Det skiljer 60 år mellan den yngsta och den äldsta. Men på scen spelar det ingen roll, inte privat heller för den delen. Generationsteatern i Göteborg kallar sig "Ålderssegregeringens motståndsrörelse."«
”Kulturhus för seniorer” står det på entrédörren vid Landala torg. Men när klockan passerat 17 på tisdagar samsas tolv skådespelare mellan 26 och 86 i stora salen.
Ett ”heeej!” och en värmande kram är en självklarhet när man kommer in, oavsett vilka i gruppen som möts.
– I början tänkte jag att man måste göra sig till, verka litet fräck och använda deras ord. Mest fördomar hade jag nog om mig själv, som ”trökig” och rynkig, minns Eva Gimfalk.
Inte självklart
Det är nu två och ett halvt år sedan två teatergrupper slog sig ihop på prov, inför den årliga kulturfestivalen i stadsdelen Centrum i Göteborg. De äldre i Passionsteatern, som spelade på dagtid just här, mötte en teatergrupp från fritidsledarutbildningen på Göteborgs folkhögskola. Stadsdelen, som fått anslag från Statens kulturråd för att främja möten mellan äldre och yngre, applåderade försöket. Men skådespelarna tvekade.
– Jag tänkte att de äldre skulle vara litet mer inskränkta, inte så öppna som de faktiskt är, medger Karin Alexandersson.
När hon, Eva och de andra hänger av sig ytterkläderna i dag väntar repetition av Generationsteaterns tredje pjäs ihop. Alla förutfattade meningar från första början har tappat kraft. Om två dagar är det föreställning med den förra, inövade pjäsen Bortom normen eller: Kära nån, vad ska folk tro? och deltagarna är rörande överens. De har blivit människor, kollegor och vänner med varandra.
Tog en öl
Efter första premiären, i november 2012, när Eva var en av damerna som rappade ”Sex, drugs and rock’n’roll – snälla ge oss inte en vals till” i svart t-shirt och hårt nedtryckt keps, föddes mer än en rolig teaterupplevelse.
–Det som blev avgörande var när de yngre föreslog att vi skulle gå ut och ta en öl efteråt, berättar hon.
I början av kvällen satt äldre i rad på sin kant, yngre på den andra. Men efter maten var blandningen total och så har det förblivit. Numera ses gruppen då och då även privat.
–Det är vad jag gillar allra bäst i dag, att vi är i olika åldrar. Det är så lätt att vara tillsammans, vi släpper alla hämningar, förklarar Eva.
I dag talar hon gärna med både unga och äldre på spårvagnen. Det hände aldrig förr, när hon stod tyst eller högst viskade något till en jämnårig.
Bra att göra bort sig ihop
Även Karin har blivit öppnare tack vare teatern. Att till exempel ha läst repliker med tungan hopvikt inför varandra ger en särskild känsla av samhörighet.
–Vi har väldigt kul ihop, mycket skratt och även en del allvarliga samtal emellanåt. Genom att prova sådant som kan kallas att göra bort sig- ihop – lär man känna varandra på riktigt, oavsett födelseår, förklarar hon.
Regissören Jeanette Forslund häpnar över hur väl idén slagit ut. Ålderssegregationen är påtaglig, men går att bryta, tänker hon bestämt.
Men det räcker inte med lokaler där äldre och yngre kan vistas samtidigt. Någon måste hjälpa till och rigga förutsättningar för möte i gemensamma intressen, som Centrum i Göteborg gjort.
–Att få se sin mormor stolla sig på scen måste ge en signaler om att det inte är så himla farligt att bli gammal, säger hon.
När hennes barnbarn, 6 och 8 år, såg mormor framträda senast satt de still i en hel timme.
Text: Karin Tuvfesson
Foto: Emelie Asplund
Det här reportaget är hämtat från Veteranen nr 4, 2015. Vill du inte missa något nummer av Veteranen? Gå med i SPF Seniorerna så får du tidningen som medlemsförmån samtidigt som du bidrar till att förbättra seniorers villkor. Du kan också välja att prenumerera på Veteranen, köpa lösnummer i utvalda butiker eller köpa tidningen digitalt.
