Varje kväll i över femtio år har Karin Alfredsson suttit i sin säng och sammanfattat sin dag. Resultatet har blivit en ansenlig hög med dagböcker. "Men vem skriver jag för, egentligen?" undrar Karin.
Jag skriver för mig själv, förstås. Och främst bara för stunden. Att på ett 20-tal rader minnas vad som hänt under dagen gör att jag sover bättre. Erfarenheter och händelser som passerat handen och hamnat på pränt blir liksom mer hanterliga. Åtminstone inbillar jag mig det.
Stark vana
Det har hur som helst blivit en kvällsvana, lika fast rotad som att borsta tänderna. Att tillbringa några nätter borta från hemmet och ha glömt dagboken är oerhört frustrerande och gör att jag måste skriva på lösa lappar och sedan föra över texten till dagboken.
En bok om året
Jag inhandlar alltså, i god tid före varje nyår, en ny inbunden dagbok med en lagom stor sida (ca 20 rader) för varje datum. Inget lösbladssystem, inte olika längd för olika dagar, inga kollegieblock, ingen tre-raders-kalender. Ibland försöker jag hitta böcker på resor vilket lett till att jag bland annat har en dagbok i inbundet vietnamesiskt siden, en full med Gandhi-citat, en med bilder på afrikanska djur och en med kartor över indiska storstäder. När mina barn var i jultidningsförsäljaråldern köpte jag dagböckerna av dem.
Sanningsvittnen
Hur ofta har jag då gått tillbaka för att läsa gamla dagböcker?
Sällan. Någon gång i ett krisläge när jag känt ett behov av att se hur liknande situationer hanterats. Ibland när jag varit oense med maken om när något hände: ”Jo, det var 1993 vi var i Provence, inte 1992!” Då är dagböckerna oundgängliga sanningsvittnen.
Ibland utan någon anledning alls.
Lite obehagligt är det att se att jag under hela mitt liv bekymrat mig över min vikt.
Hittat likheter
Jag minns hur jag förstrött bläddrade i en dagbok från högskoleåren och upptäckte hur lik jag var min son som då pluggade på universitetet men ägnade det mesta av sin tid åt studentradion, korpfotbollen och allmänt studentskoj. Sedan vrålpluggade han inför tentorna och klarade sig för det mesta. Precis likadan var jag. Aldrig hemma med böckerna, alltid på något möte eller någon fest. Jag klarade mig ju, det skulle nog han också göra.
Bortglömda namn
De första dagböckerna är aningen kryptiska. Den 2 april 1966 var jag 13 år och skrev: ”Skoldans. Fick bara vara där till 10. H och B var där. C dansade mycket med Mats.” H? B? C? Jag har ingen aning, men antar att jag fruktade att min lillebror skulle hitta böckerna och retas så anonymitet var av nöden.
Men också mycket senare, på olika arbetsplatser, dyker namn på kolleger upp, personer som jag skriver om var och varannan dag och sedan fullkomligt glömt bort. Berit? Annika? Calle?
Bekymmer och pretentioner
Lite obehagligt är det att se att jag under hela mitt liv bekymrat mig över min vikt. 20 kilo lättare än idag och ändå bantande. Skrämmande.
Att påminnas om den ständiga tröttheten under åren som småbarnsförälder är nyttigt men när jag läser de pretentiösa visdomsorden från gymnasietiden åker skämskudden fram. Som i nyårslöftena 1968: ”Att låta bli att äta så mycket! Att inte börja röka eller dricka! Att ofta i praktisk handling komma ihåg de nödlidande! Att inte vara självisk! Att plugga!” Osv. osv.
Säkert förvar
Min mamma frågade mig mot slutet av sitt liv vad jag skulle göra med dagböckerna inför min egen död. Jag hade aldrig funderat på den saken, men hon väckte tanken. Ja, vad vill jag? Vill jag att mina barn och barnbarn ska kunna läsa om detaljerna i mitt, och delvis deras, liv? Är de över huvud taget intresserade? Finns någon annan som skulle kunna vara intresserad? Något arkiv?
Tills vidare ligger de gamla böckerna i säkert förvar i en garderob i fritidshuset. Men årets dagbok ligger på en armlängds avstånd på nattygsbordet.
