen kan jag bara göra det som är roligt och framförallt är jag närvarande och har inte bråttom.

Prestationspress

Bråttom. Stina var ständigt på språng när hon yrkesarbetade som tv-journalist. Och hon kände sig alltid pressad att prestera bättre för varje sändning. Först som programledare i Nöjesmaskinen tillsammans med Sven Melander (minns ni ballongdansen och pingvinerna?) och senare som ensam programledare för Dabrowski.
Ingen av världens kända politiker och artister undgick uppvaktning från Stina. Många ställde också upp för intervjuer – bland dem Margaret Thatcher, Nelson Mandela, Muammar Khadaffi, Yassir Arafat, Dalai Lama, Leonard Cohen och Madonna. Men Fidel Castro kom hon aldrig nära trots att hon vistades på Kuba ett halvår för att bearbeta honom via kontakter.
Lämnade du dina barn hemma?
– Nej, mina då åttaåriga tvillingar följde med mig till Kuba och gick i internationella skolan i Havanna. De andra två var vuxna och klarade sig själva. Det var nog bara Kjell som tyckte det var ensamt.

Under åren har Stina varit flera gånger på Kuba och det har påverkat henne mycket.
– Jag lärde känna en familj där mamma Esperanza slutade jobba på en högt uppsatt tjänst för att ta hand om sina barnbarn när hennes dotter skilde sig. Hennes dotter, Ines var min bästa vän och dog tyvärr i cancer bara 43 år gammal. Men jag fortsatte att ha kontakt med Esperanza fram till hennes död för två år sedan.
Esperanzas familj var av övre medelklass och i hemmet var det en självklarhet att ha minst en person som hjälpte till.
– Jag såg att det fanns ett annat sätt att leva, att man ska ta all hjälp man kan få. Så jag tycker att debatten om att man inte ska ha ”tjänare” är larvig. Varför är det fel att ha en städerska men okej att anlita snickare?

Jag var trotsig hemma och uppstudsig i skolan. Så sedd blev jag ju men kanske inte för den jag ville vara.

Halvåret på Kuba slutade med en katastrof. När Stina anlände till Arlanda möttes hon av Kjell som berättade att äldsta sonen Ivan låg på intensiven efter att ha råkat ut för en olyckshändelse under en militärövning. Han hade klämts mellan två fordon och fått hål på stora kroppspulsådern. Den mest kritiska tiden var över men han var fortfarande mycket illa däran när Stina och Kjell kom till sjukhuset.
– Han har fruktansvärda ärr men han klarade sig.
Stina säger att hon aldrig varit någon hönsmamma men hon kände sig ändå skyldig på något sätt.
– Det är ju alla föräldrars mardröm. Tanken på att det kan hända barnen något när man befinner sig på andra sidan jordklotet är hemsk. Varje händelse i familjen när någon blir svårt skadad eller sjuk ger en tankeställare. Man värdesätter livet så mycket mer.