Text: Karin Alfredsson
Foto: Anders Löwdin
Vi skriver också dagbok
Ulf Viklund, 75, pensionerad lärare,Holmsund.
– Daglig dagbok har jag skrivit sedan 1975. Det började som en träningsdagbok där jag antecknade hur långt jag åkt skidor eller sprungit, men så småningom har det blivit mer, om vädret och andra aktiviteter. Jag antecknar om vi haft gäster och vad vi ätit.
– I den dagboken finns inte mycket av eftertanke och reflektion men kortfattade anteckningar om mindre trevliga upplevelser. I en låda har jag en lapp med rubriken ”Om jag blir hund och får rabies ska jag bita följande personer”. I dagboken kan sådana personer dyka upp i anteckningar som: ”Träffade NN. Otrevligt samtal. Hon bekräftar sitt namn på hundlistan.”
– Mer reflektion finns i den ”stugdagbok” som jag förde under alla år vi hade vår sommarstuga utanför Piteå, mellan 1965 och 2005. Där brukade jag skriva hela sidor varje dag, klistra in bilder och andra minneslappar.
Ing-Marie Persson, 71, pensionerad statstjänsteman, Stockholm.
– Jag har många hyllmeter dagböcker och ändå har jag framför allt skrivit när jag mått dåligt. Jag skriver av mig, analyserar och försöker ställa mig utanför mig själv för att se saker ur andras perspektiv. Det har hjälpt mig mycket.
– När jag läser mina ungdomsdagböcker kan det kännas som att de skrivits av en annan människa. Det var så viktigt att ha roligt, och mängder av vardagliga men viktiga saker nämns inte alls.
– Jag hade en syster som var gravt psykiskt funktionshindrad och bodde hela sitt liv på institution. Mina föräldrar skämdes för henne och jag nämner henne inte heller i mina dagböcker. Men när jag gick i gymnasiet sommarjobbade jag på den institution där hon bodde. I dagboken skriver jag om mötet med henne. Jag är så tacksam för att jag kan gå tillbaka på det sättet.
Anders Gratte, 68, ”tidsförmögen” (gillar inte ordet pensionerad) journalist, Stockholm.
– Jag har alltid haft ett behov av struktur och system, och dagböckerna ger möjlighet till eftertanke. Sedan tycker jag det är roligt att skriva. Jag skriver för hand och textar i stora böcker, men bara på höstarna och vartannat år. Jag började hösten 1970, fortsatte hösten 1972 och så vidare. I fjol skrev jag faktiskt på våren också. Det var ett speciellt år när jag lämnade min fasta anställning och startade mitt eget bolag. Skrivandet hjälpte mig.
– I början var jag ganska hemlig, gömde böckerna och ville inte att någon annan skulle kunna läsa. Nu är det tvärtom. Jag ska skaffa en låda där jag ska lägga alla böckerna och sedan hoppas jag att något av mina fyra barn ska visa intresse för sin, och min, historia.
Irene Lainio, 53, psykoterapeut, Stockholm.
– Att skriva dagbok är att visa självomsorg och en dagbok kan bli den ”vän” man kan vara helt öppen med. En stund av reflektion, och att man skriver ner sina tankar, gör att man kan få syn på andra saker. Bara det faktum att man använder sina händer gör att andra delar av hjärnan aktiveras. Jag är ingen hjärnforskare men jag vet att det finns många som är rädda att vi håller på att förlora något viktigt när vi slutat skriva för hand.
– Min mamma var en människa som stängde av sina känslor. Jag vet att hon hade en svår barndom med en mamma som var djupt deprimerad, fast man sa bara att ”hon måste åka bort och vila upp sig”. När jag var tonåring hittade jag min mammas dagböcker från ungdomsåren. Då ville hon inte att jag skulle läsa dem. ”Kanske när du blir äldre”. När hon dog hittade jag dem inte. Jag antar att hon hade förstört dem.
– Det tycker jag var oerhört synd. Det finns så många frågor som jag kanske kunde ha fått svar på om jag fått läsa dem. Det hade antagligen varit smärtsamt, men det hade varit bättre.