Aldrig bekväm framför kameran

Resorna till jordens alla hörn var inte så glamorösa som man kan föreställa sig.
– Jag var alltid så fruktansvärt stressad. Tog inte ledigt en dag för sightseeing så jag har inte sett mycket alls av alla platser jag varit på säger Stina och tillägger:
– Det jag saknar mest av yrkeslivet är samarbetet med mina kollegor Christina Jeurling och Håkan Lahger. De gick sedan vidare till Skavlans program.
Hur känns det?
– Även om jag gillade att göra mina intervjuer så var jag aldrig bekväm framför tv-kamerorna, framför allt inte i tv-studion. Skavlan är bra på talkshows, men det var aldrig min grej.
I gamla tidningsklipp framgår det att du är arg över att kvinnor över 50 inte syns i rutan…
– Ja, det har jag fått äta upp. Men från att ha varit efterfrågad av alla och att tv-kanalerna slogs om mig, ville plötsligt ingen köpa mina intervjuer med Dolly Parton eller Hillary Clinton. Tv-kanalerna ville ha serier som kan rulla på, inte långa enstaka intervjuer.
– Kvinnor i media ska vara unga och snygga. Titta på alla tidningsomslag och se hur det är i USA. Där är de kvinnliga tv-kändisarna lyfta till oigenkännlighet!
Du blev ändå utsedd som århundrades svenska kvinnliga tv-personlighet av Aftonbladets läsare. Var det inte en kris för dig att inte längre vara eftersökt?
– En existentiell kris, absolut, men det gick över efter ett år. Sedan fick jag erbjudandet om att undervisa på Stockholms Dramatiska högskola. Som ung valde jag mellan att bli lärare, som mina föräldrar, eller journalist. Nu fick jag även pröva rollen som lärare och det var jätteroligt!
– Visst byggde en stor del av min identitet på mitt yrke men tidigt gick jag in för att ha andra intressen. Jag ser nu på många jämnåriga att de klamrar sig fast vid sina jobb så länge det bara går.
Du har pratat mycket om att bli sedd?
– Ja, jag har ägnat mig åt att se människor men också att själv bli sedd. Jag tror att människors behov av att bli sedda är starkare än någonsin idag.
Så när Claes Elfsberg beklagar sig att SVT inte vill fortsätta ha honom anställd efter 67 är det i själva verket ett rop på att bli sedd?
– Ja, han vill bli sedd, sedd, sedd. Men vem ser hans barn? Jag skulle vilja säga till honom ”Lilla gubben, du är jätteduktig men vi har också andra roller i livet. Du är ersättningsbar i rutan men inte för dina barn”.
– När jag läste igenom ansökningarna till Stockholms Dramatiska högskola var det många som angav att deras mor- och farföräldrar hade betytt mycket för dem. På Kuba har man respekt för de äldre på ett helt annat sätt än här. Det borde vi ta efter!
Men hur ser du på ditt eget arbete för tv så här efteråt?
– Alla var rädda för mig för jag mådde alltid så dåligt före sändning och hade nerverna på helspänn. Jag tackade alltid nej till allt annat för att kunna koncentrera mig på programmen.
– Ja, jag har sådan lust att säga till alla unga kvinnor – sänk rösten! Om vi är många i ett sällskap är det alltid männen som tar ton, men jag har en så mörk röst att mig lyssnar de på – inte på kvinnorna med ljusa stämmor.

Jag tänkte inte på att jag utsatte mig för fara

Stina berättar mycket öppenhjärtigt om sina våghalsiga äventyr i boken Stina om Stina och konsten att intervjua. Det handlar om resor ute i Europa där hon prövar narkotika, blir våldtagen och för ett kringflackande liv i största allmänhet.
Är du modig eller våghalsig?
– När jag nyligen såg tv-serien Narcos som handlade om en knarkkung i Colombia tänkte jag på när jag själv var i Colombia på jakt efter Farc-gerillans ledare. Jag rörde mig i slummen och åkte ut till gerillan i djungeln utan rädsla. Det var en slags våghalsighet. Jag var en godtrogen svensk, van att bli omhuldad och tänkte inte på att jag utsatte mig för fara.
– Jag tror att våghalsighet är ett tecken på depression, men för mig övergick det i mod när jag bestämde mig för att verkligen leva fullt ut.
Så vem såg dig som ung?
– När blev jag sedd? Jag var trotsig hemma och uppstudsig i skolan. Så sedd blev jag ju men kanske inte för den jag ville vara.
– Jag ville inte vara bunden, bara fri.

Maken Kjell kommer hem efter ett träningspass och överlämnar elbilen till Stina som ska ta Sally till hundkursen.
Stina vill tona ner att hon bor i Danderyd – rikemansområdet som är känd för att inte bygga hyresrätter och som i det längsta undvikit att ta emot flyktingar.
– Jag känner mig som den mest privilegierade som får bo så här. Brukar säga att jag bor på andra sidan Stocksundsbron nära Inverness där det finns en blandning av människor.
– Visst, här finns en överklass. Min son mobbades när han kom i mjukisbrallor till skolan. Och de vanligaste tomflaskorna som hittades utomhus efter en lördagskväll var årgångsviner!
– Men jag drar mitt strå till stacken. Nu har alla barn förstås flyttat hemifrån, men vi har en kuban som bor i min skrivarstuga. Min son frågade om han fick bo här i två veckor och nu har det snart gått tre år, konstaterar Stina.

Text Gunilla Lindahl
Foto Louise Billgert

 

Kommentera